måndag 22 december 2008

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #1


sebastian - motor (ed banger)

Håkan: "house med ett skenande basljud som faktiskt gör fysiskt ont. antagligen världens hittills hårdaste basgång".

lördag 20 december 2008

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #2


ryoji ikeda - test pattern (raster-noton)

Håkan: "extremt skevt mixad skiva - ljudet av elektricitet!"

fredag 19 december 2008

2008 års album

Håkan Lidbos nedräkning fortsätter i morgon... men jag kände för att ge lite bonusmaterial idag. så jag bifogar mina tio bästa album som jag satt samman för Groove. de kommer nog upp på deras hemsida vilken dag som helst. men jag kör en smygpremiär här. dock har jag redan hunnit komma på minst ett album som verkligen förtjänar en plats på listan. det får vara med som nummer elva här... så det blir bästa elva album istället. ännu en bonus alltså.

och så en fråga: vilka har jag missat?


well, de här albumen har jag lyssnat extra mycket på - och tyckt extra mycket om - under 2008:

1. TV on the RadioDear Science



2. Mikkel MetalPeaks And Troughs



3. Byetone – Death Of A Typographer



4. FenneszBlack Sea



5. DeadbeatRoots And Wire



6. HeartthrobDear Painter, Paint Me



7. ExtraweltSchöne neue Extrawelt



8. Mogwai – The Hawk Is Howling



9. Anders Ilar – Sworn



10. Sascha FunkeMango



11. Glasvegas - Glasvegas

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #3


dada life - your favourite flu (u-boot)

Håkan: "en fet hit helt enkelt".

torsdag 18 december 2008

Ström ut i rymden på fLiM




tack till alla som kom och blickade ut i kosmos med Ström (Håkan Lidbo som körde live och Mats Almegård som dj:ade), Marcus Mohall och fLiMgeneralen och resident-dj:n Kliin.

Det var en fin säsongsavslutning på fLiM med skön atmosfär och som vanligt härlig miljö på Nordic Light Hotel. tack också till Hanna Österberg för bilderna...

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #4


t. raumschmiere - e (shitkatapult)

Håkan: "trance kan vara bra. lyssna."

onsdag 17 december 2008

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #5


chambertronica - escher (container)

Håkan: "tja, jag har ju gjort låten själv... läs först om tanken bakom musiken på www.chambertronica.com och lyssna sedan, jag kan inte argumentera för varför den är så bra".

tisdag 16 december 2008

2008 års 5 låtar – #1




Ibland behövs det lite trassel och bök för att en låt ska bli så där riktigt, riktigt fantastisk. Så är det väl med allt för den delen. Så fort man vill bevisa något – för sig själv, eller andra – blir det mer fokuserat, mer engagerat och mer taggat. Det är definitivt fallet med årets låt. För i min kalender över 2008 finns det ingen låt som slår Hero med Nas (ft. Keri Hilson) på fingrarna. Det är en samlad, kraftfull och svulstig uppvisning av någon som bestämt sig för att nu jäklar ska världen se vad jag går för.

Bakgrunden är att Nas ville släppa ett album och kalla det för Nigger. Inte helt okontroversiell titel – i alla fall inte i USA, särskilt inte när omslaget visar Nas ryggtavla med ett inpiskat sårigt N. Första singeln skulle bli Be a Nigger Too, men ströks sedan från skivan på grund av att samplingar inte hade ”clearats”. Möjligen var det så, möjligen var det skivbolaget som sade nej. Vem vet? Nas album släpptes i alla fall så småningom – men helt utan titel. Omslaget förblev dock intakt och Nas själv gav istället ut en ilsken, fantastisk och överlägsen singel som han kallade Hero. En låt som kommenterar allt strul med skivbolaget och titeln. Bland annat så här, där det strukna partiet ursprungligen sägs ha varit Doug Morris namn (Morris är högt uppsatt boss på Universal Music Group) – fast det vet väl bara Nas själv…

This universal apartheid
I'm hog-tied, the corporate side
Blocking y'all from going to stores and buying it
First L.A. and ------- was riding wit it
But Newsweek article startled big wigs
They said, Nas, why is he trying it?
My lawyers only see the Billboard charts as winning
Forgetting - Nas the only true rebel since the beginning
Still in musical prison, in jail for the flow
Try telling Bob Dylan, Bruce, or Billy Joel
They can't sing what's in their soul
So untitled it is
I never change nothin'

Nåja, han ändrade kanske inte titel. Men han tog bort den från albumet. Besvikelsen och frustrationen över detta juridiska tjafs fick honom i alla fall att spotta ur sig det bästa under 2008. Att han själv är hjälten är det inget snack om – Nas har varit mycket bra förr. Men inte så här oerhört bra. I Hero kombinerar han ilska med total hitkänsla.

Bakom studiorattarna sitter producenten Polow da Don och självklart är det också mycket tack vare honom – och körtjejen Keri Hilson – som Hero regerar.

Det börjar med ett flyglarm som via ett bastrummeslag tyngre än bly leder in i en glittrande vacker synthslinga. Och så frågan ”Where The Fuck Y´all at?” som ekar i bakgrunden… när beatsen kickar igång efter tretton sekunder får man lust att sträcka upp handen i luften och skrika ”här!!” – för redan då är det så tydligt att det här är ett mästerverk. Och sen, efter dryga 20 sekunder kastar han sig med full kraft rakt in i refrängen, som en boxare som kommer in och fyrar av sina hårdaste uppercuttar så fort han äntrar ringen. Ingen tid att långsamt känna på motståndaren genom att stå och småjabba. Bara pang på direkt. (Jag sa ju att han var taggad.)

Och i bakgrunden sätter Keri Hilson igång. Hennes röst ligger så vacker över Nas tunga rap. Så mjuk, så stark och så otroligt rakt på.

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen är det bara det glittrande ljudet och de hårda kantiga beatsen som jammar på – och på toppen, längst fram – rakt i ansiktet – ligger Nas självsäkra och tuffa rap som bara skriker ut: jag är hjälten. Och det är han. Jag ger honom det. När Hero är på är det ingen som spöar honom.

Another chapter of the cleanest rapper
Distinguished gentlemen
Crooks and castle on his back
Maybach-er, exotic lady eye-catcher
Holla at'cha, call me the chiropractor
Working like Muay Thai class
Get perspire out ya
And of course I've been the boss since back when
Rocking D Boy, Fila, velour in 190 black Benz
Now they shut down the stores when I'm shopping

Och här. Efter exakt en minut. Stannar allt av och ett pompöst, fläskigt synthljud värmer igång i bakgrunden, samtidigt som trummorna tar paus. Och så snirklar det sig fram under Nas sista versrader…

Used to be train robbing, face covered in stocking
I'm him

… och så kickar refrängen in igen och det känns som om det fladdrar i kläderna av det oerhörda drag som uppstår. Det är som att se en helikopter lyfta på nära håll. Håret slickas bakåt. Bullret får magen att knorra och man försöker bara stå emot och samtidigt vill man inget annat än att dras med uppåt… uppåt.

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen drar versen vidare…

Rubber-grip-holder, reloader
Come at me I'ma rip your soliders in half

… för att liksom switchas av och på – så musiken försvinner och det bara blir orden som hörs och sen…

Silverback ape, nickle-plated mag

… på igen…

Young, rich, and flashy
Young, b!tch, I'm nasty
All black clothes til ice lay on me so classy
And every time I close my lids
I can still see the borough, I can still see the Bridge
I can still see the dreams that my niqqas ain't never lived to see

Och han hänger på det där ”classy” när musiken tystnar och han gör det accapella. Och sen. Sen blir det dags för den vackraste passagen i hela låten. För när han rappar:

Tell them angels open the door for me

… går samtidigt en enkel virveltrumma bananer i bakgrunden. Den piskar upp fart, visar framåt, mot något nytt som ska komma…

och då kommer det fläskigaste, pompösaste bassynthljudet á la bastuba igång och det låter plötsligt old-school, och det är samtidigt mycket funkigare, mycket svängigare än tidigare. som om Nas kliver tillbaka ett steg i boxarringen och inser att han redan har pepprat motståndaren med så många slag att han lika gärna kan bjuda publiken på några snygga slag i luften och lite fotarbete – bara för att han kan. Bara för att han är överlägsen och bara för att han njuter av att stå i strålkastarskenet.

From nine berettas and moving raw
To chilling in wine cellars
Sticks and humidors
That's what I call mature
That's what I call a g
That's what I call a pimp
That's what I call a gangsta
To the fullest, sh!t
I try to make more cream
By every September 14th, that's my dream
So I can be more clean, as I grow yearly
I can see things more clearly

Bastuban pumpar in på varannan första i 4/4-an. Över den en barock melodislinga som ornamenterar ut melodin. Så vackert, så enkelt, så snyggt. Och så tvärnit för att hamra in budskapet:

That's why they fear me

Och så lyfter taket igen med refrängen…

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen är det down to business. Det det egentligen handlar om:

This universal apartheid
I'm hog-tied, the corporate side
Blocking y'all from going to stores and buying it
First L.A. and Doug Morris was riding wit it
But Newsweek article startled big wigs
They said, Nas, why is he trying it?
My lawyers only see the Billboard charts as winning
Forgetting - Nas the only true rebel since the beginning
Still in musical prison, in jail for the flow

Och då är det dags för den barocka melodislingan igen – som snirklar fram med hjälp av ett elgitarrljud denna gång. Som en variation på det snygga vi just hört för någon minut sedan.

Try telling Bob Dylan, Bruce, or Billy Joel
They can't sing what's in their soul
So untitled it is
I never change nothin'
But people remember this
If Nas can't say it, think about these talented kids
With new ideas being told what they can and can't spit
I can't sit and watch it
So, shit, I'ma drop it
Like it or not
You ain't gotta cop it
I'm a hustler in the studio
Cups of Don Julio
No matter what the CD called

Och där blir det extra, extra tyst. Sen ger han den tyngsta knogmackan hittills med orden:

I'm unbeatable, y'all, let´s go

Som ackompanjeras av ett slag på baskaggen som är tyngst i hela låten.

Och efter det börjar det om. Men utan rap – och mycket mer lojt. Avslappnat. Motståndaren är redan nere för räkning och när det varma stråkljudet flödar över det glittrande lilla synthljudet från låtens början är det bara för att erbjuda ett soundtrack till segraren, hjälten, som rör sig bort från scen.

Så jävla snyggt.

måndag 15 december 2008

Mariah Carey Migrate

2008 års 5 låtar – #2


Det finns några saker som jag alltid är extremt svag för. Saker som kan lyfta vilken låt som helst. Vocoodersång, eller sång som på något annat vis manipulerats för att låta mindre mänsklig och mer maskinell är en sådan sak. Inte så att jag älskar allt som har vocooder, men det finns en bra chans att jag gör det. Autotune som körs riktigt hårt – så att det digitala flirret slinker in är definitivt av samma kaliber. Att producenten Danja (som skolats upp av Timbaland) manglat T Pains rapp genom ett rejält autotunefilter är en av anledningarna till att Mariah Carey snattar en andraplats på min lista över årets bästa låtar.

Men det är inte bara det som är så fantastiskt med Migrate.

Redan de 5 första sekunderna är ju lysande. Mariah tar i med sitt allra högsta (nej kanske inte, men högt är det) tonläge och lärkar ur sig en melodislinga som så fint får en riktig käftsmäll när basen kommer in och ”bounce, bounce” börjar ljuda. Där någonstans övergår de första lärkljuden till ett flöjtliknande ljud som ligger kvar i ljudmixen när T-Pain kommer in och presenterar sig och bastrummorna bultar. Och när hon sen börjar sjunga på riktigt är det rent ut sagt nackhårsresarläge. Jag kan inte påminna mig att Mariah Carey någonsin sjungit lika avslappnat, kraftfullt och bra.

Efter knappa minuten så kommer ett stick där röster vandrar in och ut i ljudbilden – samtidigt som ett nytt tema i melodin presenteras. Det blir drömskt, lojt och jäkligt snyggt. När det sedan avslutas med orden ”it´s time to migrate” styr sången åter upp låten ur det slappa sköna med refrängen som beskriver en perfekt utekväll med Mariah:

”From my car into the club, we migrate. From the bar to V.I.P. we migrate. From the party to the afterparty migrate, Afterparty to hotel, migrate”.

Med lojt beat, snygg ljudbild och oerhörd skönsång är det redan där en riktigt, riktigt bra låt. Det finns så många små slingor, så många ljud- och röstfragment som rör sig lugnt framåt. Men det är när T Pain kommer in och rappar efter 2:30 som det lyfter totalt, särskilt de små pauserna där hela låten liksom hänger i luften – innan den kommer igång igen.

För att inte tala om när Mariah kommer tillbaka igen efter 3:40 och ligger högst upp i mixen med sina ylande kärleksförklaringar till Patron Tequila – jo varumärkesplacering har R&B-artister alltid varit duktiga på.

Men eftersom hon gör det så bra själv i videon ovan, så slutar jag förklara. Lutar mig tillbaka och sippar på mitt svarta kaffe – fast jag tänker inte tala om vilket märke.

lördag 13 december 2008

2008 års 5 låtar – #3


Okej. Den här är inte direkt oväntad. Jag erkänner det. Varje år finns minst en låt eller ett album på min bästalista som bär signaturen Sasu Ripatti. Den finske producenten tillhör definitivt mina allra, allra största favoriter. Men mest är det som Uusitalo eller Vladislav Delay han kniper ett hårt tag om mitt hjärta och vägrar släppa taget. Anima-albumet som han gjorde under Vladislav Delay-aliaset på Mille Plateaux kom för snart åtta år sedan. Ändå känns det alldeles jättefräscht varje gång jag lyssnar på det. Varför? För att det är så skevt, så oväntat och så ruskigt vackert – utan att för en enda sekund bli kitschigt eller slickt. Det är ambient, men har alltför många risiga och otajta rytmer – som samtidigt är snuskigt exakta – för att det ska bli någon Eno-ambient. Det är för lite rytm för att vara något annat. Det pyser, klickar och fräser. Men inte som någon annan clicks and cuts-skiva. Anima är unik.

Just det slicka har Luomo dock varit farligt nära – vissa av de techhouseproduktioner som Sasu Ripatti släppt under detta alias har gått över gränsen och blivit för loungigt och för polerat för att falla mig i smaken. Så när det var dags för Convivialalbumet att släppas på Ripattis egen etikett, Huume Recordings, var jag tveksamt intresserad.

Men eftersom årets tredje bästa låt Have You Ever inleder Convivial tog det inte många sekunder för mig att inse att Luomo gjort sin bästa platta någonsin, även om den inte håller Delay/Uusitalo-klass. För redan med det där stunsiga döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döhdö-ljudet som inleder – är vi hemma. Så rent, så oerhört elektroniskt kallt och samtidigt själfullt varmt (det är ju det han är så bra på! Värmen, känslorna och magin – samtidigt som det är så kallt, avskalat och digitaliserat). Och när det ljudet sedan skapar en slags duett med det mycket ljusare och ekande ”ditt-ditt”-ackordslaget är det bara magiskt.

Sedan börjar trumljuden braka till synes ostrukturerat i bakgrunden. Men alla som har följt Sasu Ripattis musik vet att det är så sjukt överlagt. Att han, som gammal jazztrummis, gör det bara för att luras, för att han kan och för att han är så in i helvete duktig på just rytmer och beats. Och när hihaten försiktigt tickar igång efter 32 sekunder får den hela låten att börja svänga, som en riktigt gammal skön jazzdänga. Sen byggs rytmerna upp – tills det är dags för en stunsigt fjädrande 4/4-kagge att slå in. Då har det gått 1.04 av låten. Och samtidigt presenterar sig gästvokalisten: fenomenala Cassy Britton.

Hittills och i några sekunder till är det bara upphackade bitar av ord, eller något helt som hörs. Orden ekar runt i ljudbilden – som hackat igång rejält i armarna på en sequencer på högvarv.

Sen tar låten en rejäl vändning. Och Cassy börjar sjunga. Det låter underbart. Fenomenalt. Vackert. Förkylt och snuvigt. Sexigt och oskuldsfullt. Distanserat och nära. Hennes röst matchar musiken helt och hållet och det är ren eufori framför högtalarna. Tiden är 2:03 och efter det är det himmelsk, ”slickt producerad elektronisk techhouse med tydliga synthpopsinfluenser” (som jag skrev i min Grooverecension av hela albumet).

Det puttrar och smattrar, det är en fest för örat. Det är sjukt, sjukt bra. När jag skriver det här undrar jag varför jag kunde vara så korkad att jag gav den här låten ett så lågt betyg som nummer tre på min årsbästalista. Men jag kommer väl ändra mig när det är dags att skriva om ettan och tvåan. Hoppas jag.

fredag 12 december 2008

nästa vecka...

sticker vi ut i rymden igen... häng med om du finns i Stockholm!

2008 års 5 låtar – #4




Såvitt jag vet är Sun In My Eyes det första som engelska trion Myomi någonsin släpper. Dylan Barnes och Robert Davy har tidigare släppt en massa skivor som houseduon Mutiny. Men när de teamar ihop sig med sångerskan Amber Jolene är det under nytt namn – och med nytt fokus. Att de med denna debuttolva på Southern Fried Records landar på en fjärdeplats för 2008 lovar gott inför framtiden.

Men för att vara ärlig är denna placering i lika hög grad remixaren Paul Woodfords förtjänst.

För om sanningen ska fram – och det ska den här – hade originalet inte tagit sig in på min topp-50 över året som gått. Stökig, slamrig och skev umpa-umpa-musik blandat med ett rakt 4/4-beat är inte vad jag brukar gilla och så inte heller denna gång. Samma sak gäller för MJ Coles bombastiska houseremix som är med på tolvan. Inte heller den plockar några höga poäng i min bok.

Det är istället när Myomi lämnar över remixandet till Paul Woodford som det klickar rejält. I hans Sun In My Eyes (MDMA Vocal remix) faller allt på plats. Och som det faller!

Det börjar med ett hårt tweakat synthljud som direkt förklarar varför remixen fått det namn den har. Otroligt snyggt och trippigt. När sedan en mjuk och släpig kick svingas in efter 16 sekunder byggs overklighetskänslan på. Kickslaget faller långsamt och ekar lite lagom innan det tvärt klipps av så att ekot dör.

Efter cirka en halv minut börjar Amber Jolene sjunga – och som hon gör det. Hennes röst påminner en hel del om Billie Ray Martins vansinnigt vackra sånginsats i Slams Bright Lights Fading (som jag också bara älskar). 46 sekunder in börjar det blippa mer i bakgrunden, vilket gör ljudbilden skevare och konstigare – och vackrare. Digital magi.

När sedan hihaten piskar igång efter en och en halv minut får låten upp farten. Samtidigt får sångkanalen mer och mer eko – och under det ligger det där första trippiga ljudet och bubblar på. När basgången sedan sätter in (som låter som om någon säger bo bo bo booooom – fast ultradigitalt) blir det bara galnare och galnare.

Men dittills är allt bara uppbyggnad. För det är när bastrumman kickar in efter 2:04 och det samtidigt börjar låta som om någon stoppat ner mig i ett stort glas och börjat hälla hinkvis med kolsyrad läsk ur en aluminiumburk över och runt omkring mig som det börjar lossna på allvar. Då börjar det kännas ungefär som när Alice föll genom hålet rakt ner i underlandet…

Och sen ett break som tar ner allt till ekoeffekter, kick, tweakljud och sång. Sången! Som bara upprepar: catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall … det ekar och ekar. Och jag står där med armarna utbredda och är redo att ta emot.

Men ingen ramlar. Och 3:05 dundrar basen igång igen och Amber Jolene börjar upprepa titeln: With the sun in my eyes and the world at my feet, my love´s in the music, the music´s in me. Och det är bara att låta musiken omsluta en, känna världen under fötterna och solen i ögonen. Eller sitta i decembermörkret och blunda och känna att det faktiskt känns som om solen gassar i ansiktet och att fötterna gräver i en skön sandstrand eller något liknande.

Och sen har det gått 4:39 av låten och plötsligt säger det bara djoong djoong och allt stannar av. Där känns det som om låten är slut. Men sen kommer läskljudet tillbaka. Bastrumman börjar pumpa igen, men än är det ändå inte uppe på samma nivå som tidigare. Läskljudet kommer tillbaka och påminner den här gången vagt om ett stycke i Kraftwerks Heimcomputer. Och sen den där ljuvliga rösten igen – med fullt eko: Cause what goes round comes back around…

5:41 kickar hihaten in igen och säger att det snart blir åka av igen. Men först ett utdraget break – så att det ska kännas fenomenalt när det väl börjar. Och det gör det… För när baskaggen dunkar igång klockan 6:28 finns det inget som separerar en från den här låten. Sen pressar de skiten ur den där Kraftwerkliknande rytmslingan. Sen dör den ut. Sen är bara bjongljudet och beatsen kvar. Sen är det slut.

Electrohouse har nog aldrig låtit så här bra. I alla fall inte under 2008.

man kan lyssna på alla tre versionerna, de båda dåliga och den fantastiska på Myomis myspacesida.

torsdag 11 december 2008

Nico Purman - Tuesday

en liten bonus på dagens låt. hoppar man upp och ner framför skärmen är det nästan som en video (rör på huvudet mycket bara). sitter man stilla är det en väldigt bra låt med en väldigt ful illustration till.

2008 års 5 låtar – #5



Först ut på listan och därmed som femte och sista årsbästalåt är argentinaren Nico Purmans mörka minimalmonster Tuesday på tyska bolaget Vakant. Faktum är att denna låt är exakt en av de där jag beskrev i förra inlägget, där jag faktiskt glömt att den kom under 2008. Eftersom jag hade promon innan årsskiftet hade jag stuvat in den i 2007-facket längst in i hjärnan. Men inte då. När jag satte mig för djup kontemplation slog det mig att den faktiskt inte släpptes förrän tidigt 2008, närmare bestämt i början av januari.

När den kom recenserade jag den i Groove och tyckte då att b-sidans Muela Pain satt bättre. Det tycker jag inte nu. Efter att ha spelat Tuesday otaliga gånger på klubbar under våren insåg jag att det var a-sidan som var spåret värt att älska.

Det som gör denna till en av årets låtar är framförallt ljudbilden. Som (nästan) alltid när herr Purman sitter bakom spakarna bjuds det på en luftig, krispig och detaljerad produktion – som samtidigt är mörk, tung och fokuserad.

Visst rymmer den också några vid det här laget standardiserade minimalklischéer som det svepande ljud som ska få alla e-skallar att veva med armarna och le lyckligt. Men skit i det. Tuesday är mer än så.

Inledningens hackande enkla rytm ges en tyngd och bredd av drivor av ekoeffekter, pysande ljud och pingpongiga effekter som varar i knappa halvminuten. Sedan rullar basen in – stadigt som en fiskekutter på väg ut för att fiska ut haven.

En halv minut senare kickar hihatsen och trummorna distinktare och bygger en bit till i det som så småningom ska bli ett högt, atmosfäriskt kyligt, vackert och mörkt bygge med ett sagolikt driv. 2.15 kommer det där svepande standardminimalljudet. Men det får bara några sekunder på sig innan Purman varvar upp beatsen, slänger in en kort andhämtning – för att sedan styra ut på banan igen med något hårdare beats, lite mer fokus. Där någonstans bör det gå upp för en att han är lika målmedveten som en rysk kulstötare som bara SKA vinna det förbannade guldet. Och då har han nått fram. Sedan håller han nivå. Innan det är dags för en avrundning, där ljud efter ljud plockas bort, så att till sist bara det svepande, klagande ljudet återstår. När det ekar ut är det slut.

2008 års 5 låtar

Det här med årsbästalistor är en tradition som är lika rolig som frustrerande. I början och mitten av december börjar redaktörerna maila ut instruktioner och som skribent/jurymedlem är det dags att lägga pannan i djupa veck. Efter att ha gjort ett par listor redan – som täcker lite olika områden, tänkte jag smygdela min kommande årsbästalista för Groove här. Fast inte hela. Groovelistan innehåller också tio bästa album och tre bästa konserter. Här på Strömbloggen får ni se vilka mina bästa låtar under 2008 har varit.

Jag gillar listor. Det är roligt att blicka tillbaka och fundera på året som gått. Vissa låtar har man nästan glömt bort att man gillade så in i h-vete i början av året. Andra låtar blir man överraskad av att de kom under året överhuvudtaget – och inte förra. Det är också roligt att läsa andras listor. Se vad folk gillat, hur mycket man håller med eller inte. Nördigt är ordet. Men samtidigt kul.

Jag tycker inte om listor. I samma ögonblick som man tryckt på sändknappen kommer man utan undantag att komma på minst fem andra låtar som borde platsat – om inte på förstaplatsen, så på fjärde eller femte. Listor kan också vara uttröttande och förutsägbara – eftersom det ofta råder en kritikerkonsensus om vad som är årets skiva, band eller låt. Det blir lätt ointressant.

Sen säger inte listor så mycket som man kan få för sig. När de är nedskrivna går de inte att ändra. Visst, de huggs inte i sten. Men ibland kan man önska att det gick att göra listor som ändrade karaktär varje dag – utifrån det humör man är på. Jag vet inte hur många gånger någon sagt: ”hur fan kunde du missa den och den låten?” ”Varför har du med den där – den är ju inte ens bra?” – med andra ord: när man skriver en lista och publicerar den, objektifierar många och tar det för en allmän sanning. Det är det ju inte. Det är en högst personlig sak.

Nåväl, med detta sagt tänker jag här börja nedräkningen på min årslista över bästa låtarna – så som de kommer att publiceras i Groove. Jag har redan kommit på några som BORDE varit med. Men det skiter jag i. Nu kör jag så här. Jag har ju redan tryckt på sänd en gång.

torsdag 4 december 2008

Tobias von Hofsten live i Umeå 28 november

Här kan ni lyssna på Tobias von Hofstens fantastiska liveset från Strömshowcaset på Digital Tone Festival i Umeå den 28 november. Finfin rap om "minilogue masters" och "love for life", dubstepinfluenser, technobeats och allmänt klurigt set. Tobias är alltid rolig att se live. Man vet liksom inte alls vad som ska hända och det gör det så mycket roligare.

tisdag 2 december 2008

Äntligen har jag förstått Fennesz


Ibland klickar det inte. Du vet, du har två bra kompisar som enligt dig skulle vara det perfekta paret. Men trots att de är singlar, är trevliga, smarta och ser bra ut är de helt ointresserade av varandra. Inte för att jag brukar sätta upp möten mellan mina kompisar regelbundet, men det har hänt. Det har aldrig funkat så bra. Det klickar inte.

Samma med film, böcker, musik och allt annat som man har personliga åsikter om. Ofta kan det vara så att tidningar, radio, kompisar och bloggar hyllar något som på pappret ser så bra ut. BORDE vara bra. Men inte känns rätt. Klickar inte.

Det kan till och med vara så att man säger "jo, jag vet, jag borde verkligen gilla det här. Men jag gör det inte." Det går inte riktigt att förklara varför. Det finns inga logiska argument, inte heller känslomässiga. Det bara funkar inte. Musiken, filmen, boken är bra, välgjord. Snygg. Men den lämnar inga spår efter sig. Den känns inte. Den bara flyter förbi och lämnar en oberörd. Inte ens uttråkad, för då hade det varit dåligt. Och det är det inte. Man blir inte mätt och inte heller hungrig.

Fennesz har alltid varit en sån artist för mig.



När Endless Summer kom för sju år sedan var det precis så där. Jag förstod hypen (och det ordet brukar man bara använda när man inte håller med om att något är skitbra), men jag kände inget. Det tilltalade mig inte. Men det var heller inte dåligt.

Sen har jag sett Fennesz live - och det var rent av dåligt. Feedback på feedback på feedback. Trist och ointressant. Kändes direkt dåligt.

Men på skiva har det aldrig varit så. Det har varit fint. Det har varit "borde funka". men har aldrig gjort det - tills nu. Black Sea (lyssna på ett spår på Touchs hemsida är riktigt riktigt vacker. Jag förstår för första gången. Eller snarare: jag känner. Det här är vacker musik. Musik som berör. I Groove kommer snart en recension. Jag är positiv som ni förstår.

måndag 1 december 2008

hektiskt

förra veckan bjöd på fina saker i mängder. fLim var som vanligt trevligt på onsdagkvällen Kliin och hans inbjudna gäster i Nollvisionen spred välljudande ambient på Nordic Light hotell... sen åkte ju vi i Strömredaktionen till Umeå för att spela på digital tone festival. vi hade med oss VJ Morrsken som fixade brutalt snygga visuals och Tobias von Hofsten som gjorde ett fantastiskt liveset. synd att det var lite dåligt med folk, men de som var där verkade trivas. kul för mig att träffa gamla umevänner också... en helkväll med andra ord. och igår var det The Residents i stockholm. men då låg jag tyvärr hemma med halsont och feber så det blev inget för min del... trist. hade varit kul att se ögongloberna. men men. jag bjuder på några bilder från umeå istället.



tisdag 25 november 2008

Lidbo i Uppsala


Chambertronica 2008 from Olle Corneer on Vimeo.

Ströms egen Håkan Lidbo har ju fler saker på gång än någon annan jag känner. Som alla vet är han inte bara radiomakare, elektronikaproducent i världsklass, schlagerkompositör och hundägare. Nu är han också inblandad i ett spännande möte på Uppsala konsert och kongress. På torsdag kväll är det premiär för nya projektet Chambertronica. Ett möte mellan elektronika och kammarmusik. Förutom Håkan ingår Olle "Dibaba" Cornéer, Lisa Nordström från Midaircondo, George Kentros, Anna Petrini och Mika Takehara.

Jag utgår ifrån att det blir helt fantastiskt. De som tar sig till Uppsala på torsdag får se och höra.

fredag 21 november 2008

Tilliander firar Elektron


När jag fyllde tio ville jag ha Visages Fade to Grey-singel. Jag hade den inspelad från Poporama på ett silvergrått och svart Luma Ferro C60-kassettband och drömde om att slippa höra Kai Kindvall säga "det var Brigitte som kom in där på vänsterkanten" i slutet av låten. Inte för att jag inte gillade Kai - det gjorde jag verkligen. Jag satt bänkad varje gång det var Poporama i P3, men för att jag ville höra hela låten - utan "ava" och "påa" från någon radiopratare...

Men jag undrar vad ett företag som fyller tio vill ha? Det är precis vad svenska Elektron gör - och ikväll firar de med bland andra den eminente radioprataren och tillika demonproducenten Andreas Tilliander. Andra som uppträder på Berg 211 i Göteborg ikväll är Hird, Huoratron och Neil Landstrumm. Är man någonstans i närheten av Göteborg bör man alltså inte missa.

Här är en bild på en av födelsedagsbarnets produkter:

Space Invaders

Nästa vecka är det alltså rymdtema för oss i Strömrummet på Digital Tone Festival i Umeå. Jag firar redan i förväg med att lägga upp Space Invaders här på bloggen. Shoot em up!

Stil och elektronik




Jag skriver ju inte bara för musiktidningar. även för King och då är det liksom ofrånkomligt att börja fundera på stil och elektronisk musik. vem är bäst klädd och stiligast inom elektronika/techno? Kommentera gärna och säg varför... är det möjligen sven väth? och vilken variant är bäst när det gäller Svenne?

torsdag 20 november 2008

Kuben regerar

På nittiotalet var det pyramiden och trekanten. New Age hade ett läskigt uppsving och de gillade ju att sitta i pyramider och ägna sig åt kristallterapier eller vad det nu var de gjorde. Nu är det kuben som är den hetaste av geometriska figurer. Var nyligen och såg Låt den rätte komma in – och tillåt mig avvika på ett stickspår, jag återvänder snart till kuben.

Hur är det möjligt att en riktig sidvändarbok som John Ajvide Lindqvists debut blir så ointressant och långtråkig som film? En kompis sa att den var ”alldeles för lik Roy Anderssons filmer”, men det handlar det inte alls om. Jag förstod inte heller liknelsen måste jag erkänna. ”lika grå” var svaret. Men nej, det är inte den grå förorten som man missar i filmen – den framgår med all tydlighet – och den fanns ju i boken också. Snarare är det den magi och våldsamma förtrollning som utgår från Eli som saknas totalt. I boken är Håkan en man som är slav under sin pedofilanstrykning och som är helt trollbunden av vampyren. I filmen undrar man mest varför han hänger upp folk i träden och tömmer dem på blod. Det handlar inte om dåliga skådespelarinsatser. De var helt ok. Det är manuset det är fel på. Nu hade jag läst boken och kunde fylla i själv. Har man inte gjort det måste Låt den rätte komma in vara helt oförklarlig.

Nåja. Det var stickspåret. Kuben! Vampyr-Eli knäcker Rubiks kubs gåta med en axelryckning. Det gör huvudpersonen Oskar djupt imponerad. Lätt att tro att vampyrer är smartare än människor (Eli har något annat slags avancerat pussel också) och i Hellraiser var det ju en kub och lösningen på gåtan som fick Mr Cotton att komma i kontakt med Pinhead & co.


Pinheads leksak

Men enligt en annan kompis som läser massvis med vampyrböcker är de inte smartare än människor de där vampyrerna. Så det hoppar vi. Men kuben. Kuben! Det är den som utstrålar något komplext, intelligent. Rent av högteknologiskt – även om Rubiks kub inte direkt är högteknologisk så var den ett enkelt IQ-test på rasten när jag gick i skolan en gång i tiden.

(Och på tal om Rubiks kub. Varför blev den inte en modehit när nu-rejven klädde sig i åttiotalskläder i färger som motsvarade kubens alla sidor? Chanel har i alla fall vett att lansera en telefon som ser ut som kuben, nästan.):


Chanels kubtelefon

och visst. En invändning till. Filmen The Cube. Där är det ju en hiskeligt läskigt uttänkt dödsfälla att vara i kuben. Det krävs matematiskt kunnande (bland annat) och samarbete för att ta sig ut. Människans eviga försök att klura ut kubens gåta...

Fångarna på kuben - var är Gunde?

När ett skivbolag som alltid satt teknologin och dess utveckling i första rummet (ja, M-nus) under året firat tio år i branschen så har de givetvis gjort det med en kub i centrum. Denna kub har varit tillgänlig för de besökare som kommit på M-nus-partyt.


M-nuskuben.

Med bluetooth, SMS, WLAN kan publiken ladda upp bilder, låtar, textmeddelanden och annat till kuben. Eller för att få hela bilden. Så här skriver M_nus själva om den:

The Cube is only present at Contakt events in a place close to the stage, with easy but secure access for members throughout the entire performance. Contakt Members can physically interact with the Cube by using their Contakt Membership card for identification. Each card is embedded with a unique RFID (radio frequency identification) microchip that can be read by the Cube when it is passed over the Cubeʼs LCD (liquid crystal display). Upon identification the display identifies each card and member by name, and once the member is validated they are added to the list of names collected at each event for the contest and sweepstakes. The Cube audibly and visually responds according to the memberʼs status (e.g. member identified,
invalid/expired card or already identified). Verification also unlocks the Cubeʼs private SMS gateway allowing members to receive SMS (short text message) updates* from the onstage artists throughout the Contakt event direct to their mobile phones.
Everyone can interact with The Cube - not just Contakt members - via its open WLAN (wireless local area network) and Bluetooth connectivity. The Cubeʼs WLAN allows anyone with a portable wireless device (such as a mobile phone, iPhone or iPod Touch) to access live feeds 3/5 from the stage, further connecting the audience and onstage performers. The Cubeʼs WLAN can also be used to download exclusive content and media, including unreleased tracks. The public can also upload files (such as music demos, photos, video and other digital content) to a special drop box on the Cube. Additionally the Cubeʼs Bluetooth network continually searches for accessible Bluetooth-enabled devices within its range and automatically pushes exclusive content to these devices.
Throughout the duration of each Contakt event the Cube is also in wireless communication with Richie Hawtinʼs live performance setup, allowing interactions between the audio, the Cubeʼs dynamic LED configuration and Member identifications. The Cube also communicates the presence and interaction of identified members to Ali Demirel - the live visual and video artist – for inclusion into the Contakt event stage visuals. The wireless connection between Hawtinʼs audio and Demirelʼs visual setups also offers the audience visual feedback from the performers onstage digital music controllers
.


Magda spelar kub på Sonar i Barcelona.

Kuben som kommunikationscentral. Ett företag som tillverkar glas till glasögon har också lanserat en kub. Den ska binda ihop datorer och alla undersökningsapparater hos optikern och fungera som en samlingsplats för all information. Inte så olikt Richie Hawtins variant, även om tanken är lite annorlunda. Där handlar det kanske inte så mycket om att kommunicera med kunden, även om vissa funktioner (tanka upp din bild och prova glasögon virtuellt) gör det.

Och det övernaturliga som kommer med vampyrer och cenobiter får ju stryka på foten både i glasögonvärlden och M-nusvärlden. Där är det uteslutande teknologi det handlar om.

Vetenskap och kub. Att bryta upp invanda tankemönster och se världen i geometrisk kubform. Att kommunicera på nya sätt. Visst. Picasso och boysen var först. Men nu är det dags igen. Dags att dyrka kuben och fira att pyramiden är ute.


Picassos tjej

Och om texten var snårig och ogenomtänkt kan jag bara förklara det med att jag inte haft någon egen Cube som tagit mig igenom problemen… sorry.

fredag 14 november 2008

Digital Tone Festival


jag skrev igår kort om Digital Tone Festival i Umeå. Tänkte fylla på med lite mer info idag...

Jo, den 28 november intar Ström en av scenerna i Umeås Folkets Hus. Jag tycker det ska bli riktigt kul att spela där. Pluggade i Umeå under fem år och nu är det ett tag sedan jag var där. Så det ska bli kul att återse Vasaplan och Folkets Hus där jag ägnat alldeles för många timmar i mitt liv på filmfestivalen...

Ström spelar i Tonsalen och kvällen till ära kör vi rymdtema... så jag inleder med några Darth Vader-hits innan det är dags för Andreas och Håkan att rocka loss med rymdeffekter och fjäderreverb. Tobias von Hofsten följer också med i raketen och kommer som vanligt att bjuda på ett sprakande liveset.

Vi börjar tidigt och håller på länge. så kom dit. antagligen inleder jag med lite ambient och rymdsamplingar, sen blir det nog lite popig techno och house innan jag nördar in på minimal och acid för hela slanten. de andra gossarna tar därefter över och kör livereglagen i botten.

Men det är inte bara Ström som spelar på festivalen. Programmet är packat med godis som Kleerup, Adam Tensta, Juvelen, Gavana, Araya och massor med andra. Sist ut på lördagkvällen är DJ Aimnbreak och honom bör man inte missa. Eller: om man är där, LÄR man inte missa honom. Svettigt, brutalt och hårt brukar det vara när han drar igång med sina breaks. Så köp en tvådagarsbiljett redan nu.

ses i Umeå.

torsdag 13 november 2008

I´ve lost control





På årets Amsterdam Dance Event gick rutin före nybörjarentusiasm, kunnande före trendkänslighet. I alla fall kändes det så för mig. Ingen imponerade lika mycket på mig som DJ Pierre. Hans DJ-set var helt optimalt. Hans mixar var tajta, snygga och ökade stämningen i lokalen varje gång. Det enda negativa var att han spelade för kort tid, men samtidigt måste jag undra om vi hade klarat två timmar till? DJ Pierre hade nog skruvat upp mig för hårt om han fortsatt. Så att den sista mixen hade fått mig att gå av på mitten eller något. Så bra var det.

För mig var det väl också lite av en överraskning att en gammal (acid) house-jockey skulle slå alla minimal-jocks, som jag vanligtvis älskar, på fingrarna. Detta har resulterat i att min iPod de senaste veckorna varit fylld med gamla Chicagotraxx och att housen är tillbaka i mitt liv, efter att ha suttit i karantän i några år (ja, om man bortser från Daft Punk och några till som alltid finns i mitt hjärta - och min iPod).

När DJ Pierre nu dammar av gamla I´ve Lost Control (tidigare bland annat med på samlingen ACID: Can You Jack?(Chicago Acid and Experimental House 1985-95)) och ger ut den i tre versioner på International DeeJay Gigolos lyckas han faktiskt skruva mig ett varv till.

Piskande high-hats. marscherande 4/4-beat. galna vrål. lugna viskningar som talar om att han förlorat kontrollen. rullande pukor. stunsig basgång. vinande psykedeliska synthljud. MUMS. en klar fempoängare.

I´ve Lost Control är oerhört enkel i sin uppbyggnad. den liksom stöter sig framåt. ändå lyckas DJ Pierre att bygga, bygga, bygga i låten. Tempot ökar inte. men det känns så. jag skulle vilja ha en femtimmarsvariant som man kunde dansa till en hel natt. börja lite försiktigt, tagga upp, tagga upp och sen bara vara galen på dansgolvet under sista timmen. så föreställer jag mig just nu världens bästa klubbupplevelse.

måste bara hålla igen och INTE köra den om och om och om igen när jag och mina strömkollegor spelar på Digital Tone Festival i Umeå senare i november. Men en spelning? Check.

måndag 3 november 2008

Radio- och TV-avgiften


oj, det blir aldrig riktigt så att jag kommer till att skriva här så ofta som jag skulle vilja. varje dag hade väl varit en fin sak. det är på något sätt min ambition. men med tusen andra saker som ska göras blir tyvärr strömbloggen lite nedprioriterad hela tiden. anyway, nu är jag hemma igen - efter en hektisk helg i Amsterdam på Amsterdam Dance Event och en lika hektisk Parishelg... så nu blir det förhoppningsvis lite mer regelbundet uppdaterande. Lyssnar på Mike Sheridan medan jag skriver detta. gissar att jag lär återkomma i ämnet snart. Annars får ni ta och spana in hans myspace så länge. bra grejor han gör det lilla danska underbarnet.

men egentligen tänkte jag bara säga att det är skönt att andra håller Strömfanan högt när vi inte har tid att göra det. tänker närmast på radiotjänsts nya informationsbroschyr om vad man får för sin licensavgift. vilka finns med i broschyren? världens bästa ström i p2 såklart. tack alex, som tipsade - och radiotjänst: alex betalar nu låter han hälsa.

och det gör väl ni som läser också? ni får ruskigt mycket bra ström för pengarna. kom ihåg det ;-)

onsdag 22 oktober 2008

ade

nu är det bara några timmar kvar tills jag tar flyget till amsterdam för amsterdam dance event. blir en rolig och hektisk helg.

jag kommer blogga från festivalen för groove. så kolla in deras hemsida för uppdateringar.

fredag 17 oktober 2008

ambientklubben fLIM är tillbaka


Höstmörkret börjar bli kompakt (eh, det var inte menat som ett technoskämt, men okej då). vad passar då bättre än att mysiga ambientklubben fLIM gör comeback på nordic light hotell i stockholm på onsdag? inte mycket. jo förresten kanske att jag åker till amsterdam på torsdag för att svettas runt på klubbarna under amsterdam dance event.

men, men. åter till fLIM och stockholm. första klubbkvällen får fLIM dessutom besök av Ströms eminente programledare Andreas Tilliander. Det blir nog toppen.

Andra som spelar är Kliin, Knivflickan (som spelat ute med ström många gånger förr) och The Sight Below från favvobolaget Ghostly i USA. det blir också toppen.

ses där.

onsdag 15 oktober 2008

Luomorecension från Groove.

jag lovade hela recensionen på Convivial. den publicerades i Groove första gången...

Luomo
Convivial
Huume/import
GGGG
I femton minuter och femton sekunder är jag övertygad om att detta är en helgjuten GGGGG-skiva. Att Luomo äntligen vuxit upp och blivit lika bra som de andra båda alias som Sasu Ripatti brukar göra musik under (ambientfantomen Vladislav Delay och dubtechkungen Uusitalo), men riktigt så bra är det inte.

Därmed inte sagt att det blir dåligt. Långt därifrån. Men med inledande Have You Ever med sång av Cassy och följande Love You All där Sascha ”Apparat” Ring croonar på bästa synthpopmanér sätts förväntningarna så högt att resten av skivan, trots hög klass, blir något blek.

På Convivial använder sig Luomo i högre utsträckning än tidigare av flera olika vokalister. Förutom de båda nämnda återfinns Jake Shears från Scissor Sisters i If I Can´t, housemannen Robert Owens i Robert´s Reason, rapparen Sue Cie medverkar på Nothing Goes Away och Chubbs har det fint på Get Along Fine. På resterande spår sjunger gamla Luomo-kollegan Johanna Livanainen.

Rakt igenom handlar det om slickt producerad elektronisk techhouse med tydliga synthpopsinfluenser. Det är melodiöst och puttrande, utan att för den skull ge avkall på dansgolvet. Att Sasu Ripatti är en av de mer kompetenta producenterna därute finns det ingen anledning att tvivla på. Små ljud bakas här och där in i ljudbilden och ger hela skivan en snygg mosaikkänsla.

Gästvokalisternas insatser är inte mycket att klaga på heller. De sköter uppgiften bra. Även om Cassys lätt snuviga stämma och Apparats vibraton knäcker de andra totalt.

Nästa gång sätter nog Luomo fempoängaren. Annars lär han sno åt sig fem g:n under annat alias. Det är jag relativt säker på.
Mats Almegård

Efterklang skänker videor, covers och kanske annat

Danska flumorkestern Efterklang slår på stort denna vecka och ger bort låtar, videor och annat på sin hemsida. skynda - det håller bara på denna vecka. men under den tiden kan man njuta av skön postrockelectronica alldeles gratis.

Tumble tycker om Ström

Hemma från New York igen. Har haft vansinnesmycket att göra trots att jag försökte skriva och lägga på hög innan jag åkte. nåja, det var fantastiskt att vara där och jag står ut med varje sekund hårt arbete när jag tänker på hur varmt och härligt det var.

dessutom gläder jag mig åt Alf Tumbles blogg (ni vet ena halvan av S.U.M.O.) för han skriver inte bara om god öl och goda viner (Sierra Nevada Anniversary Ale-beskrivningen får mig att önska att systemet var öppet på kvällarna runt halv tio också), utan för att han också hyllar Ström-cdskivorna.

läs själva på Tracks and Bottles.

onsdag 1 oktober 2008

Manhattan - Woody Allen (opening scene_English)

okej, det har inte varit mycket inlägg här på ett tag. jag håller för fullt på med att skriva texter och lägga på hög, så att jag kan ta en vecka ledigt, för nästa vecka åker jag och K till New York och det ska bli underbart. jag har grävt ner mig i Woody Allen-filmer, Jonathan Lethem-romaner och TV on the Radio. Fånigt? Javisst, men det är samtidigt skönt att få grotta ner sig totalt och bara suga in hela det där stora äpplet (det skriver ingen längre eller hur? två fånpoäng till mig) innan jag ens är där. Så nu ska jag bara leta upp ett par Woody-brillor, en manchesterkostym och sen är det mot Manhattan! jag återkommer om en vecka eller så...

tisdag 23 september 2008

Luomo - Convivial


Om en dryg månad släpper Luomo nytt album. Convivial är namnet och jag kommer att återkomma med en rejäl recension snart. Men tills vidare kan jag bara konstatera att två av albumets nio spår är riktigt, riktigt bra. Have You Ever och Love You All heter höjdpunkterna på skivan. På den första sjunger Cassy och på den andra Sascha "Apparat" Ring. Det är två magiska techhouselåtar med en stor dos synthpop. En kompis lyssnade och sa att det "nog hjälper att vara du, men att de är bra". Med det menade han att det hjälper att ha ett förflutet som Yazoo- och Depeche Mode-fan. För visst är det synthpoppigt. men absolut dansant och inte alls geeky som synthpop alltid är. Att Apparat har tagit fram sin allra finaste sångröst och att Cassy som alltid kan konsten att sjunga så där "jag har just blivit förkyld, men jag är coolast för det och har absolut aldrig en rinnande näsa" gör givetvis sitt till. Men det är de pumpande basgångarna, de exakta beatsen och de små detaljerna som gör dessa två låtar till några av årets bästa.

Hur resten av skivan låter kommer jag att skriva mer om i min recension, lagom till skivsläppet.

torsdag 18 september 2008

aouch

Jag visste det. Usel miljöaktivist som jag är glömde jag helt och hållet bort det frivilliga strömuppehållet som vi skulle smälla till med igårkväll klockan 21.50 till 22. Hela världen skulle bli svart och vi skulle spara på resurserna. Men funkade det? Nej inte hemma hos mig. Jag skyller helt och hållet på två eminenta Stockholmsbutiker som fick mig att glömma tid och rum.



Med en trave tidningar och böcker från Paper Cut (Krukmakargatan 3) satt jag i soffan och bläddrade, läste, bläddrade och glömde bort allt som inte var precis framför näsan. Förutom en sak: den goda kopp Pu´er-te som jag samtidigt sippade på. Teet var nyinköpt på In The Mood For Tea (Norrtullsgatan 9).



Ja, så kan det gå om man är tidnings- och tejunkie. Tekokaren snodde el, stereon stod på och läslampan spred elektriskt sken över mina fina litteratur-, musik- och modetidningar på soffan. Kan man stänga av retroaktivt? Typ mellan 4 och 5 i morgon bitti?

Ström i P2 gästar Strøm festivalen i Köpenhamn

Äntligen! Det är dags för videodokumentationen från vår kväll på Stensgade i Köpenhamn att läggas ut här... enjoy!

Vacker helhet

Johannes "Yourhighness" Wikströms bidrag "Calling For Cosmos" var ett av de allra vackraste och maffigaste musikstyckena på Ströms samlings-cd Musik för främmande civilisationer. Nu har Johannes filat lite till på låten och släppt den som soundtrack till Nakknas nya film In the flesh. Magiskt vackert foto, lika magisk musik och som vanligt med Nakkna (ursäkta tjatet) helt magiska kläder. Den här videosnutten kan man stirra förundrat på om och om igen. Jag lovar, jag har testat.

onsdag 17 september 2008

Förkortningar

Och när jag ändå är inne på ett mer "politiskt" eller "miljöengagerat" sätt att skriva...

ett tips om NMM som drar igång i helgen. NMM betyder New Media Meeting och äger rum i Norrköping, som trogna Strömlyssnare känner till.

Följande programpunkt är intressant i dessa dagar av FRA-demonstrationer och -diskussioner. (FRA står för övrigt för Försvarets radioanstalt, om nu någon missat det).

Framtidens miljötjänster i Norrköping
Flygeln Norrköping, 19-20 september 2008


Informationssamhället har skapat nya tekniker för att övervaka medborgare. Under seminariet “Reclaim The Data” kommer sex konstnärer och designers föra en diskussion om hur denna teknik kan vändas till individens fördel och samtidigt rädda miljön.
När vi betalar med kreditkort, jagar kundpoäng, ringer samtal eller klickar oss runt på internet, genereras stora mängder information. Dessa digitala fotspår används av företag för att samla data om sina kunder, men har också en stor och outnyttjad potential att hjälpa oss att förstå våra handlingar och dess konsekvenser. Den 19 september arrangerar Interactive Institute och New Media Meeting seminariet “Reclaim The Data” och öppnar för en diskussion om hur dessa informationsmängder kan hjälpa oss att uppnå en mer miljömässigt hållbar livsstil. Seminariet är början på en kraftsamling
där Norrköping ska leda utvecklingen av framtidens miljötjänster. Under seminariet kommer sex internationella konstnärer och designers för att presentera inspirerande projekt där konst, design och teknik blandas för att göra vår värld till en bättre plats. Bland annat kommer Carolyn F. Strauss (NL) att berätta om begreppet långsam design, och hur det kan få oss att reflektera mer över vår vardag. Dessutom ska Arlene Birt (US), grafisk designer och historieberättare premiärvisa en ny specialgjord film om projeket “Background Stories”, där grafik används för att tydliggöra sociala och miljömässiga effekter av livsmedel och livsmedelsproduktion. Presentationerna är öppna för allmänheten.

Electronic makes the world go around


I filmen Cabaret (baserad på Christopher Isherwoods text) sjöng Liza Minelli att det var pengarna som fick jorden att snurra. Så är det än idag. Men nuförtiden är det nog så att det är pengarna som med hjälp av elektroniken får världen att snurra. Utan digitala överföringssystem - inga snabba valutaförändringar, lån och så vidare. Transaktioner som flimrar till och sprider panik nu när USA-bankerna klappar ihop.

Elektroniken styr. Vad har du gjort idag som inte krävde elektronik? Du läser just nu på din datorskärm. Det kostar elektronik. Har du dessutom läst här förut och fått inspiration, sitter du säkert och lyssnar på Archipels nya MP3:or. Gjorda av elektroniska maskiner, spridda med det elektroniska nätet, uppspelad på elektroniska maskiner.

Inget konstigt med det. Men elektroniken kostar. Därför utropas nu en "släck världen"-kväll ikväll. I tio minuter ska hela världen bli svart. Eller i alla fall stora delar. Att det inte fungerar inser vem som helst. Flygplanen kan inte stänga ner elektroniken i luften, tågen på rälsarna kan inte göra det, sjukhusen, kärnkraftverken och så vidare. Men. Vi som bloggar och lyssnar på musik kan faktiskt spara lite ström ikväll.

Att jag är en elektronikajunkie av stora mått är jag först att skriva under på. Jag tycker om elektroniska apparater och elektronisk musik. Jag föreställer mig livet innan elektronik som den mörka medeltiden. Levande ljus är mysiga - men inte vill jag ersätta sänglampan med dem. Mina böcker läser jag hellre i bra belysning. Men ikväll kommer jag nog stänga av allt i tio minuter. Om jag inte sitter och surfar på nätet, lyssnar på musik och glömmer alltihop vill säga... men jag ska göra ett försök. här nedan är uppropet som landade i min elektroniska inkorg för bara några minuter sedan.

Detta är ett upprop om att släcka ner världen under 10 minuter
Den 17 september 2008. Från kl 21:50 tills 22:00.
Då släcker vi ner allt elektriskt ljus och alla elektriska maskiner 
som vi kan. Låt oss uppleva vår planet i mörker, ge oss själva ett 
andrum. Om uppslutningen blir stor så kan energibesparingen bli enorm,
även om bara för 10 minuter. Låt vara i mörkret, tänd ett ljus och 
betrakta världen i naturtillståndet och andas.
Glöm inte att enighet är styrka och att vi tillsammans och med hjälp
av Internet kanske kan få makt och åstadkomma något bra….Sprid ordet…..
 

Lets turn off the light on September 17, 2008 from 21:50 to 22:00 
hours.This is a proposal to turn off as many electrical lights and 
appliances as possible, to let our planet 'breathe' easier for a while. 
If the answer is massive, the energy saving can be brutal. If only 
for 10 minutes, let us see what happens, we stay in the dark, we light a 
candle and simply look at our planet and breathe. Remember that union 
is strength, and together and with the help of the Internet maybe we
can be in power and do some big stuff. Move the news………