måndag 22 december 2008

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #1


sebastian - motor (ed banger)

Håkan: "house med ett skenande basljud som faktiskt gör fysiskt ont. antagligen världens hittills hårdaste basgång".

lördag 20 december 2008

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #2


ryoji ikeda - test pattern (raster-noton)

Håkan: "extremt skevt mixad skiva - ljudet av elektricitet!"

fredag 19 december 2008

2008 års album

Håkan Lidbos nedräkning fortsätter i morgon... men jag kände för att ge lite bonusmaterial idag. så jag bifogar mina tio bästa album som jag satt samman för Groove. de kommer nog upp på deras hemsida vilken dag som helst. men jag kör en smygpremiär här. dock har jag redan hunnit komma på minst ett album som verkligen förtjänar en plats på listan. det får vara med som nummer elva här... så det blir bästa elva album istället. ännu en bonus alltså.

och så en fråga: vilka har jag missat?


well, de här albumen har jag lyssnat extra mycket på - och tyckt extra mycket om - under 2008:

1. TV on the RadioDear Science



2. Mikkel MetalPeaks And Troughs



3. Byetone – Death Of A Typographer



4. FenneszBlack Sea



5. DeadbeatRoots And Wire



6. HeartthrobDear Painter, Paint Me



7. ExtraweltSchöne neue Extrawelt



8. Mogwai – The Hawk Is Howling



9. Anders Ilar – Sworn



10. Sascha FunkeMango



11. Glasvegas - Glasvegas

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #3


dada life - your favourite flu (u-boot)

Håkan: "en fet hit helt enkelt".

torsdag 18 december 2008

Ström ut i rymden på fLiM




tack till alla som kom och blickade ut i kosmos med Ström (Håkan Lidbo som körde live och Mats Almegård som dj:ade), Marcus Mohall och fLiMgeneralen och resident-dj:n Kliin.

Det var en fin säsongsavslutning på fLiM med skön atmosfär och som vanligt härlig miljö på Nordic Light Hotel. tack också till Hanna Österberg för bilderna...

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #4


t. raumschmiere - e (shitkatapult)

Håkan: "trance kan vara bra. lyssna."

onsdag 17 december 2008

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #5


chambertronica - escher (container)

Håkan: "tja, jag har ju gjort låten själv... läs först om tanken bakom musiken på www.chambertronica.com och lyssna sedan, jag kan inte argumentera för varför den är så bra".

tisdag 16 december 2008

2008 års 5 låtar – #1




Ibland behövs det lite trassel och bök för att en låt ska bli så där riktigt, riktigt fantastisk. Så är det väl med allt för den delen. Så fort man vill bevisa något – för sig själv, eller andra – blir det mer fokuserat, mer engagerat och mer taggat. Det är definitivt fallet med årets låt. För i min kalender över 2008 finns det ingen låt som slår Hero med Nas (ft. Keri Hilson) på fingrarna. Det är en samlad, kraftfull och svulstig uppvisning av någon som bestämt sig för att nu jäklar ska världen se vad jag går för.

Bakgrunden är att Nas ville släppa ett album och kalla det för Nigger. Inte helt okontroversiell titel – i alla fall inte i USA, särskilt inte när omslaget visar Nas ryggtavla med ett inpiskat sårigt N. Första singeln skulle bli Be a Nigger Too, men ströks sedan från skivan på grund av att samplingar inte hade ”clearats”. Möjligen var det så, möjligen var det skivbolaget som sade nej. Vem vet? Nas album släpptes i alla fall så småningom – men helt utan titel. Omslaget förblev dock intakt och Nas själv gav istället ut en ilsken, fantastisk och överlägsen singel som han kallade Hero. En låt som kommenterar allt strul med skivbolaget och titeln. Bland annat så här, där det strukna partiet ursprungligen sägs ha varit Doug Morris namn (Morris är högt uppsatt boss på Universal Music Group) – fast det vet väl bara Nas själv…

This universal apartheid
I'm hog-tied, the corporate side
Blocking y'all from going to stores and buying it
First L.A. and ------- was riding wit it
But Newsweek article startled big wigs
They said, Nas, why is he trying it?
My lawyers only see the Billboard charts as winning
Forgetting - Nas the only true rebel since the beginning
Still in musical prison, in jail for the flow
Try telling Bob Dylan, Bruce, or Billy Joel
They can't sing what's in their soul
So untitled it is
I never change nothin'

Nåja, han ändrade kanske inte titel. Men han tog bort den från albumet. Besvikelsen och frustrationen över detta juridiska tjafs fick honom i alla fall att spotta ur sig det bästa under 2008. Att han själv är hjälten är det inget snack om – Nas har varit mycket bra förr. Men inte så här oerhört bra. I Hero kombinerar han ilska med total hitkänsla.

Bakom studiorattarna sitter producenten Polow da Don och självklart är det också mycket tack vare honom – och körtjejen Keri Hilson – som Hero regerar.

Det börjar med ett flyglarm som via ett bastrummeslag tyngre än bly leder in i en glittrande vacker synthslinga. Och så frågan ”Where The Fuck Y´all at?” som ekar i bakgrunden… när beatsen kickar igång efter tretton sekunder får man lust att sträcka upp handen i luften och skrika ”här!!” – för redan då är det så tydligt att det här är ett mästerverk. Och sen, efter dryga 20 sekunder kastar han sig med full kraft rakt in i refrängen, som en boxare som kommer in och fyrar av sina hårdaste uppercuttar så fort han äntrar ringen. Ingen tid att långsamt känna på motståndaren genom att stå och småjabba. Bara pang på direkt. (Jag sa ju att han var taggad.)

Och i bakgrunden sätter Keri Hilson igång. Hennes röst ligger så vacker över Nas tunga rap. Så mjuk, så stark och så otroligt rakt på.

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen är det bara det glittrande ljudet och de hårda kantiga beatsen som jammar på – och på toppen, längst fram – rakt i ansiktet – ligger Nas självsäkra och tuffa rap som bara skriker ut: jag är hjälten. Och det är han. Jag ger honom det. När Hero är på är det ingen som spöar honom.

Another chapter of the cleanest rapper
Distinguished gentlemen
Crooks and castle on his back
Maybach-er, exotic lady eye-catcher
Holla at'cha, call me the chiropractor
Working like Muay Thai class
Get perspire out ya
And of course I've been the boss since back when
Rocking D Boy, Fila, velour in 190 black Benz
Now they shut down the stores when I'm shopping

Och här. Efter exakt en minut. Stannar allt av och ett pompöst, fläskigt synthljud värmer igång i bakgrunden, samtidigt som trummorna tar paus. Och så snirklar det sig fram under Nas sista versrader…

Used to be train robbing, face covered in stocking
I'm him

… och så kickar refrängen in igen och det känns som om det fladdrar i kläderna av det oerhörda drag som uppstår. Det är som att se en helikopter lyfta på nära håll. Håret slickas bakåt. Bullret får magen att knorra och man försöker bara stå emot och samtidigt vill man inget annat än att dras med uppåt… uppåt.

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen drar versen vidare…

Rubber-grip-holder, reloader
Come at me I'ma rip your soliders in half

… för att liksom switchas av och på – så musiken försvinner och det bara blir orden som hörs och sen…

Silverback ape, nickle-plated mag

… på igen…

Young, rich, and flashy
Young, b!tch, I'm nasty
All black clothes til ice lay on me so classy
And every time I close my lids
I can still see the borough, I can still see the Bridge
I can still see the dreams that my niqqas ain't never lived to see

Och han hänger på det där ”classy” när musiken tystnar och han gör det accapella. Och sen. Sen blir det dags för den vackraste passagen i hela låten. För när han rappar:

Tell them angels open the door for me

… går samtidigt en enkel virveltrumma bananer i bakgrunden. Den piskar upp fart, visar framåt, mot något nytt som ska komma…

och då kommer det fläskigaste, pompösaste bassynthljudet á la bastuba igång och det låter plötsligt old-school, och det är samtidigt mycket funkigare, mycket svängigare än tidigare. som om Nas kliver tillbaka ett steg i boxarringen och inser att han redan har pepprat motståndaren med så många slag att han lika gärna kan bjuda publiken på några snygga slag i luften och lite fotarbete – bara för att han kan. Bara för att han är överlägsen och bara för att han njuter av att stå i strålkastarskenet.

From nine berettas and moving raw
To chilling in wine cellars
Sticks and humidors
That's what I call mature
That's what I call a g
That's what I call a pimp
That's what I call a gangsta
To the fullest, sh!t
I try to make more cream
By every September 14th, that's my dream
So I can be more clean, as I grow yearly
I can see things more clearly

Bastuban pumpar in på varannan första i 4/4-an. Över den en barock melodislinga som ornamenterar ut melodin. Så vackert, så enkelt, så snyggt. Och så tvärnit för att hamra in budskapet:

That's why they fear me

Och så lyfter taket igen med refrängen…

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen är det down to business. Det det egentligen handlar om:

This universal apartheid
I'm hog-tied, the corporate side
Blocking y'all from going to stores and buying it
First L.A. and Doug Morris was riding wit it
But Newsweek article startled big wigs
They said, Nas, why is he trying it?
My lawyers only see the Billboard charts as winning
Forgetting - Nas the only true rebel since the beginning
Still in musical prison, in jail for the flow

Och då är det dags för den barocka melodislingan igen – som snirklar fram med hjälp av ett elgitarrljud denna gång. Som en variation på det snygga vi just hört för någon minut sedan.

Try telling Bob Dylan, Bruce, or Billy Joel
They can't sing what's in their soul
So untitled it is
I never change nothin'
But people remember this
If Nas can't say it, think about these talented kids
With new ideas being told what they can and can't spit
I can't sit and watch it
So, shit, I'ma drop it
Like it or not
You ain't gotta cop it
I'm a hustler in the studio
Cups of Don Julio
No matter what the CD called

Och där blir det extra, extra tyst. Sen ger han den tyngsta knogmackan hittills med orden:

I'm unbeatable, y'all, let´s go

Som ackompanjeras av ett slag på baskaggen som är tyngst i hela låten.

Och efter det börjar det om. Men utan rap – och mycket mer lojt. Avslappnat. Motståndaren är redan nere för räkning och när det varma stråkljudet flödar över det glittrande lilla synthljudet från låtens början är det bara för att erbjuda ett soundtrack till segraren, hjälten, som rör sig bort från scen.

Så jävla snyggt.

måndag 15 december 2008

Mariah Carey Migrate

2008 års 5 låtar – #2


Det finns några saker som jag alltid är extremt svag för. Saker som kan lyfta vilken låt som helst. Vocoodersång, eller sång som på något annat vis manipulerats för att låta mindre mänsklig och mer maskinell är en sådan sak. Inte så att jag älskar allt som har vocooder, men det finns en bra chans att jag gör det. Autotune som körs riktigt hårt – så att det digitala flirret slinker in är definitivt av samma kaliber. Att producenten Danja (som skolats upp av Timbaland) manglat T Pains rapp genom ett rejält autotunefilter är en av anledningarna till att Mariah Carey snattar en andraplats på min lista över årets bästa låtar.

Men det är inte bara det som är så fantastiskt med Migrate.

Redan de 5 första sekunderna är ju lysande. Mariah tar i med sitt allra högsta (nej kanske inte, men högt är det) tonläge och lärkar ur sig en melodislinga som så fint får en riktig käftsmäll när basen kommer in och ”bounce, bounce” börjar ljuda. Där någonstans övergår de första lärkljuden till ett flöjtliknande ljud som ligger kvar i ljudmixen när T-Pain kommer in och presenterar sig och bastrummorna bultar. Och när hon sen börjar sjunga på riktigt är det rent ut sagt nackhårsresarläge. Jag kan inte påminna mig att Mariah Carey någonsin sjungit lika avslappnat, kraftfullt och bra.

Efter knappa minuten så kommer ett stick där röster vandrar in och ut i ljudbilden – samtidigt som ett nytt tema i melodin presenteras. Det blir drömskt, lojt och jäkligt snyggt. När det sedan avslutas med orden ”it´s time to migrate” styr sången åter upp låten ur det slappa sköna med refrängen som beskriver en perfekt utekväll med Mariah:

”From my car into the club, we migrate. From the bar to V.I.P. we migrate. From the party to the afterparty migrate, Afterparty to hotel, migrate”.

Med lojt beat, snygg ljudbild och oerhörd skönsång är det redan där en riktigt, riktigt bra låt. Det finns så många små slingor, så många ljud- och röstfragment som rör sig lugnt framåt. Men det är när T Pain kommer in och rappar efter 2:30 som det lyfter totalt, särskilt de små pauserna där hela låten liksom hänger i luften – innan den kommer igång igen.

För att inte tala om när Mariah kommer tillbaka igen efter 3:40 och ligger högst upp i mixen med sina ylande kärleksförklaringar till Patron Tequila – jo varumärkesplacering har R&B-artister alltid varit duktiga på.

Men eftersom hon gör det så bra själv i videon ovan, så slutar jag förklara. Lutar mig tillbaka och sippar på mitt svarta kaffe – fast jag tänker inte tala om vilket märke.

lördag 13 december 2008

2008 års 5 låtar – #3


Okej. Den här är inte direkt oväntad. Jag erkänner det. Varje år finns minst en låt eller ett album på min bästalista som bär signaturen Sasu Ripatti. Den finske producenten tillhör definitivt mina allra, allra största favoriter. Men mest är det som Uusitalo eller Vladislav Delay han kniper ett hårt tag om mitt hjärta och vägrar släppa taget. Anima-albumet som han gjorde under Vladislav Delay-aliaset på Mille Plateaux kom för snart åtta år sedan. Ändå känns det alldeles jättefräscht varje gång jag lyssnar på det. Varför? För att det är så skevt, så oväntat och så ruskigt vackert – utan att för en enda sekund bli kitschigt eller slickt. Det är ambient, men har alltför många risiga och otajta rytmer – som samtidigt är snuskigt exakta – för att det ska bli någon Eno-ambient. Det är för lite rytm för att vara något annat. Det pyser, klickar och fräser. Men inte som någon annan clicks and cuts-skiva. Anima är unik.

Just det slicka har Luomo dock varit farligt nära – vissa av de techhouseproduktioner som Sasu Ripatti släppt under detta alias har gått över gränsen och blivit för loungigt och för polerat för att falla mig i smaken. Så när det var dags för Convivialalbumet att släppas på Ripattis egen etikett, Huume Recordings, var jag tveksamt intresserad.

Men eftersom årets tredje bästa låt Have You Ever inleder Convivial tog det inte många sekunder för mig att inse att Luomo gjort sin bästa platta någonsin, även om den inte håller Delay/Uusitalo-klass. För redan med det där stunsiga döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döhdö-ljudet som inleder – är vi hemma. Så rent, så oerhört elektroniskt kallt och samtidigt själfullt varmt (det är ju det han är så bra på! Värmen, känslorna och magin – samtidigt som det är så kallt, avskalat och digitaliserat). Och när det ljudet sedan skapar en slags duett med det mycket ljusare och ekande ”ditt-ditt”-ackordslaget är det bara magiskt.

Sedan börjar trumljuden braka till synes ostrukturerat i bakgrunden. Men alla som har följt Sasu Ripattis musik vet att det är så sjukt överlagt. Att han, som gammal jazztrummis, gör det bara för att luras, för att han kan och för att han är så in i helvete duktig på just rytmer och beats. Och när hihaten försiktigt tickar igång efter 32 sekunder får den hela låten att börja svänga, som en riktigt gammal skön jazzdänga. Sen byggs rytmerna upp – tills det är dags för en stunsigt fjädrande 4/4-kagge att slå in. Då har det gått 1.04 av låten. Och samtidigt presenterar sig gästvokalisten: fenomenala Cassy Britton.

Hittills och i några sekunder till är det bara upphackade bitar av ord, eller något helt som hörs. Orden ekar runt i ljudbilden – som hackat igång rejält i armarna på en sequencer på högvarv.

Sen tar låten en rejäl vändning. Och Cassy börjar sjunga. Det låter underbart. Fenomenalt. Vackert. Förkylt och snuvigt. Sexigt och oskuldsfullt. Distanserat och nära. Hennes röst matchar musiken helt och hållet och det är ren eufori framför högtalarna. Tiden är 2:03 och efter det är det himmelsk, ”slickt producerad elektronisk techhouse med tydliga synthpopsinfluenser” (som jag skrev i min Grooverecension av hela albumet).

Det puttrar och smattrar, det är en fest för örat. Det är sjukt, sjukt bra. När jag skriver det här undrar jag varför jag kunde vara så korkad att jag gav den här låten ett så lågt betyg som nummer tre på min årsbästalista. Men jag kommer väl ändra mig när det är dags att skriva om ettan och tvåan. Hoppas jag.

fredag 12 december 2008

nästa vecka...

sticker vi ut i rymden igen... häng med om du finns i Stockholm!

2008 års 5 låtar – #4




Såvitt jag vet är Sun In My Eyes det första som engelska trion Myomi någonsin släpper. Dylan Barnes och Robert Davy har tidigare släppt en massa skivor som houseduon Mutiny. Men när de teamar ihop sig med sångerskan Amber Jolene är det under nytt namn – och med nytt fokus. Att de med denna debuttolva på Southern Fried Records landar på en fjärdeplats för 2008 lovar gott inför framtiden.

Men för att vara ärlig är denna placering i lika hög grad remixaren Paul Woodfords förtjänst.

För om sanningen ska fram – och det ska den här – hade originalet inte tagit sig in på min topp-50 över året som gått. Stökig, slamrig och skev umpa-umpa-musik blandat med ett rakt 4/4-beat är inte vad jag brukar gilla och så inte heller denna gång. Samma sak gäller för MJ Coles bombastiska houseremix som är med på tolvan. Inte heller den plockar några höga poäng i min bok.

Det är istället när Myomi lämnar över remixandet till Paul Woodford som det klickar rejält. I hans Sun In My Eyes (MDMA Vocal remix) faller allt på plats. Och som det faller!

Det börjar med ett hårt tweakat synthljud som direkt förklarar varför remixen fått det namn den har. Otroligt snyggt och trippigt. När sedan en mjuk och släpig kick svingas in efter 16 sekunder byggs overklighetskänslan på. Kickslaget faller långsamt och ekar lite lagom innan det tvärt klipps av så att ekot dör.

Efter cirka en halv minut börjar Amber Jolene sjunga – och som hon gör det. Hennes röst påminner en hel del om Billie Ray Martins vansinnigt vackra sånginsats i Slams Bright Lights Fading (som jag också bara älskar). 46 sekunder in börjar det blippa mer i bakgrunden, vilket gör ljudbilden skevare och konstigare – och vackrare. Digital magi.

När sedan hihaten piskar igång efter en och en halv minut får låten upp farten. Samtidigt får sångkanalen mer och mer eko – och under det ligger det där första trippiga ljudet och bubblar på. När basgången sedan sätter in (som låter som om någon säger bo bo bo booooom – fast ultradigitalt) blir det bara galnare och galnare.

Men dittills är allt bara uppbyggnad. För det är när bastrumman kickar in efter 2:04 och det samtidigt börjar låta som om någon stoppat ner mig i ett stort glas och börjat hälla hinkvis med kolsyrad läsk ur en aluminiumburk över och runt omkring mig som det börjar lossna på allvar. Då börjar det kännas ungefär som när Alice föll genom hålet rakt ner i underlandet…

Och sen ett break som tar ner allt till ekoeffekter, kick, tweakljud och sång. Sången! Som bara upprepar: catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall … det ekar och ekar. Och jag står där med armarna utbredda och är redo att ta emot.

Men ingen ramlar. Och 3:05 dundrar basen igång igen och Amber Jolene börjar upprepa titeln: With the sun in my eyes and the world at my feet, my love´s in the music, the music´s in me. Och det är bara att låta musiken omsluta en, känna världen under fötterna och solen i ögonen. Eller sitta i decembermörkret och blunda och känna att det faktiskt känns som om solen gassar i ansiktet och att fötterna gräver i en skön sandstrand eller något liknande.

Och sen har det gått 4:39 av låten och plötsligt säger det bara djoong djoong och allt stannar av. Där känns det som om låten är slut. Men sen kommer läskljudet tillbaka. Bastrumman börjar pumpa igen, men än är det ändå inte uppe på samma nivå som tidigare. Läskljudet kommer tillbaka och påminner den här gången vagt om ett stycke i Kraftwerks Heimcomputer. Och sen den där ljuvliga rösten igen – med fullt eko: Cause what goes round comes back around…

5:41 kickar hihaten in igen och säger att det snart blir åka av igen. Men först ett utdraget break – så att det ska kännas fenomenalt när det väl börjar. Och det gör det… För när baskaggen dunkar igång klockan 6:28 finns det inget som separerar en från den här låten. Sen pressar de skiten ur den där Kraftwerkliknande rytmslingan. Sen dör den ut. Sen är bara bjongljudet och beatsen kvar. Sen är det slut.

Electrohouse har nog aldrig låtit så här bra. I alla fall inte under 2008.

man kan lyssna på alla tre versionerna, de båda dåliga och den fantastiska på Myomis myspacesida.

torsdag 11 december 2008

Nico Purman - Tuesday

en liten bonus på dagens låt. hoppar man upp och ner framför skärmen är det nästan som en video (rör på huvudet mycket bara). sitter man stilla är det en väldigt bra låt med en väldigt ful illustration till.

2008 års 5 låtar – #5



Först ut på listan och därmed som femte och sista årsbästalåt är argentinaren Nico Purmans mörka minimalmonster Tuesday på tyska bolaget Vakant. Faktum är att denna låt är exakt en av de där jag beskrev i förra inlägget, där jag faktiskt glömt att den kom under 2008. Eftersom jag hade promon innan årsskiftet hade jag stuvat in den i 2007-facket längst in i hjärnan. Men inte då. När jag satte mig för djup kontemplation slog det mig att den faktiskt inte släpptes förrän tidigt 2008, närmare bestämt i början av januari.

När den kom recenserade jag den i Groove och tyckte då att b-sidans Muela Pain satt bättre. Det tycker jag inte nu. Efter att ha spelat Tuesday otaliga gånger på klubbar under våren insåg jag att det var a-sidan som var spåret värt att älska.

Det som gör denna till en av årets låtar är framförallt ljudbilden. Som (nästan) alltid när herr Purman sitter bakom spakarna bjuds det på en luftig, krispig och detaljerad produktion – som samtidigt är mörk, tung och fokuserad.

Visst rymmer den också några vid det här laget standardiserade minimalklischéer som det svepande ljud som ska få alla e-skallar att veva med armarna och le lyckligt. Men skit i det. Tuesday är mer än så.

Inledningens hackande enkla rytm ges en tyngd och bredd av drivor av ekoeffekter, pysande ljud och pingpongiga effekter som varar i knappa halvminuten. Sedan rullar basen in – stadigt som en fiskekutter på väg ut för att fiska ut haven.

En halv minut senare kickar hihatsen och trummorna distinktare och bygger en bit till i det som så småningom ska bli ett högt, atmosfäriskt kyligt, vackert och mörkt bygge med ett sagolikt driv. 2.15 kommer det där svepande standardminimalljudet. Men det får bara några sekunder på sig innan Purman varvar upp beatsen, slänger in en kort andhämtning – för att sedan styra ut på banan igen med något hårdare beats, lite mer fokus. Där någonstans bör det gå upp för en att han är lika målmedveten som en rysk kulstötare som bara SKA vinna det förbannade guldet. Och då har han nått fram. Sedan håller han nivå. Innan det är dags för en avrundning, där ljud efter ljud plockas bort, så att till sist bara det svepande, klagande ljudet återstår. När det ekar ut är det slut.

2008 års 5 låtar

Det här med årsbästalistor är en tradition som är lika rolig som frustrerande. I början och mitten av december börjar redaktörerna maila ut instruktioner och som skribent/jurymedlem är det dags att lägga pannan i djupa veck. Efter att ha gjort ett par listor redan – som täcker lite olika områden, tänkte jag smygdela min kommande årsbästalista för Groove här. Fast inte hela. Groovelistan innehåller också tio bästa album och tre bästa konserter. Här på Strömbloggen får ni se vilka mina bästa låtar under 2008 har varit.

Jag gillar listor. Det är roligt att blicka tillbaka och fundera på året som gått. Vissa låtar har man nästan glömt bort att man gillade så in i h-vete i början av året. Andra låtar blir man överraskad av att de kom under året överhuvudtaget – och inte förra. Det är också roligt att läsa andras listor. Se vad folk gillat, hur mycket man håller med eller inte. Nördigt är ordet. Men samtidigt kul.

Jag tycker inte om listor. I samma ögonblick som man tryckt på sändknappen kommer man utan undantag att komma på minst fem andra låtar som borde platsat – om inte på förstaplatsen, så på fjärde eller femte. Listor kan också vara uttröttande och förutsägbara – eftersom det ofta råder en kritikerkonsensus om vad som är årets skiva, band eller låt. Det blir lätt ointressant.

Sen säger inte listor så mycket som man kan få för sig. När de är nedskrivna går de inte att ändra. Visst, de huggs inte i sten. Men ibland kan man önska att det gick att göra listor som ändrade karaktär varje dag – utifrån det humör man är på. Jag vet inte hur många gånger någon sagt: ”hur fan kunde du missa den och den låten?” ”Varför har du med den där – den är ju inte ens bra?” – med andra ord: när man skriver en lista och publicerar den, objektifierar många och tar det för en allmän sanning. Det är det ju inte. Det är en högst personlig sak.

Nåväl, med detta sagt tänker jag här börja nedräkningen på min årslista över bästa låtarna – så som de kommer att publiceras i Groove. Jag har redan kommit på några som BORDE varit med. Men det skiter jag i. Nu kör jag så här. Jag har ju redan tryckt på sänd en gång.

torsdag 4 december 2008

Tobias von Hofsten live i Umeå 28 november

Här kan ni lyssna på Tobias von Hofstens fantastiska liveset från Strömshowcaset på Digital Tone Festival i Umeå den 28 november. Finfin rap om "minilogue masters" och "love for life", dubstepinfluenser, technobeats och allmänt klurigt set. Tobias är alltid rolig att se live. Man vet liksom inte alls vad som ska hända och det gör det så mycket roligare.

tisdag 2 december 2008

Äntligen har jag förstått Fennesz


Ibland klickar det inte. Du vet, du har två bra kompisar som enligt dig skulle vara det perfekta paret. Men trots att de är singlar, är trevliga, smarta och ser bra ut är de helt ointresserade av varandra. Inte för att jag brukar sätta upp möten mellan mina kompisar regelbundet, men det har hänt. Det har aldrig funkat så bra. Det klickar inte.

Samma med film, böcker, musik och allt annat som man har personliga åsikter om. Ofta kan det vara så att tidningar, radio, kompisar och bloggar hyllar något som på pappret ser så bra ut. BORDE vara bra. Men inte känns rätt. Klickar inte.

Det kan till och med vara så att man säger "jo, jag vet, jag borde verkligen gilla det här. Men jag gör det inte." Det går inte riktigt att förklara varför. Det finns inga logiska argument, inte heller känslomässiga. Det bara funkar inte. Musiken, filmen, boken är bra, välgjord. Snygg. Men den lämnar inga spår efter sig. Den känns inte. Den bara flyter förbi och lämnar en oberörd. Inte ens uttråkad, för då hade det varit dåligt. Och det är det inte. Man blir inte mätt och inte heller hungrig.

Fennesz har alltid varit en sån artist för mig.



När Endless Summer kom för sju år sedan var det precis så där. Jag förstod hypen (och det ordet brukar man bara använda när man inte håller med om att något är skitbra), men jag kände inget. Det tilltalade mig inte. Men det var heller inte dåligt.

Sen har jag sett Fennesz live - och det var rent av dåligt. Feedback på feedback på feedback. Trist och ointressant. Kändes direkt dåligt.

Men på skiva har det aldrig varit så. Det har varit fint. Det har varit "borde funka". men har aldrig gjort det - tills nu. Black Sea (lyssna på ett spår på Touchs hemsida är riktigt riktigt vacker. Jag förstår för första gången. Eller snarare: jag känner. Det här är vacker musik. Musik som berör. I Groove kommer snart en recension. Jag är positiv som ni förstår.

måndag 1 december 2008

hektiskt

förra veckan bjöd på fina saker i mängder. fLim var som vanligt trevligt på onsdagkvällen Kliin och hans inbjudna gäster i Nollvisionen spred välljudande ambient på Nordic Light hotell... sen åkte ju vi i Strömredaktionen till Umeå för att spela på digital tone festival. vi hade med oss VJ Morrsken som fixade brutalt snygga visuals och Tobias von Hofsten som gjorde ett fantastiskt liveset. synd att det var lite dåligt med folk, men de som var där verkade trivas. kul för mig att träffa gamla umevänner också... en helkväll med andra ord. och igår var det The Residents i stockholm. men då låg jag tyvärr hemma med halsont och feber så det blev inget för min del... trist. hade varit kul att se ögongloberna. men men. jag bjuder på några bilder från umeå istället.