tisdag 22 december 2009

ute


jag gräver nog snart fram Deepchord presents: Echospace "The Coldest Season" för det är ett passande soundtrack till den vackra vintern ute.

Julläsning


En trave böcker och tidningar väntar redan på mig inför julhelgen. Jag kommer i vanlig ordning inte hinna en tredjedel av allt jag tänkt "det kan jag läsa i jul", men ändå blir jag givetvis glad över ett nytt nummer av The Wire. Artikel om Monolake lockar såklart och så tyckte jag omslaget var ovanligt lyckat. Det brukar annars mest vara skäggmurvlar i närbild...

det här med stavning...

Core

Enligt ordboken betyder "hardcore" kärntrupp; hårdnackad, orubblig, övertygad; svår obotlig. Tillsammans med tillägget pornography står det för hårdporr.

Någonstans i början av åttiotalet anammades etiketten av den första musikgenren, och sedan dess har i alla fall efterledet "core" (kärna) spridit sig som en löpeld bland olika subgenrer - som alla (åtminstone från början) har ett gemensamt: de är tuffare, svårare och snabbare än den huvudgenre den vill avskilja sig ifrån. En genre för de invigda - och inte för de "sell outs" som varje genre och musikstil får - genom fans eller journalister. Kärnan i musiken - för de invigda.

Punken var väl först. Hardcore, kort och gott, särskilde hårdpunk från vanlig punk. Enligt wikipedia är det också här ursprunget finns till både fastcore, emocore och metalcore. På Urban Dictionary finns en rad olika intressanta core-varianter.

Och sen har det bara fortsatt. Hardcore och olika varianter är så vanligt att det går att gödsla med. Inom technon finns både happy hardcore och hardcore techno. "Core" är helt enkelt en av de vanligaste genrebeteckningarna. Och när etiketten väl sitter är den svårrubbad. Det är nog bara emo som brutit loss sitt core vid det här laget och blivit kort och gott just emo. Eller?

Mest verkar det vara en klisterlapp för hårdrocks- och punkgenrer. Speedcore, grindcore och till och med grorocore

Men för några månader sedan pratade jag hiphop med en bekant. Hardcore rap är rätt given, men den här killen var helt inne på nerdcore. Där rappar nördarna om datorer, science fiction och annat som intresserar en riktig nörd.

Jag tänkte inte mycket på det, förrän häromveckan då två kompisar började diskutera fenomenet crabcore som enligt dem ska vara en melodiös hårdrockstil där det egentligen viktigaste är att basister och gitarrister rör sig som krabbor. Det ser verkligen fantastiskt kul ut.



Trist att inte elektronikan bjuder på lika fantasifulla uttryck. Jag vill se en laptopartist göra orangutangcore eller dolphincore. Snälla, gör det.

Isländska nätlabeln och klubbarrangören Weirdcore har fattat namngaloppen. på deras hemsida kan man ladda ner deras samlingsalbum. Men tyvärr hittar jag ingen lika rolig dans som crabcore. Weirdcore skulle ju annars - som namn - kunna föranleda hur bra danser som helst.

2009 i backspegeln

Jag bloggar då och då på Sound of Musics eminenta sida. Den här gången handlar det om 2009. Kolla in den här. Som framgår av texten är jag inte helt nöjd med 2009 som elektronikmusikår. Visst kom det mycket bra, men det var inte så värst mycket som golvade mig. Pop och rock har känts mer innovativt och nyskapande under året. Mycket av technon var mest trötta upprepningar - men det fanns en del som höjde humöret så klart. Förutom det som jag skriver om på Sound of Music-sidan listade jag ett gäng skivor här häromdagen. Så det var inte ett skralt år, men jag hoppas att 2010 tar fart med mer nyheter.

måndag 21 december 2009

Rejvkulturen i sin linda


För de som är i Stockholm under jul, mellandagar och nyår rekommenderas ett besök till Färgfabriken, Liljeholmen. Där pågår nämligen fotoutställningen Raving 89 av den brittiske fotografen Gavin Watson. Tidigare har han gjort sig mest känd för sina fotoböcker "Skins" och "Skins & Punks". Gavin Watson gick sedan vidare till att plåta galna acid house-rejvare runt om i England. Så är man intresserad av rejvscenen, dokumentärfotografi och långa gylfar på jeans - ja då är det bara att knata iväg till Färgfabriken.

Utställningen var intressant. Men samtidigt har jag två invändningar. Den tidiga rejvrörelsen var en explosion i färger, så det är synd att de allra flesta fotografierna är i svartvitt. Dessutom är utställningen rätt liten. Jag hade hoppats på en maffig storutställning, men det lilla rummet på färgfabriken tar några minuter att gå igenom och sen är det slut. Tur att det finns julfika i baren också... Men trots det, som sagt, ett tips är det.

torsdag 17 december 2009

kent

glömde ju kent "röd" häromdagen när jag skrev om de bästa skivorna. för visst kvalar de in där. faktumet att det är ett av de mest spelade albumen i min ipod är ett bevis på det.

tisdag 15 december 2009

årsbästa i en enda hög.

Några av årets bästa album i osorterad ordning:

Dinky "Anemik"
Ben Klock "One"
We Fell To Earth "We Fell To Earth"
Tokyo Black Star "Black Ships"
Tortoise "Beacons of Ancestorship"
Tomas Andersson "Stiff Disco"
Mokira "Persona"
Abe Duque "Don´t Be So Mean"
Klimek "Movies is Magic"
AGF "Einzelkämpfer"
Ben Frost "By The Throat"
Claro Intelecto "Warehouse Sessions"
Estroe "Elemental Assets"
Fuck Buttons "Tarot Sport"
Jesu "Infinity"
Andreas Tilliander "Show"
The Field "Yesterday And Today"
Lusine "A Certain Distance"
Mika Vainio "Black Telephone Matter"
Mikkel Meyer "Bacon"
Redshape "The Dance Paradox"
Sonic Youth "The Eternal"
Phoenix "Wolfgang Amadeus Phoenix"
v/a "Delsin 2.0 Compilation"
Vladislav Delay "Tummaa"
Moritz von Oswald Trio "Vertical Ascent"
2562 "Unbalance"
v/a "Warp chosen"
v/a "Warp recreated"
Bill Callahan "Sometimes I Wish We Were An Eagle"
The XX "The XX"
Yagya "Rigning"

onsdag 2 december 2009

Ambient ocean noise has increased by more than 12 decibels since the mid-20th century

December. jag brottas med en förkylning som får mig att ställa upp som lägsta basen i vilken strupsångarkör som helst. Intressant att valarna också verkar röra sig mot basigare tongångar. Ambient ocean noise... Det låter som något Merzbow, Sunn O))) och Jana Winderen kunde ha kokat ihop. Men det är det inte. Valarna är inte vad de verkar... för att travestera Twin Peaks. Läs mer.

tisdag 17 november 2009

Technoserien

Experimentmusiken har Savage Pencil´s serie i The Wire, hiphoparna har Rocky och baleariska housenördarna och skäggfjorddiscokidsen har SvD:s Stockholmsnatt. Hårdtechnofansen har saknat ett serieforum. Men nu har de tecknade stripparna kommit - tillsammans med musik från Ström i P2:s Håkan Lidbo och Magnum 38. Serien är tecknad av Lars Sjunnesson (upphovsmannen till Åke Jävel) och släpps tillsammans med en singel signerad Lidbo/Magnum 38. Tidigt nästa år gör de båda musikerna livemusik till serie. En spelning är planerad på Maria am Ostbahnhof i Berlin och en på Färgfabriken i Stockholm.
Shitkatapults hemsida finns mer info.

work in progress


Ström säsong 5 håller på att ta form. Vi jobbar hårt med intervjuer och planering. Den 17 mars börjar vi sända och sen kör vi i tolv veckor. Hela säsongen avslutas den 2 juni - med en Voltfestival som bonus den 5 juni. På bilden besöker reportern Hanna Österberg legendariske elektronikaproducenten Ralph Lundsten i hans lika legendariska Andromedastudio.

torsdag 12 november 2009

AGF Einzelkämpfer


Jag gillar verkligen nya AGF-skivan Einzelkämpfer. Jag tycker att Antye Greie har knåpat ihop sin bästa skiva hittills. Det skriver jag om i senaste upplagan av Sound of Music som du hittar här.

Lidbos lista

Att Håkan Lidbo gillar bra musik kommer inte direkt som en överraskning. Med en femte Strömsäsong under produktion (vi börjar sända igen i mitten av mars) och därmed med fyra under bältet har vi givetvis hunnit diskutera musik både kors och tvärs. Det är ju typ det vi gör när vi tar paus från att hm, diskutera musik för Ström.

På bloggen Throw Me Away listar nu Håkan sina tio bästa låtar och det är spännande läsning - och grymma låtar. Visst anade jag Yello, New Order, Ligeti, Kraftwerk, Plastikman, Autechre och Miles Davis - som sagt. Vi känner varandra vid det här laget. Och i min bok känner man någon när man kan ana sig till åtminstone fem favoritlåtar.

Men det fanns små glada överraskningar också. Som att Håkan gillar Einstein A Go-Go med Landscape. Den har vi aldrig diskuterat! Och som jag älskar den låten. Jag minns en varm sommardag 1981 när jag precis hade spelat in den från Poporama. Jag tog med min lilla svarta kassettbandspelare - mono - till Nordstjärnan - badplatsen - där jag och min kompis Mackan tyckte vi var coolast. Det var vi - vi var helt ensamma och vi blåste ut Einstein A Go-Go på åtminstone volym 6 på den lilla monobandaren. Sen badade vi och sjöng Einstein A Go-Go.

onsdag 11 november 2009

Tidig Tilliander

Andreas Tilliander på SEKT 09.11.12

Andreas dj:ar imorgon kväll när SEKT åter drabbar Kulturhuset i Stockholm. Förutom fint sväng från skivspelarna blir det impro med The Trio - Sofia Jernberg - röst, Nina de Heney - kontrabas/röst och Sten Sandell - piano/röst. Performance med Agnes Mercedes och filmvisning.

Garanterat värt att kolla upp. SEKT läser du mer om här.

tisdag 10 november 2009

Kents nya elektroniska

häromveckan var jag på Hovet och kollade hockey. En kompis nickade mot Depeche Mode-planschen och sa: "ska du gå?". Efter en stunds svammel om att jag "borde väl det" och att "det brukar ju vara bra" insåg jag att jag är relativt ointresserad. För det första har de senare årens DM-skivor lämnat mig rätt oberörd. Visst har varje album också bjudit på en rejäl pärla - eller ett par. Men inget kommer ändå upp i samma abnorma höjder som DM gjorde i början av nittiotalet. Och visst. Det är alltid fint att höra deras låtar live. Att vara där och digga tillsammans med ett folkhav som inser att DM har gjort världens bästa låt. Men sen har jag sett dem så många gånger så det känns bra och tack och hej.

Så... nä. I år är jag betydligt mer sugen på att se Kent när de har premiär på nya turnén. Jag har bara sett Kent en gång tidigare (!) så det känns fortfarande som att jag kan bli överraskad.

"Röd" är ju vad jag kanske hade velat ha någon gång i mitten av nittiotalet. Ett elektroniskt Kent. Då - alltså runt 1996 - var jag så sjukt trött på alla som sa "men du som gillar DM - du borde ju gilla Kent". Jag förstod ingenting. "Blåjeans" och "Kräm (så nära får ingen gå)" låg högt i topp över låtar som jag verkligen avskydde. Och att de lät som DM? Nja. Lite kanske. Hade "Röd" kommit då hade jag i och för sig hört elektroniken. Men jag tycker inte att det låter DM idag heller.

Den stora skillnaden är att jag har tröttnat på ett allt tröttare DM och att jag för några år sedan plötsligt förstod Kent - förmodligen genom att inte tänka som mina vänner som alltid försökte "sälja in dem till mig" genom DM. "Du & jag döden" och "Tillbaka till samtiden" är idag några av de mest lyssnade albumen i min iPod under de senaste åren. Det återstår att se om "Röd" tar sig hela vägen dit. Men en sak är säker. Jag hoppar DM live och går på Kent istället. Eller så går jag på båda. Det vore ju fint att höra "Never Let Me Down Again" live en gång till.

torsdag 5 november 2009

Ljud som sänker

Jag har varit på väg till Strand vid Hornstull i Stockholm flera gånger, men sen har det aldrig riktigt blivit av. Men igår var det så äntligen dags. På scen stod new jerseyhiphoparna Dälek och postmetalbandet Isis från Boston. Båda gjorde bra gig. Dälek är två snubbar på scen: en står för rap och den andra för en massiv ljudvägg av samplingar och cementtunga beats. Tyvärr dränks rapen helt och hållet i ljudbilden, vilket gör att det blir svårt att vara engagerad. Det handlar ju liksom rätt mycket om att höra vad killen har att säga.

Det kanske inte är riktigt lika viktigt när det gäller Isis. Här handlar det om episka gitarrmattor och vemodigt långsamma partier som kantrar över i fullt ställ. Men samtidigt är sången viktig. Såklart. Och på Strand händer samma sak som då Dälek värmer upp publiken: sången kommer totalt bort i ljudmixen. Även de mer melodiösa gitarrslingorna dränks i en ljudmix som är så totalt okänslig att det till sist är det enda jag kan tänka på: hur konserten låtit om ljudkillen inte var helt inkompetent.

Strand är mysigt. Det fyller en funktion på Stockholms konsertscen och de tar hit viktiga och spännande band. Eftersom jag bara varit där en gång vet jag inte om det var en tillfällighet. Men de får verkligen se till att skärpa sig. Går man på konsert och betalar några hundra ska man inte behöva föreställa sig hur bra det varit om bara ljudkillen vaknat och gjort sitt jobb.

fredag 30 oktober 2009

Skivaffären

Häromdagen släpptes "Musik non stop. Pet Sounds i våra hjärtan" av Lennart Persson postumt. Jag har inte hunnit införskaffa den än, men jag anar att det blir bra läsning. Lennart Persson kunde konsten att förmedla ett brinnande engagemang för musik i sina texter. Och Pet Sounds är en institution som förtjänar uppmärksamhet.

Jag minns själv när jag åkte till Stockholm som sextonåring och gick in i Pet Soundsbutiken som då låg på Jakobsbergsgatan. Jag var lite svettig i handflatorna, för alla som jobbade där, eller stod och bläddrade skivor var så coola. Inte alls som den lokala skivbutiken i Oskarshamn där det jobbade fjunmustascher i väst. Det här var Pet Sounds och det luktade läder av alla gothers knarrande jackor. Det var allvarligt och alldeles fantastiskt. Utbudet var det bästa jag sett - då hade jag ännu inte besökt alla megastores eller Amoeba Records...



Jag minns att jag köpte The Neon Judgements "A Man Aint A Man When A Man Aint Got No Horse Man". Den hade precis släppts och jag hade hört "Kid Shyleen" på Lars Aldmans Bommen i P3. Den hade inte övertygat. Men efter att ha snabblyssnat på "Chinese Black" i butiken var det solklart att jag skulle betala de 95 kronorna som stod på lappen där det också stod IMPORT. 95 kronor för en 12" var dyrt. Men jag skulle bara ha den. Eftersom jag var van vid att skicka efter skivor från Hot Stuff i Älmhult, Vinyl Mania i Stockholm eller Tilt i Huskvarna och vänta i dagar på de där paketen kändes det som ett fynd med 95 kronor - ingen frakt! Att också få den där shoppingupplevelsen som Carrie i Sex & The City vet allt om - när någon lägger ner varorna i en kasse åt en, och man går lycklig ut ur butiken. Även om det i Pet Sounds fall handlade om ett buttert konstaterande att man var "synthare" och så en summa - inget fjäsk där inte (just då krävdes det nog att man köpte Nya Zeeländsk rock för att få en uppskattande nick).

Men jag var glad. Jag hittade också Siglo XX "Till The End Of The Night", Coils "The Anal Staircase" på genomskinlig vinyl (!) och, om jag inte minns helt fel, den helt fantastiska Chainsaw-EP:n med mina då största idoler: Skinny Puppy.



Så där var det när man som lantis åkte till storstan. Det var skivaffärerna som gällde. Vare sig det var Folk å Rock i Göteborg, eller Malmö. Eller Rough Trade i London. Det var bara att handla till skivkassarna höll på att spricka - och det var mer än en gång jag bestämde mig för att lägga pengarna på en konstig tolva i färgad vinyl istället för att äta den sista dagen på resan. Don´t try that at home kids.

Med alla ljuva minnen välkomnar jag givetvis en hyllning till en riktig skivaffär - även om jag idag hellre handlar på nätet - och om man blir sugen på mer efter att ha läst om Pet Sounds rekommenderar jag Vinyl Lives - en sajt tillägnad alla vinylbutiker med artiklar och reportage.

torsdag 29 oktober 2009

Trick or Treat


Halloween har inspirerat till många låtar. En del bra som Sonic Youths "Halloween" (för att inte tala om det vackra omslaget på deras "Bad Moon Rising": brinn pumpagubbe, brinn!). En del värdelösa som Misfits "Halloween". Ja och på tal om mindre bra... hårdrocksbandet Helloween då, som lånade hela imagen från denna ursprungligen irländska högtid.

Richie Hawtins skivbolag M-nus vill inte vara sämre. Lagom till helgen bjuder de på två fina låtar med JPLS: "Spooker" och "Spooktasm". Särskilt "Spooker" är en trivsam resa genom pumpande highhats och sköna melodislingor. Luftigare producerat än vanligt, och lite trevande vilket känns fint. Det är bara att blunda och sträcka ut armarna framför sig och låtsas att man är i en kolsvart källare där fladdermössen viner runt öronen. Det är inte skrämmande bra. Men en habil technodänga som kan sätta fart på Halloweenfantasierna.

"Spooktasm" är tristare. Den håller inte för sina 9.56 - utan kunde kortats rejält. Men är man dj och behöver ett bra redskap för Halloweenpartyt. Ja, då fyller den också sin funktion.

Bäst av allt: det är gratis! Hämta hem dem hos M-nus.

måndag 26 oktober 2009

Personlig Jesus i Uppsala

Hur Enjoy the Silence låter på kyrkorgel vet jag sedan Depeche Mode släppte den i ”harmonium”-versionen på L12 BONG 18-maxin i februari 1990. Men hur övriga repertoaren kan vara i kyrkomiljö vet jag inte. De som var på plats i Uppsala igår har bättre koll:

På söndag 25 oktober slår Lötenkyrkan i Uppsala upp dörrarna för en annorlunda samling. "Personal Jesus" är rubriken som hämtats från en av Depeche Modes största hits. Precis så ska signalen uppfattas, det blir synthinspirerad musik för hela slanten, allt hämtat ur synthrockarna Depeche Modes stora repertoar. Temat är: Från ensamhet och känslan av skam, till girighet efter nåden och en Gud som väntar tålmodigt. Om detta kommer Tomas Nygren, rektor på Johannelunds teologiska institut. att lägga ut texten. 9.30 börjar det.

fredag 23 oktober 2009

Dubfritt i vinter

Håkan Lidbo kallar det "kulturskymning" och "skandal". Men det är inte han som är mest illa däran i Strömredaktionen. Nej, det är Andreas Tilliander som sneglar sig oroligt över axeln när han vrider på filter och ekoeffekter. Än orkar han stå emot, men frågan är hur länge han klarar trycket från myndigheter och media...

Låt mig börja från början.

Det kom ett mail från Andreas. Han hade läst tidningar, sett nyhetsinslag, begrundat och insett hur allvarlig situationen är. Han mailade resterande Strömredaktion och fick snabbt stöd av Håkan och Hanna. Nu, i och med att jag lägger upp allt här på bloggen, ställer jag mig också enad med de andra i en protest för rätten att lyssna på eller till och med göra dub.

För så här är det. För en man som släppt låtar som "She Don´t Dub" och "Bonnadub" är det givetvis ingen lek när medierna startar hetsjakten på duben...





DJ Hero

Ok. Nu är det inte bara hårdrockarna som får leka på förfesten. Scratchande vinyljocks kan också spinna loss hemmavid. Tyvärr är det mest fokus på just scratch och hiphop på DJ Hero. Techno och house är relativt undanskymda... men det finns en bra dos Daft Punk-låtar. Jag har inte testat, men är sugen såklart... Och i vilket fall som helst: vem blir inte imponerad av den där j-kla pickupen? Måste vara måktigast i världen. Hade varit fint att se Sven Väth tampas med den.

torsdag 22 oktober 2009

Trent Reznor Returns to Twitter, Again

Trent Reznor Returns to Twitter, Again

Något schizofrent. Men jag förstår mycket väl Trent: jag älskar twitter, facebook och blogger. Jag läser på andras sidor och önskar att jag hade mer tid att uppdatera mina egna. Och ibland blir jag bara skittrött på denna pseudovärld online. Fast jag har inte ryckt ur pluggen som Trent Reznor. Jag har bara skolkat från att logga in några dagar. Jag menar, jag har ju fortfarande en myspacesida som jag knappt kommer ihåg hur jag kommer in på.

Och grattis "Pretty Hate Machine". Ikväll ska jag plocka fram den och spela "Sin".

God hates Fangs


Första säsongen av HBO-serien True Blood går för fullt i SVT. Serien håller inte alls samma oerhörda kvalitetsnivå som HBO:s The Wire, men visst är den underhållande. Där The Wire var som en tjock maffig roman är True Blood som ett bra seriealbum: snyggt och spännande, men med en del logiska luckor som man måste glömma för att inte sabba nöjet för sig själv.

För att peppa upp oss ytterligare på ett evigt liv med långa tänder släpper nu bukarestbaserade The Model en tolva på International Deejay Gigolo Records med den lovande titeln ”Vampire Funk”. Tidigare har The Model gjort mörkt episk techno av Isaac Asimovs böcker på Underl_ne med lyckat resultat. Science Fiction-temat passade rumänens kalla och svarta techno perfekt.



Men vampyridén är inte lika bra. Det verkar tyvärr inte som The Model sett True Blood. Då hade hans iskalla trancetechno kanske fått lite mer värme och sexighet. Som det är nu är det en relativt trist trance-techno-italo-dänga (In The Night) med en tråkig och oinspirerad b-sida (Flex). Ska man vara levande död vill man ha bättre tryck i basen än vad The Model erbjuder.

PS. Ledsen, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en rolig detalj att det just var ett tandläkarbesök som fick Alan Ball att vilja göra True Blood. Huruvida det var kindtänderna som var besvärliga förtäljer dock inte historien:

Alan Ball: I was early for a dentist appointment, and I had some time to kill. I went into Barnes and Noble, and I just bought this book on impulse. It was just a little paperback, and on the cover, the tagline said, ''Maybe having a vampire for a boyfriend wasn't such a good idea.'' I thought it was kind of funny. I started reading it that night, and I couldn't put it down. And the minute I was done with it, I wanted to read the next one. And I really got addicted. It's just such a fun world, and she really nailed so many things: They're very sexy, they're hilarious, there's a lot of interesting sociology. I'm from the South, and it was a very authentic look at the South. It's the kind of book you think, ''I'm going to read one chapter before I go to bed, and you read six.''

Höstregn


När jag börjar dricka chai-té igen är det dags att erkänna att hösten är här. Annars brukar jag dra mig för det där med att erkänna. Även om löven blåser av träden, kvällarna blir mörkare och vädret blir mer och mer kylslaget. Jag traskar på i samma jacka som tidigare. Fryser bara lite mer, fast höst? Nä, inte. Men igårkväll tog jag en fika med en kompis. Jag drack chai-té och insåg att det faktiskt är dags att inse. Det är i slutet av oktober, hösten är här och snart kommer julkoman att landa.

Möjligen därför som Vladislav Delays senaste album ”Tummaa” börjat fungera på allvar i mina hörlurar. Alla som läst bloggen eller lyssnat på Ström vet att han är en av mina absoluta favoritproducenter.

Såå. Därför är det väntat att jag ska gilla ”Tummaa”. Men lite oväntat att albumet tog så lång tid att förstå. Visst, rakt igenom är jag inte helt med. Jag hoppar gärna ”Mustelmia” som i sitt industriella mangel blir lite för repetitiv.

Men låtar som Kuula ”(kiitos)” och ”Tunnelvisio” är helt suveräna och given höstlyssning. För ”Tummaa” betyder mörk, eller mörker och spelades in i vintras – på den ö i finska skärgården där Sasu Ripatti numer bor. Därför är resultatet mörkt och vackert. Ombonat och varmt. Som en kopp chai-té när det är kallt ute och regnet smattrar mot fönstret.

Vladislav Delay går vidare mot ett mer akustiskt sound som påminner lite om det han släppt tillsammans med Moritz von Oswald, men mest är det hans eget material som duger som referenspunkt. Bara att det har släppt in riktiga trummor och andra akustiska instrument. Det är ett vackert album. Och nu när mörkret är här – är det lättare att förstå.

tisdag 20 oktober 2009

Island

Helgen spenderades på Island. Närmare bestämt i Reykjavik för festivalen Iceland Airwaves. Det kommer märkas i ett kommande Strömprogram - jag gjorde intervjuer med en lång rad elektronikaproducenter - och hade en fin stund på ön mitt ute i det stora havet. Märkligt och mäktigt ställe.






måndag 5 oktober 2009

torsdag 1 oktober 2009

SEKT

Jag saxar vilt i pressklippet:

SEKT 09.10.02
-Sergels Torg 3, Kulturhuset

Kulturhuset/Sergels Torg 3, ingång gatuplan vid rondellen med glaspinnen — T-bana T-centralen. 20 00 – 01 00. Entré 40:- — 18 år.

PROGRAM 2 OKTOBER
Sons of Liberty - Performancegrupp som sveper fram som pesten varhelst man drar fram. Garanterat barnförbjudet där varken porr, sprit, självmord eller galanta sång och dansnummer sticker ut det minsta. Hyllat och förbryllat. Smutsa ner ditt sinne med utsökt dekadens! Satisfaction guaranteed!

Hilo Superdrone - Göteborgska musikerna och ljudkonstnärerna Tony Blomdahl och Fredric Bergström genomför ett spektakulärt musikbygge där rakryggat tordön möter det yttersta och mest finstämda vemod. Ett helt uppdaterad och godkänd sammansmältning av medeltidsinstrumentet vevlira och laptoppar. Oscillatorer samsas med i-phones och allt detta i en alldeles betagande upplevelse av ljudkonst i den högsta, hårdaste skolan.

Erik Bünger performs 'a lecture on schizophonia' – På Büngers digitala dissektions-disk friläggs de mentala och metafysiska effekter som kan uppstå när ljudet separeras från sin källa. Sensationellt och sinnesutvidgande när berlinboende SEKT-räv tar ett billigt flyg och vidgar vår perception. Kolla in ett klipp:
http://www.erikbunger.com/assets/schizophonia_demo.mov

DJ: Håkan Lidbo - Navigatör i radions legendariska Ström-redaktion som betytt mer för att städa upp i elektronmusikpublikens musiksmak än någon har kunnat ana. Nu som en kvällens sammanhållande och tydliga länk till allt det du inte visste att du inte får missa!



SEKTt arrangeras av Kulturföreningen SEKT i samarbete med Kulturhuset och med stöd av Stockholms Stad.
SEKT driver också SEKT records. Ett skivbolag för experimentell ny musik av bättre snitt.

Lågbudgetteknik


När hela världen dreglar över iPhones och Apples Appstore knäcker det ena miljonrekordet efter det andra i nerladdade apps resulterar det - som så ofta är fallet - i en motrörelse som går ut på att vara mer lågbudgetteknik. Touch och iDEAL ger ut kassetter lite då och då. Andra kassettbolag har börjat ploppa upp på nätet. Jag kanske borde ha sparat min gamla walkman ändå?

Men det tydligaste exemplet på när lågbudgetteknik möter elektronisk musik under senare år är the buddha machine. FM3:s lilla apparat som imiterar buddhistiska bönemaskiner, men istället för mantran möter man loopade synthljud.

Och nu har Christian Virant (ena halvan av FM3) bestämt sig för att tjäna storkovan. Förmodar jag. För nu släpper han i samarbete med Throbbing Gristle "Gristleism". Vilket måste vara en given succéprodukt till gamla industridiggare som kommit upp sig i åldrarna och vill handla lågbudgetteknik till dyra pengar. Nostalgi är en nästan lika drivande faktor som innovationstörst, vilket ju även Apple känner till. Att diverse flipper, space invaders, och så vidare är tillgängligt som apps till iphonen talar väl sitt tydliga språk?

nåväl. jag har inget emot nostalgi. jag står nog i och för sig över TG-maskinen och lyssnar vidare på skivorna. Men för de som inte har dem och som önskar sig en portabel industrispelare är Gristleism ett tips.

fredag 25 september 2009

FULL PULL; KONTRA

Malmö är stället man borde vara den närmaste tiden. I helgen börjar Full Pull; Kontra som har en tung lineup med inga mindre än Alva Noto, Byetone, Shed, Omar S och många fler. jag längtar till Malmö, men tyvärr blir det inget med det...

Pan Sonic och Mokira brummade på Debaser



nej, inte får jag årets bild för de två som jag lägger upp här. men ändå, man kan ju se att det föreställer förbandet mokira och huvudakten pan sonic. platsen är debaser slussen - en perfekt lokal för de låg- och högfrekventa gnisselljud som båda akterna stod för.

radiokollega tilliander har med mokira skapat ett perfekt alias som låter honom göra lite vad han vill - drömsk vemodselektronika, oljudskaskader eller rytmisk noise. igårkväll satsade han på rytmisk noise i esplendor geometricos fotspår. mycket bra och stilsäkert.

pan sonic svajade lite grann. rytmboxen pajade ihop - utan att de rörde en min, men en blick från ilpo över mikas axel avslöjade att det inte stod helt rätt till - och det gjorde att det vita bruset som lagrades på höjd fick lite för långt utrymme. men när de smattrande hårda 4/4-beatsen kickade in igen var det bara att böja sig. pan sonic är brutalt bra.

de är så stelt allvarliga att jag egentligen tror att det är det mest humoristiska bandet i hela elektronikavärlden. som om de så fort de klivit av bara bryter ut i ett asgarv. jag föreställer mig ilpo säga: "va fan mika ikväll fick de verkligen höra gnissel i kubik". varpå mika vainio highfajvar ilpo väisänen och flabbar: "de stod där som statyer och bara glodde. ofattbart!"

men som sagt. det var brutalt bra. svängigt i sin totala stelhet. stenhårt och mjukt på samma gång. fantastiskt bra.

söndag 13 september 2009

VJ:s i Cap & Design

Nya numret av designmagasinet CAP & Design är ute. Jag har tyvärr inte sett det själv än, men passar ändå på att tipsa om det eftersom det innehåller en artikel om VJ:er, signerad yours truly. Micke Wehner har redan läst och bloggat om det på VJ-unions hemsida. Kolla in den också. Det är väl dags att vi rycker ut VJ:erna i ljuset och låter dem få lite strålglans? DJ:erna behöver inte nödvändigtvis ha allt allt allt.

torsdag 13 augusti 2009

Buller


För många år sedan skaffade hela min bekantskapskrets tatueringar. Alla gaddade sig. Inte jag. Det är jag glad för idag, men jag var väldigt nära att låta mig övertygas om tatueringens förträfflighet. Alla var verkligen "men om du skulle, vad skulle du ha för något då?". Så jag kom på att jag kunde ha det japanska tecknet för oljud - eftersom jag var svag för japanoise, industrimusik och japansk kultur i stort. Efter en spelning på M/S Stubnitz fick en ödmjukt förvånad noiseartist vid namn Aube inte skriva autograf till mig, utan rita ner tecknet för oljud på en pappersservett. Det var ett snyggt tecken, men jag är ändå glad att det stannade på papper och inte fick inta mitt skinn. Nåväl. En liten sann historia ur livet som illustrerar hur mycket jag tycker om buller, oljud och skräpiga soundtrack. Så härmed en liten puff för mina Strömkollegor Andreas Tilliander och Håkan Lidbo som ställer ut buller på musikmuseet just nu.

OSC09

ikväll börjar OSC09 - jag är laddad för att se Robert Henke, Ada och The Field bland andra. Tänkte passa på att börja intervjua inför nästa säsong av Ström, så det blir mikrofon under armen och cykeln till Liljeholmen ikväll. kanske kan reparera all overksamhet här på bloggen också.

Vi ses här.

fredag 10 juli 2009

på tal om festival

så har färgfabriken och landet i stockholm en fin festival på gång i augusti. så egentligen kan man väl säga att hultsfred inte behöver ha elektroniskt. vi hade det på volt, norberg har det och osc09 har det. aldrig har elektronikafestivalerna varit tätare än i år. härligt!

här finns mer info om osc09.

Gyttjigt Hultsfred

jag tog en vända på Hultsfred igår. Såg bra konserter med Madcon och Regina Spektor, innan det var dags att dra vidare. Att jag var där beror på att jag skulle dit och göra några intervjuer.

En sak jag noterade. Programmet kändes mycket urvattnat och "något för alla". The Killers? som största namn? oj.

och den elektroniska musiken? Andreas Tilliander och Ólafur Arnalds. och sen då? det kan inte vara på fullt allvar som det är det enda som bjuds? jo. tydligen.

ska man då göra slutledningen - om någon satsar brett och stort - då finns inte den "konstiga" elektroniska musiken med?

måndag 6 juli 2009

Tilly & Ozzy



jag har snöat in rätt hårt på black sabbath de senaste veckorna. eller hårt och hårt. jag fick en best of-samling mp3ad till mig av en kompis och jag har lyssnat relativt mycket på åtminstone de spår där Ozzy Osbourne sjunger. hans röst är så jäkla fantastisk. låtar som War Pigs, Planet Caravan, Electric Funeral, Sweet Leaf och framför allt Iron Man och Paranoid är oerhört bra.

jag fick också låten I just want you från en senare Ozzyskiva - och ja. det låter också enormt bra, trots svulstsynthar och tonartsbyten. schlagerhårdrock - men ozzy kommer undan med det för han sjunger så enormt.

jag är ingen vän av dokusåpan the osbournes. tycker det är tragiskt att se vilket vrak han är. men live skulle jag gärna se honom. en kompis som såg sabbath återförenas sa att ozzy liksom halkade i rollen och blev hyggligt normal där uppe på scen. huruvida det stämmer kan jag inte kommentera.

men men. det här med mitt nygamla intresse för ozzy (när jag var 12 eller 13 satt bark at the moon-planschen ur okej på min pojkrumsvägg) var knappast något jag planerat att berätta för mina kollegor på ström. när vi ses pratar vi om elektronika, techno, dub, en och annan indierockakt och så vidare. hårdrock brukar inte direkt funka som drivmedel för konversationerna.

och precis när jag sitter där framför datorn och paranoid eller fairies wear boots snurrar i mina hörlurar. då kommer bilden. på ozzy och andreas. grymt!! från quartfestivalen i norge. nu är jag avundsjuk. men andreas har ju inte träffat juan atkins. det har jag. (han gör coolare musik, fast sjunger sämre än ozzy)

onsdag 1 juli 2009

Playlists please!


Att Almedalsveckan pågår för fullt har väl ingen lyckats missa? Spurten för politikerna innan semestern bjuder i år på en hel del som känns lite Strömrelaterat. Inte bara de många diskussionerna om upphovsrätt som självklart berör och påverkar hur vi kommer att lyssna på musik nästa år och i ett längre perspektiv.

Nä. igår var det också DJ-battle mellan moderater och socialdemokrater på DJ-gadgeten Pacemaker som vi pratade om i Ström tidigare i våras. Detta är upplägget:

"För andra året i rad möts moderaterna och socialdemokraterna i en funkig politisk DJ-battle på lika villkor. Som vapen används musik med tydliga politiska budskap. Hör dem förföra, förena och förarga publiken. Kom och rösta på din vinnare!".

Fem låtar per "DJ" ska det tydligen vara och publiken röstar alltså fram vinnaren. Om någon som var där läser detta vill jag att ni omedelbums postar spellistorna till mig. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad socialdemokrater och moderater läser in i begreppet "funkig politisk" - men hoppas såklart på ett par Jeff Mills-mackor, eller en Carl Craig-krutong.

måndag 29 juni 2009

Bibio - Ambivalence Avenue


Skivbolaget Warp har fullt upp med att fira 20 år i branschen. Tröjor trycks, samlingsboxar röstas samman och små Warpfestivaler dyker upp lite här och var i världen (inte i Sverige tyvärr). Men de har inte så mycket att göra att de inte hinner släppa lite ny och bra musik.

Bibio (Stephen Wilkinson) har tidigare släppt skivor på Mush, men i och med Ambivalence Avenue är han en i Warp-gänget - tydligen rekommenderad av sina kompisar i Boards of Canada.

Släktskapet till BoC hörs lite grann på skivan. Inte för att det är muggig triphop som gäller, snarare att all musik känns lite lätt sepiafärgad och dammig. Som om den legat på en vind någonstans och väntat på att bli hittad - ur en gammal koffert, resväska eller solblekt pappkartong. Och när man packar upp den och blåser av dammet hittar man pärlor som Jealous of Roses som känns som något Sly & The Family Stone glömde i studion, eller Lovers´ Carvings som skulle kunna vara signerad Jojje Wadenius och ingå i Kalles klätterträd. Ambivalence Avenue är kort och gott späckad med sjuttiotalsreferenser. I kombination med en lekfull klipp- och klistrainställning som påminner om Daft Punk filar bibio in sjuttiotalet i någon slags nutid.

Med gitarren som drivande instrument men där lekfulla inslag alltid får ta plats är det här en perfekt sommarskiva. För lata dagar i hängmattan - molnen på himlen kommer garanterat se annorlunda ut till Cry! Baby! eller till grillningen på kvällen. Min sommar kommer i alla fall att ha Bibio med på soundtracket.

fredag 19 juni 2009

Moritz von Oswald Trio


En annan sak som hjälpte mig igenom alla dagar på sjuksoffan var senaste numret av Wire och en fin intervju med Moritz von Oswald, signerad Philip Sherburne. I den pratar dubtechnolegenden om sin stroke som han fick förra året, om Basic Channel, Rhythm & Sound, Moritz von Oswald Trio och mycket mer. Jag kan verkligen rekommendera att man läser den.

Så lagom kom också Moritz von Oswald Trio "Vertical Ascent". Precis när jag började känna mig lite friskare och inte behövde lika mycket jazz och country - utan började lyssna på elektroniskt igen. Då kom Vertical Ascent som en fin bro mellan dessa båda tillstånd.

Visst är den elektronisk. Men den har en väldigt jazzig känsla över sig. Moritz von Oswald säger själv i Wireintervjun att titeln är tänkt som ett skämt, men att det samtidigt är en beskrivning av musikens stämning - som strävar uppåt, som är upplyftande och som ska funka i många olika sammanhang. Det känns delvis sant. Nog finns det en uppåtsträvande rörelse i musiken, men jag tycker det är lika mycket de lösa konturerna som driver musiken framåt - vilket kanske låter som en motsägelse, men i improvisationen slår det hela tiden små gnistor som knuffar de repetitiva looparna framåt.

I Moritz von Oswald Trio ingår, förutom MvO själv, Max Loderbauer (från Sun Electric) och Sasu Ripatti (Vladislav Delay, Luomo osv). Loderbauer sköter modularsyntharna, Sasu Ripatti har hand om percussion (trummor, men också metallskålar fyllda med vatten och andra objekt), von Oswald själv har hand om mixerbordet med dubeffekterna och också en del synthar.

Naturligtvis blir det dubbigt. Det vore konstigt om det inte skulle vara det - med tanke på de tre medlemmarnas tidigare skivor. Men samtidigt är det inte klassisk dub. Precis som det är jazzigt (kanske främst Ripattis rytmpålägg) men inte jazzigt på något klassiskt sätt. Det finns element av Krautrock, det finns till och med partier som låter smått industriella. Som om Throbbing Gristle hade gjort hembesök hos en fullkomligt avslappnad och "cool" John Coltrane eller Miles Davis.

När jag intervjuade Sasu Ripatti för Ström tidigare i år sa han att Moritz von Oswald Trio var fantastiskt stimulerande eftersom det fått honom att återupptäcka den musik där han startade - jazzen - och att skivan skulle påminna om Miles Davis "On The Corner".

Liknelsen är lite tveksam. On The Corner är tidig sjuttiotalsfusion med ett mycket större energidriv än Vertical Ascent. Men samtidigt finns det något sökande med båda skivor som stämmer helt och hållet. Som att riktningen inte är klar - inte ens när spåren är pressade på skiva. Det känns nästan som att de skulle kunna låta annorlunda nästa gång man lägger in cd;n i spelaren.

Samtidigt är liknelsen också väldigt talande. Det är nämligen inte helt enkelt att säga vad Vertical Ascent är. Det är inte ofta det kommer skivor som är så svårkategoriserade som Vertical Ascent. Med den har Moritz von Oswald Trio skapat något helt unikt. Ur improvisationen har något sällsynt uppstått. Något som strävar uppåt som raketen på omslaget. Men som samtidigt flyter ut och breddar sig i det oändliga. Improvisationsmusik när den är som bäst. Och för varje lyssning finns det något nytt att upptäcka.

torsdag 18 juni 2009

Återuppståndelse


Det har varit mycket tyst här på Strömbloggen de senaste veckorna. I och för sig har det varit mer aktivitet på annat håll: Voltfestivalen i Uppsala, mycket tidningsartiklar om Volt och om Musiken vi hatar-skivan, som exempelvis i DN - med fin recension av Martin Nyström och artikel av Johanna Paulsson - läses här.

Så det kanske inte märkts att det varit tomt och tyst här. Ström har varit med ändå, i tidningar som Wire, Raveline och många andra. Jättekul tycker vi på Ström såklart.

Anledningen till tystnaden är att jag drog på mig en lunginflammation och har legat däckad i exakt tre veckor. Mycket trist, missade inte bara Volt och releasefest för hatskivan. Missar även Sonar som börjar idag eller imorgon - orkar inte ens fundera på vilket av dem det är. Flygbiljetten är betald. Men jag orkar inte åka.

Under sjuksvängen har jag i alla fall haft tid att lyssna på mycket bra (och för mig ny) musik. Jag hann också med filmen Dub Echoes - en dokumentär om dub. Den var ok. Inte mer. Men den fick en dryg timme att försvinna!

Spellista under lunginflammation - lägg märke till att jag nästan skippade det elektroniska - undrar om det är en del av sjukbilden - eller om jag överdoserat elektronika och behövde något annat för att tillfriskna?

Sonic Youth - The Eternal
Ornette Coleman - This is our music
Wilco - Wilco (The Album)
Anna Järvinen - Man var bland molnen
Miles Davis - on the corner
Alva Noto - Xeroxx vol 2
Bibio - Ambivalence Avenue
Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle

och så blandade låtar med regina spektor, crippled black phoenix, fleet foxes, phoenix och annat.

jag tror att det behövdes en dos rock, jazz och country för att bli frisk...

torsdag 28 maj 2009

Nya Filter


Det har blivit stor uppståndelse kring Filters granskning av köttindustrin från senaste numret. Radio, tidningar och TV fokuserar på hur grisarna har det. Filter är verkligen en toppentidning som lyckas rota fram spännande vinklar på det mesta. Därför är det extra roligt att vi också får vara med i senaste numret. Ingen lika stor debatt efteråt tyvärr, men vi är inte tillräckligt sviniga antar jag.

365Mag International Music Magazine - The Music We Hate... - 2009-05-26

365Mag International Music Magazine - The Music We Hate... - 2009-05-26

Shared via AddThis

onsdag 27 maj 2009

DJ Pierre


Om en vecka sänder vi intervjun med Acid House-legenden DJ Pierre och hans kollega Spank Spank från Phuture 303. Tills dess kan man köpa sig ett ex av DJ Pierres senaste tolva. Inte lika skitbra som I´ve Lost Control som kom förra året. Men nästan. Hans galenhouse är suverän!

Berlin ikväll

Vi har nog nämnt staden Berlin ett par gånger i Ström tidigare. Eller rättare sagt, vi har nämnt stadens namn massvis med gånger. Men vi har aldrig gjort någon riktig special om den tyska huvudstaden - som man nog måste räkna som världens klubbstad nummer ett. Ibiza, Miami, Tokyo, Paris och New York får ursäkta. I Berlin händer det varje helg, året runt. Vi pratar om klubbkulturen nu och när muren föll för tjugo år sedan. Missa inte heller Familjens fantastiska cover på Lis Sørensen. Den är magisk.




”Utan mur”.

Det är tjugo år sedan Berlinmuren föll och därmed hela den världsordning som fanns under kalla kriget. Men det är inte bara det politiska läget som är annorlunda i Berlin nu. Klubbscenen har förändrats kraftigt sedan 1989. Då var den mest inriktad på illegala fester i övergivna lagerlokaler. Idag är den mer institutionaliserad.

Berlinpolitikerna i senaten har insett värdet av att marknadsföra Berlin som världens bästa partystad och klubbarrangörerna är mer seriösa än för tjugo år sedan. Samtidigt har klubbscenen aldrig varit hetare.

Längs floden Spree ligger klubbar som omnämns på bloggar och i tidningar runt om i hela världen. Berghain, Panorama Bar, Watergate och Bar 25 är bara några av alla de technoklubbar som blivit synonyma med Berlin för massor av turister som varje helg kommer till den tyska huvudstaden för att festa dygnet runt till världens ledande DJ:s.

I veckans Ström diskuterar vi hur det gick till när Berlin blev partystaden nummer 1 – i hela världen.

Medverkande: Monika Kruse, Juan Atkins, Sascha Kösch, Sascha ”Apparat” Ring, Stefan Goldmann, Jakob Hein och Tobias Rapp.

Veckans cover är gjord av Sveriges hårdast turnerande electropoppare Familjen. Johan T Karlsson som han egentligen heter har varit överallt under senare år och debuten Det snurrar i min skalle har fått drivvis med lovord i recensionerna. För närvarande arbetar Johan på ett nytt Familjen-album och turnerar i Sverige och utlandet. Familjen tolkar Lis Sørensens ”Mine øjne de skal se”.

Onsdagen den 27 maj klockan 21.30–22.30 blir din radio Strömförande, torsdagen den 28 maj händer det igen i repris. Efter det kan du lyssna på veckans program här på Ströms hemsida.

Låt Ström elektrifiera dina öron.

tisdag 26 maj 2009

på och av

Att bara handlöst förälska sig i ett sound, lyssna på allt som ett bolag eller en artist släpper - följa upp med alla efterföljare, copycats och wannabees. Det har hänt många, många gånger i min musiklyssnarkarriär. Och varje gång är passionen superstark när den kommer, och nästan varje gång blir det svalt och om man har tur: blommar den upp igen. Jag tänker närmast på m-nus som jag tyckte gjorde alla rätt ett tag. Tolva efter tolva gick ner i min skivväska och upp på vinylspelaren, jag älskade varenda litet ljud och varje släpp rymde en hel värld. Men sen - nä - en dag var det inte kul längre. Visst är skivorna som släpps fortfarande bra, men jag är inte där - inte just nu. För jag är rätt säker på att jag återvänder. Det handlar ju som alla vet inte bara om huruvida ett bolag är bra på att släppa ifrån sig spännande och maxade låtar om och om igen. det handlar om mig också. vad jag är sugen på, vad jag är mindre sugen på. Och för varje m-nustolva som kommer känner jag mig bara trött. Jag misstänker att det började med Techno Vocals av min (dåvarande) store favorit Marc Houle. Inte för att den var dålig. Den var grym. Men jag kände inte riktigt likadant för den som för det innan. Efter det har Troy Pierce släppt Gone Astray som inte heller var dum. Men jag saknade glöden och började snegla åt andra håll.

Ett annat bolag som jag föll platt för för några år sedan var Cadenza. Varje ljud, varje omslag, varje... ja, ni vet. Allt var helt fantastiskt. Men förra året var inte så värst för Cadenza. Det var inte dåligt heller. Men det manglade på i sin minimal house/minimal techno-fålla och gjorde inget som jag blev överraskad av, eller kände något stort inför. Därför gläder jag mig rejält när jag nu lyssnar på kommande debutalbumet från Mirko Loko. SeventyNine heter det och släpps 22 juni. För plötsligt är jag där igen. Rodnar lite lätt, pulsen stiger, örgångarna vidgar sig och jag börjar, utan att märka det, nicka lätt i takt. Det är bra grejor. Om det skiljer sig mot Cadenzas produktion under 2008? För mig gör det det.

onsdag 20 maj 2009

Ekvationer och chimpansmatte i kvällens Ström



Ström onsdagen den 20 maj, klockan 21.30 i P2

”Går det att kalkylera fram en hit?”.

Sambandet mellan musik och matematik är gammalt. Långt före den första synthen fanns det kompositörer som roade sig med att komponera efter matematiska formler och det gyllene snittet. Ström adderar ihop ett antal elektronikaartister med känsla för det matematiska.

Vi ringer upp en Science Fictiondiggare i södra Chicago och hör honom berätta om hur mycket som händer i hans huvud när han gör musik. Vi diskuterar också kropp och musik med en professor i rytmik. Ström ger sig även in på skolpolitikens område när vi diskuterar chimpansmatte med en producent som bara råkar göra matematiska kompositioner. Sen går vi in på det gyllene snittet och vad det betyder för konst, musik och arkitektur. Vi träffar en producent som genom att spela klassiskt piano blev intresserad av talmystiken hos Bach – och frågar honom varför siffran 9 är så fantastisk.

Medverkande: Ola Bergman, Susanne Jaresand, Hieroglyphic Being, Yourhighness och Mattias Petersson.

Veckans coverartist är ROOS. I passet står det Christina Roos från Göteborg. Roos har tidigare varit medlem i electropopduon Cat5 som släppte ett hyllat debutalbum 2006. Efter intensivt turnerande bestämde sig de båda medlemmarna för att ta en paus från bandet och testa sina egna vingar. Christina ger sig på Polly av Nirvana.

Onsdagen den 20 maj klockan 21.30–22.30 blir din radio Strömförande, torsdagen den 21 maj händer det igen i repris. Efter det kan du lyssna på veckans program här på Ströms hemsida.

Låt Ström elektrifiera dina öron.

tisdag 19 maj 2009

Cookie Monster vs Ragga Twins




Sommarens glassnyheter har kommit. jag brukar inte vara så intresserad eftersom glass inte är någon favorit. men döm om min förvåning... jag har hittat en som är fantastiskt god. Ben & Jerrys ´Wich är toppen. Och jag som alltid tyckt att B&J är strunt. kakor mixat med glass. När det finns frukt... :-)

men god är den och vad passar bättre än att äta den till lite kakmonsterragga?

måndag 18 maj 2009

Fin stämning på Rotor

Helgens spelning på Rotor/Orange i Uppsala var toppen. Här finns en länk till lite vimmelbilder.

torsdag 14 maj 2009

Underground Resistance

Du missade väl inte gårdagens hyllning till UR på Ström? Vi bestämde oss för att vara tysta och låta DJ Andreas Tilliander göra jobbet med en fin mix som hyllar ett av världens bästa skivbolag. Vi är givetvis stolta att UR själva frontar på hemsidan med en text om vårt program...

onsdag 13 maj 2009

Mediemogulen

Expressens Gunilla Brodrej gillade att kanalhoppa med Andreas Tilliander förra veckan (läs på Expressenbloggen).

Något slags rekord tror jag nog Andreas slog. För inte nog med att han i vanlig ordning ledde Ström i P2, samtidigt spelade han live i P3:s Live Sessions. Inte illa.

Ikväll räknar jag med att han också tar över uppläsningen av Land- och sjöväder i P1, sänder radiosport i P4 och gästspelar i SVT:s Entourage. Eller så får jag nöja mig med en rykande Underground Resistance-mix av honom i Ström...

tisdag 12 maj 2009

Fullt med Strömfavoriter på fLim


I morgon kväll är det ambientklubb på Nordic Light. För vana Strömlyssnare blir det total fest. Hanna Österberg spelar skivor. Ludvig Elblaus från New Speak som var med och gjorde sorglåt i Ström för två år sedan spelar live och Carl Emil Amundsen som vi hörde i andra avsnittet av årets säsong kommer på besök från Köpenhamn för att spela skivor. Maffig lineup!

fredag 8 maj 2009

Uppsala nästa helg!

Ikväll firar Andreas Tilliander alltså släppet av sin nya finfina skiva Show genom att bjuda på kalas på Berns i Stockholm. Passar perfekt efter Sverige-Kanada-matchen, tycker i alla fall jag... mina Strömkollegor bryr sig nog inte så mycket om hockeyn.

Nästa helg är det dags för mini-Volt #2. Första gången var ju på Riche i Stockholm för några veckor sedan. Den här gången tar Strömredaktionen med sig skivväskor och laptops till Uppsala, närmare bestämt klubb Rotor. Det kommer att bli grymt!

torsdag 7 maj 2009

två pressklipp

Förutom en maffig förstasida i DN Kultur 6 maj och en fin artikel om Andreas har det kommit lite fler artiklar om mina kollegor. läs här:


tisdag 5 maj 2009

Som spön i backen

Det brukar ju heta att saker står som spön i backen när de är många. Jag vet inte om två dokumentärfilmer under samma år kvalar in på uttrycket, men roligt att det blir både acidkultur i They Call It Acid (som jag bloggat om tidigare) och technokultur i Speaking In Code under året.

Det har ryktats länge om Speaking in Code. Så länge, att jag givit upp hoppet och trodde att den aldrig skulle bli av. Jag pratade med Philip Sherburne om filmen för flera år sedan - och redan då kändes det som ett projekt som kanske inte skulle realiseras. Desto roligare då att den faktiskt är här nu. Det är en rätt imponerande samling människor som är med och intervjuas Modeselektor, Wighnomy Brothers, Monolake, Philip Sherburne, David Day & Amy Grill,Ellen Allien, Tobias Thomas, Marc LeClair AKA Akufen, Wolfgang Voigt, Michael Mayer, Reinhard Voigt, Sascha Ring AKA Apparat, Sascha Funke, Mario Willms AKA Douglas Greed, Miss Kittin, Dan Paluska AKA Six Million Dollar Dan, Mike Uzzi AKA Smartypants.

Bara att vänta och se om den håller måttet. Trailern ser dock lovande ut. och det är intressant att både SIC och TCA är filmer om kulturen - inte bara musiken. Hoppas de lyckas fånga något av fenomenet acid och techno. Inte bara maskinerna och skivorna, utan allt det andra som gör det så speciellt.

Speaking in Code Official Trailer

Maskinmakare i Ström i morgon

I Sverige finns det många producenter som gör elektronisk musik. Vare sig de använder sig av datorer eller hårdvara när de gör sin musik, finns det stora chanser att de har ett svensktillverkat instrument i studion. För i Sverige finns det nämligen också en hel rad entusiastiska uppfinnare som förser dessa musiker med verktygen som musiken skapas på. Runt om i landet utvecklas det instrument som inte bara finner köpare i hemlandet, utan som också säljs till musiker och synthsamlare runt om i världen.

I veckans Ström tittar vi in hos tillverkarna, som bildar förutsättningen för den elektroniska musiken. Vi pratar med de som blandar Autechre och schlagermusik, men som alltid snöar in på julmusik i december och så på mannen som fick en klapp på axeln eftersom han tillhör nästa generation. Vi intervjuar en holländare som älskar en svensk synth och vi diskuterar vad talsynteskörer har i Paris att göra.

Intervjuer med: Speedy J, Hird, Ernst Nathorst-Böös, Martin Renck, Daniel Troberg och David Eriksson.

Veckans hatcover är gjord av Malmöduon Trig som består av Marco Manieri och Simon Brunndahl. Trig skapar sin musik genom att improvisera med teknologi och metoder som fanns tillgängliga före 1980. Trig tar sig an Vanilla Ice och låten Ice, Ice Baby när de lägger sig på Håkan Lidbos terapisoffa.

Onsdagen den 6 maj klockan 21.30–22.30 blir din radio Strömförande, torsdagen den 7 maj händer det igen i repris. Efter det kan du lyssna på veckans program här på Ströms hemsida.

Låt Ström elektrifiera dina öron.

måndag 4 maj 2009

Andreas showar loss.

billiga pausfåglar

Som jag tidigare skrivit lägger Dotshop.se tyvärr ner. En kort lindring erbjuder deras utförsäljning, där det finns massor av fynd att göra. Bland annat Pausfåglar, Rymdmusik och annat gott från Ström - för 49 kronor stycket. Fynda här.

onsdag 29 april 2009

Mode i kvällens Ström


Ikväll spanar vi in mode och musik. Två kreativa verksamheter som har mycket gemensamt. Särskilt i Jeff Mills värld. Jag fick en lång pratstund med en av technovärldens absolut tyngsta giganter. Du hör den ikväll klockan 21.30 - eller online i en månad.

måndag 27 april 2009

Voltwebben är uppe...


Nu finns Voltfestivalens webbsida uppe. Snyggt tillverkad av Philip Clevberger och Håkan Ullberg. De är så grymt duktiga. Spana in den här.

Minneskonsert för Alex van Heerden



Nästa helg, närmare bestämt på lördag, har det blivit dags för minneskonserten för Alex van Heerden. Det kommer att bli en fin dag. Mycket intressant musik och film och självklart ett utmärkt tillfälle att minnas Alex, den livsbejakande och underbara person som rycktes bort alldeles för tidigt.

Alex with love
– en elektroakustisk konsert som del i utställningsprojektet Expectations – Utsikter på Botkyrka konsthall

Lördag 2 maj kl 16-19

Alex van Heerden Trio (Magnus Johansson och Håkan Lidbo)
Derek Gripper
Hemisfär (Magnus Johansson, Ivo Saint, Derek Gripper, Kate Ehrhardt)
Delta Brass Band
Mokira (Andreas Tilliander)
Anders Ilar


Botkyrka konsthall presenterar ett unikt möte mellan klassisk musik, elektronika och afrikaans folkmusik. Musiker från Sverige och Sydafrika spelar tillsammans utifrån sina möten med Alex van Heerden.

Alex van Heerden (1974-2009) var en sydafrikansk musiker och visionär som tillsammans med vingården Solms Delta och Museum van de Caab arbetade med att utveckla ett museum för den lokala folkmusiken i det västra Kapområdet i Sydafrika. Inför konserten har vi bjudit in musiker från Sverige och Sydafrika med en särskild relation till Alex och hans musik som en plats för att möta andra och upptäcka sig själv.

I januari i år omkom Alex van Heerden tragiskt i en bilolycka. Konserten är en del i utställningen samtidigt som det är vår gemensamma hyllning till honom. Den är även ett bidrag till att hans arbete fortsätter - samtliga biljettintäkter går till Solms Delta och nya instrument.

Derek Gripper samarbetade under flera år med Alex van Heerden utifrån sydafrikansk folkmusik och experimentell konstmusik. Han är en av Sydafrikas mest banbrytande gitarrister och har samarbetat med världsberömda musiker som W Umashankar, Odair Assad, Carlos Bonnel och Craig Oden. Hans minimalistiska musik har ofta jämförts med Steve Reich. Idag framför han sina meditativa tolkningar av traditionell sydafrikansk folkmusik på en specialutformad åttsträngad gitarr.

Pianisten Magnus Johansson och Alex van Heerden utvecklade en öppen och improviserad elektronisk stil med utgångspunkt i jazz och folkmusik. Tillsammans spelade de i olika projekt, bl. a Nefertiti och Hemisfär, och gjorde flera uppmärksammade liveframträdanden på t ex Stockholm Jazz Festival, Clandestino i Göteborg och Norbergfestivalen. Deras sista gemensamma projekt, Hemisfär, komponerad i Sydafrika och inspelad i ett vintrigt Hälsingland, släpps i samband med konserten som album på etiketten smallfunk.

Producenten och låtskrivaren Håkan Lidbo och Alex van Heerdens gemensamma musik rör sig från experimentell, minimalistisk elektronika via jazz till rockballader.

Anders Ilar och Mokira (Andreas Tilliander) bidrar till konserten med varsin remix av Alex van Heerdens musik.

Under konserten visar vi även en nyproducerad film från musik- och skördefestivalen Franschhoek Oesfees på vingården Solms Delta.

Biljetter: 30 kr
Konserttid ca 3 timmar.

Botkyrka konsthall ligger i Tumba C, bredvid biblioteket. Pendeltågstation Tumba, därefter gångavstånd ca 100 m till konsthallen. För mer info, se hemsidan.

torsdag 23 april 2009

Rejven tillbaka

Nej jag pratar inte nu-rejv från Frankrike. Jag tror att rejven, originalet, är på väg tillbaka på allvar. Möjligen är det bara luddiga associationer, men nu är det som vårtecken - först ser man en liten stackars vitsippa och sen upptäcker man fler och fler. Så låt mig förklara varför jag tror (och hoppas) att sommaren 2009 kan bli en ny Summer of Love - med starka influenser från originalet (och nej, jag menar inte den i San Francisco 1967). Det är ungefär tjugo år sedan acid housen slog igenom stort i England - åren 1988 och 1989 brukar kallas The Second Summer of Love - och 20 år är en alldeles lagom tidsrymd för att folk ska vilja återvända och kolla in kläderna, musiken och partyscenen. Nostalgi och retro har ju varit förhärskande i mode länge nu (preppy och så vidare) och när rejven blir tillräckligt gammal får den såklart också retrostatus.

Men det handlar inte bara om att det är tillräckligt länge sedan. Filmen They Call it Acid om acid house och rejv är på gång. Och i P3 Dokumentär görs program om Docklands - som jag bloggade om häromdagen.

Men det är mer än så. Det är New Speaks fantastiska samlingsskiva Recast (som jag också bloggade om häromdagen i form av releasefesten) som låter som en utflykt till bleep (Smyglyssna: Clarity)och old-school-electro blandat med acid (Ola Bergman: Hassletown, The Bird Who Fell To Earth: Frog Pit och Daniel Araya: Ramping Up) som inte skulle ha förvånat någon på ett sönderrejvat fält en tidig morgon 1989, eller i en övergiven lagerlokal i utkanten av Sheffield några år senare. Men styrkan ligger inte det att den handskas med influenserna så fint, utan att det samtidigt som det är retro låter helt och hållet NU. Recast är kort och gott modern dansmusik som inte skäms för att nicka tillbaka till referenserna och oblygt skapar de därmed musik med högsta relevans för 2009. Hela New samlingen är underbar och har gått på repeat i mina spelare den här veckan.





Det var när jag satt och lyssnade på Recast i soffan igår och samtidigt bläddrade i Another Man Magazine som pusselbitarna föll på plats - eller vitsipporna började visa sig om jag ska fortsätta med min vårliknelse... Inte bara för att de också skrev om They Call it Acid. Nej, mest för ett modejobb som andas så jäkla mycket Acid, Second Summer of Love och rejv att jag blev helt övertygad. För det handlade inte om några nu-rejv-kläder för indiekids. Det var kostymer och dressade plagg från Jil Sander, Calvin Klein, Gucci, Roberto Cavalli, Tom Ford och andra. Vuxnare än nu-rejv helt enkelt. Snyggare och med tydligare blinkningar till den tid då acidmusiken var ny. Bilderna ovan är från tidningen, tagen med min taskiga mobilkamera... Jag önskar mig den kommande sommaren inramad av solsken, kärlek, pumpande 303:or och välklädda partyn.

(För övrigt bjöd också Another Man på en fin intervju med Thurston Moore från Sonic Youth. Jag har alltid beundrat honom, men gör det ännu mer nu. Det blir så när man får veta att han har en hund som heter Merzbow, efter den japanska noiseartisten.)