När jag börjar dricka chai-té igen är det dags att erkänna att hösten är här. Annars brukar jag dra mig för det där med att erkänna. Även om löven blåser av träden, kvällarna blir mörkare och vädret blir mer och mer kylslaget. Jag traskar på i samma jacka som tidigare. Fryser bara lite mer, fast höst? Nä, inte. Men igårkväll tog jag en fika med en kompis. Jag drack chai-té och insåg att det faktiskt är dags att inse. Det är i slutet av oktober, hösten är här och snart kommer julkoman att landa.
Möjligen därför som Vladislav Delays senaste album ”Tummaa” börjat fungera på allvar i mina hörlurar. Alla som läst bloggen eller lyssnat på Ström vet att han är en av mina absoluta favoritproducenter.
Såå. Därför är det väntat att jag ska gilla ”Tummaa”. Men lite oväntat att albumet tog så lång tid att förstå. Visst, rakt igenom är jag inte helt med. Jag hoppar gärna ”Mustelmia” som i sitt industriella mangel blir lite för repetitiv.
Men låtar som Kuula ”(kiitos)” och ”Tunnelvisio” är helt suveräna och given höstlyssning. För ”Tummaa” betyder mörk, eller mörker och spelades in i vintras – på den ö i finska skärgården där Sasu Ripatti numer bor. Därför är resultatet mörkt och vackert. Ombonat och varmt. Som en kopp chai-té när det är kallt ute och regnet smattrar mot fönstret.
Vladislav Delay går vidare mot ett mer akustiskt sound som påminner lite om det han släppt tillsammans med Moritz von Oswald, men mest är det hans eget material som duger som referenspunkt. Bara att det har släppt in riktiga trummor och andra akustiska instrument. Det är ett vackert album. Och nu när mörkret är här – är det lättare att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar