Okej. Den här är inte direkt oväntad. Jag erkänner det. Varje år finns minst en låt eller ett album på min bästalista som bär signaturen Sasu Ripatti. Den finske producenten tillhör definitivt mina allra, allra största favoriter. Men mest är det som Uusitalo eller Vladislav Delay han kniper ett hårt tag om mitt hjärta och vägrar släppa taget. Anima-albumet som han gjorde under Vladislav Delay-aliaset på Mille Plateaux kom för snart åtta år sedan. Ändå känns det alldeles jättefräscht varje gång jag lyssnar på det. Varför? För att det är så skevt, så oväntat och så ruskigt vackert – utan att för en enda sekund bli kitschigt eller slickt. Det är ambient, men har alltför många risiga och otajta rytmer – som samtidigt är snuskigt exakta – för att det ska bli någon Eno-ambient. Det är för lite rytm för att vara något annat. Det pyser, klickar och fräser. Men inte som någon annan clicks and cuts-skiva. Anima är unik.
Just det slicka har Luomo dock varit farligt nära – vissa av de techhouseproduktioner som Sasu Ripatti släppt under detta alias har gått över gränsen och blivit för loungigt och för polerat för att falla mig i smaken. Så när det var dags för Convivialalbumet att släppas på Ripattis egen etikett, Huume Recordings, var jag tveksamt intresserad.
Men eftersom årets tredje bästa låt Have You Ever inleder Convivial tog det inte många sekunder för mig att inse att Luomo gjort sin bästa platta någonsin, även om den inte håller Delay/Uusitalo-klass. För redan med det där stunsiga döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döhdö-ljudet som inleder – är vi hemma. Så rent, så oerhört elektroniskt kallt och samtidigt själfullt varmt (det är ju det han är så bra på! Värmen, känslorna och magin – samtidigt som det är så kallt, avskalat och digitaliserat). Och när det ljudet sedan skapar en slags duett med det mycket ljusare och ekande ”ditt-ditt”-ackordslaget är det bara magiskt.
Sedan börjar trumljuden braka till synes ostrukturerat i bakgrunden. Men alla som har följt Sasu Ripattis musik vet att det är så sjukt överlagt. Att han, som gammal jazztrummis, gör det bara för att luras, för att han kan och för att han är så in i helvete duktig på just rytmer och beats. Och när hihaten försiktigt tickar igång efter 32 sekunder får den hela låten att börja svänga, som en riktigt gammal skön jazzdänga. Sen byggs rytmerna upp – tills det är dags för en stunsigt fjädrande 4/4-kagge att slå in. Då har det gått 1.04 av låten. Och samtidigt presenterar sig gästvokalisten: fenomenala Cassy Britton.
Hittills och i några sekunder till är det bara upphackade bitar av ord, eller något helt som hörs. Orden ekar runt i ljudbilden – som hackat igång rejält i armarna på en sequencer på högvarv.
Sen tar låten en rejäl vändning. Och Cassy börjar sjunga. Det låter underbart. Fenomenalt. Vackert. Förkylt och snuvigt. Sexigt och oskuldsfullt. Distanserat och nära. Hennes röst matchar musiken helt och hållet och det är ren eufori framför högtalarna. Tiden är 2:03 och efter det är det himmelsk, ”slickt producerad elektronisk techhouse med tydliga synthpopsinfluenser” (som jag skrev i min Grooverecension av hela albumet).
Det puttrar och smattrar, det är en fest för örat. Det är sjukt, sjukt bra. När jag skriver det här undrar jag varför jag kunde vara så korkad att jag gav den här låten ett så lågt betyg som nummer tre på min årsbästalista. Men jag kommer väl ändra mig när det är dags att skriva om ettan och tvåan. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar