Kents nya elektroniska

häromveckan var jag på Hovet och kollade hockey. En kompis nickade mot Depeche Mode-planschen och sa: "ska du gå?". Efter en stunds svammel om att jag "borde väl det" och att "det brukar ju vara bra" insåg jag att jag är relativt ointresserad. För det första har de senare årens DM-skivor lämnat mig rätt oberörd. Visst har varje album också bjudit på en rejäl pärla - eller ett par. Men inget kommer ändå upp i samma abnorma höjder som DM gjorde i början av nittiotalet. Och visst. Det är alltid fint att höra deras låtar live. Att vara där och digga tillsammans med ett folkhav som inser att DM har gjort världens bästa låt. Men sen har jag sett dem så många gånger så det känns bra och tack och hej.

Så... nä. I år är jag betydligt mer sugen på att se Kent när de har premiär på nya turnén. Jag har bara sett Kent en gång tidigare (!) så det känns fortfarande som att jag kan bli överraskad.

"Röd" är ju vad jag kanske hade velat ha någon gång i mitten av nittiotalet. Ett elektroniskt Kent. Då - alltså runt 1996 - var jag så sjukt trött på alla som sa "men du som gillar DM - du borde ju gilla Kent". Jag förstod ingenting. "Blåjeans" och "Kräm (så nära får ingen gå)" låg högt i topp över låtar som jag verkligen avskydde. Och att de lät som DM? Nja. Lite kanske. Hade "Röd" kommit då hade jag i och för sig hört elektroniken. Men jag tycker inte att det låter DM idag heller.

Den stora skillnaden är att jag har tröttnat på ett allt tröttare DM och att jag för några år sedan plötsligt förstod Kent - förmodligen genom att inte tänka som mina vänner som alltid försökte "sälja in dem till mig" genom DM. "Du & jag döden" och "Tillbaka till samtiden" är idag några av de mest lyssnade albumen i min iPod under de senaste åren. Det återstår att se om "Röd" tar sig hela vägen dit. Men en sak är säker. Jag hoppar DM live och går på Kent istället. Eller så går jag på båda. Det vore ju fint att höra "Never Let Me Down Again" live en gång till.