2008 års 5 låtar – #5

Först ut på listan och därmed som femte och sista årsbästalåt är argentinaren Nico Purmans mörka minimalmonster Tuesday på tyska bolaget Vakant. Faktum är att denna låt är exakt en av de där jag beskrev i förra inlägget, där jag faktiskt glömt att den kom under 2008. Eftersom jag hade promon innan årsskiftet hade jag stuvat in den i 2007-facket längst in i hjärnan. Men inte då. När jag satte mig för djup kontemplation slog det mig att den faktiskt inte släpptes förrän tidigt 2008, närmare bestämt i början av januari.

När den kom recenserade jag den i Groove och tyckte då att b-sidans Muela Pain satt bättre. Det tycker jag inte nu. Efter att ha spelat Tuesday otaliga gånger på klubbar under våren insåg jag att det var a-sidan som var spåret värt att älska.

Det som gör denna till en av årets låtar är framförallt ljudbilden. Som (nästan) alltid när herr Purman sitter bakom spakarna bjuds det på en luftig, krispig och detaljerad produktion – som samtidigt är mörk, tung och fokuserad.

Visst rymmer den också några vid det här laget standardiserade minimalklischéer som det svepande ljud som ska få alla e-skallar att veva med armarna och le lyckligt. Men skit i det. Tuesday är mer än så.

Inledningens hackande enkla rytm ges en tyngd och bredd av drivor av ekoeffekter, pysande ljud och pingpongiga effekter som varar i knappa halvminuten. Sedan rullar basen in – stadigt som en fiskekutter på väg ut för att fiska ut haven.

En halv minut senare kickar hihatsen och trummorna distinktare och bygger en bit till i det som så småningom ska bli ett högt, atmosfäriskt kyligt, vackert och mörkt bygge med ett sagolikt driv. 2.15 kommer det där svepande standardminimalljudet. Men det får bara några sekunder på sig innan Purman varvar upp beatsen, slänger in en kort andhämtning – för att sedan styra ut på banan igen med något hårdare beats, lite mer fokus. Där någonstans bör det gå upp för en att han är lika målmedveten som en rysk kulstötare som bara SKA vinna det förbannade guldet. Och då har han nått fram. Sedan håller han nivå. Innan det är dags för en avrundning, där ljud efter ljud plockas bort, så att till sist bara det svepande, klagande ljudet återstår. När det ekar ut är det slut.