jag har snöat in rätt hårt på black sabbath de senaste veckorna. eller hårt och hårt. jag fick en best of-samling mp3ad till mig av en kompis och jag har lyssnat relativt mycket på åtminstone de spår där Ozzy Osbourne sjunger. hans röst är så jäkla fantastisk. låtar som War Pigs, Planet Caravan, Electric Funeral, Sweet Leaf och framför allt Iron Man och Paranoid är oerhört bra.
jag fick också låten I just want you från en senare Ozzyskiva - och ja. det låter också enormt bra, trots svulstsynthar och tonartsbyten. schlagerhårdrock - men ozzy kommer undan med det för han sjunger så enormt.
jag är ingen vän av dokusåpan the osbournes. tycker det är tragiskt att se vilket vrak han är. men live skulle jag gärna se honom. en kompis som såg sabbath återförenas sa att ozzy liksom halkade i rollen och blev hyggligt normal där uppe på scen. huruvida det stämmer kan jag inte kommentera.
men men. det här med mitt nygamla intresse för ozzy (när jag var 12 eller 13 satt bark at the moon-planschen ur okej på min pojkrumsvägg) var knappast något jag planerat att berätta för mina kollegor på ström. när vi ses pratar vi om elektronika, techno, dub, en och annan indierockakt och så vidare. hårdrock brukar inte direkt funka som drivmedel för konversationerna.
och precis när jag sitter där framför datorn och paranoid eller fairies wear boots snurrar i mina hörlurar. då kommer bilden. på ozzy och andreas. grymt!! från quartfestivalen i norge. nu är jag avundsjuk. men andreas har ju inte träffat juan atkins. det har jag. (han gör coolare musik, fast sjunger sämre än ozzy)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar