måndag 29 juni 2009

Bibio - Ambivalence Avenue


Skivbolaget Warp har fullt upp med att fira 20 år i branschen. Tröjor trycks, samlingsboxar röstas samman och små Warpfestivaler dyker upp lite här och var i världen (inte i Sverige tyvärr). Men de har inte så mycket att göra att de inte hinner släppa lite ny och bra musik.

Bibio (Stephen Wilkinson) har tidigare släppt skivor på Mush, men i och med Ambivalence Avenue är han en i Warp-gänget - tydligen rekommenderad av sina kompisar i Boards of Canada.

Släktskapet till BoC hörs lite grann på skivan. Inte för att det är muggig triphop som gäller, snarare att all musik känns lite lätt sepiafärgad och dammig. Som om den legat på en vind någonstans och väntat på att bli hittad - ur en gammal koffert, resväska eller solblekt pappkartong. Och när man packar upp den och blåser av dammet hittar man pärlor som Jealous of Roses som känns som något Sly & The Family Stone glömde i studion, eller Lovers´ Carvings som skulle kunna vara signerad Jojje Wadenius och ingå i Kalles klätterträd. Ambivalence Avenue är kort och gott späckad med sjuttiotalsreferenser. I kombination med en lekfull klipp- och klistrainställning som påminner om Daft Punk filar bibio in sjuttiotalet i någon slags nutid.

Med gitarren som drivande instrument men där lekfulla inslag alltid får ta plats är det här en perfekt sommarskiva. För lata dagar i hängmattan - molnen på himlen kommer garanterat se annorlunda ut till Cry! Baby! eller till grillningen på kvällen. Min sommar kommer i alla fall att ha Bibio med på soundtracket.

fredag 19 juni 2009

Moritz von Oswald Trio


En annan sak som hjälpte mig igenom alla dagar på sjuksoffan var senaste numret av Wire och en fin intervju med Moritz von Oswald, signerad Philip Sherburne. I den pratar dubtechnolegenden om sin stroke som han fick förra året, om Basic Channel, Rhythm & Sound, Moritz von Oswald Trio och mycket mer. Jag kan verkligen rekommendera att man läser den.

Så lagom kom också Moritz von Oswald Trio "Vertical Ascent". Precis när jag började känna mig lite friskare och inte behövde lika mycket jazz och country - utan började lyssna på elektroniskt igen. Då kom Vertical Ascent som en fin bro mellan dessa båda tillstånd.

Visst är den elektronisk. Men den har en väldigt jazzig känsla över sig. Moritz von Oswald säger själv i Wireintervjun att titeln är tänkt som ett skämt, men att det samtidigt är en beskrivning av musikens stämning - som strävar uppåt, som är upplyftande och som ska funka i många olika sammanhang. Det känns delvis sant. Nog finns det en uppåtsträvande rörelse i musiken, men jag tycker det är lika mycket de lösa konturerna som driver musiken framåt - vilket kanske låter som en motsägelse, men i improvisationen slår det hela tiden små gnistor som knuffar de repetitiva looparna framåt.

I Moritz von Oswald Trio ingår, förutom MvO själv, Max Loderbauer (från Sun Electric) och Sasu Ripatti (Vladislav Delay, Luomo osv). Loderbauer sköter modularsyntharna, Sasu Ripatti har hand om percussion (trummor, men också metallskålar fyllda med vatten och andra objekt), von Oswald själv har hand om mixerbordet med dubeffekterna och också en del synthar.

Naturligtvis blir det dubbigt. Det vore konstigt om det inte skulle vara det - med tanke på de tre medlemmarnas tidigare skivor. Men samtidigt är det inte klassisk dub. Precis som det är jazzigt (kanske främst Ripattis rytmpålägg) men inte jazzigt på något klassiskt sätt. Det finns element av Krautrock, det finns till och med partier som låter smått industriella. Som om Throbbing Gristle hade gjort hembesök hos en fullkomligt avslappnad och "cool" John Coltrane eller Miles Davis.

När jag intervjuade Sasu Ripatti för Ström tidigare i år sa han att Moritz von Oswald Trio var fantastiskt stimulerande eftersom det fått honom att återupptäcka den musik där han startade - jazzen - och att skivan skulle påminna om Miles Davis "On The Corner".

Liknelsen är lite tveksam. On The Corner är tidig sjuttiotalsfusion med ett mycket större energidriv än Vertical Ascent. Men samtidigt finns det något sökande med båda skivor som stämmer helt och hållet. Som att riktningen inte är klar - inte ens när spåren är pressade på skiva. Det känns nästan som att de skulle kunna låta annorlunda nästa gång man lägger in cd;n i spelaren.

Samtidigt är liknelsen också väldigt talande. Det är nämligen inte helt enkelt att säga vad Vertical Ascent är. Det är inte ofta det kommer skivor som är så svårkategoriserade som Vertical Ascent. Med den har Moritz von Oswald Trio skapat något helt unikt. Ur improvisationen har något sällsynt uppstått. Något som strävar uppåt som raketen på omslaget. Men som samtidigt flyter ut och breddar sig i det oändliga. Improvisationsmusik när den är som bäst. Och för varje lyssning finns det något nytt att upptäcka.

torsdag 18 juni 2009

Återuppståndelse


Det har varit mycket tyst här på Strömbloggen de senaste veckorna. I och för sig har det varit mer aktivitet på annat håll: Voltfestivalen i Uppsala, mycket tidningsartiklar om Volt och om Musiken vi hatar-skivan, som exempelvis i DN - med fin recension av Martin Nyström och artikel av Johanna Paulsson - läses här.

Så det kanske inte märkts att det varit tomt och tyst här. Ström har varit med ändå, i tidningar som Wire, Raveline och många andra. Jättekul tycker vi på Ström såklart.

Anledningen till tystnaden är att jag drog på mig en lunginflammation och har legat däckad i exakt tre veckor. Mycket trist, missade inte bara Volt och releasefest för hatskivan. Missar även Sonar som börjar idag eller imorgon - orkar inte ens fundera på vilket av dem det är. Flygbiljetten är betald. Men jag orkar inte åka.

Under sjuksvängen har jag i alla fall haft tid att lyssna på mycket bra (och för mig ny) musik. Jag hann också med filmen Dub Echoes - en dokumentär om dub. Den var ok. Inte mer. Men den fick en dryg timme att försvinna!

Spellista under lunginflammation - lägg märke till att jag nästan skippade det elektroniska - undrar om det är en del av sjukbilden - eller om jag överdoserat elektronika och behövde något annat för att tillfriskna?

Sonic Youth - The Eternal
Ornette Coleman - This is our music
Wilco - Wilco (The Album)
Anna Järvinen - Man var bland molnen
Miles Davis - on the corner
Alva Noto - Xeroxx vol 2
Bibio - Ambivalence Avenue
Bill Callahan - Sometimes I wish we were an eagle

och så blandade låtar med regina spektor, crippled black phoenix, fleet foxes, phoenix och annat.

jag tror att det behövdes en dos rock, jazz och country för att bli frisk...