2008 års 5 låtar – #4

Såvitt jag vet är Sun In My Eyes det första som engelska trion Myomi någonsin släpper. Dylan Barnes och Robert Davy har tidigare släppt en massa skivor som houseduon Mutiny. Men när de teamar ihop sig med sångerskan Amber Jolene är det under nytt namn – och med nytt fokus. Att de med denna debuttolva på Southern Fried Records landar på en fjärdeplats för 2008 lovar gott inför framtiden.

Men för att vara ärlig är denna placering i lika hög grad remixaren Paul Woodfords förtjänst.

För om sanningen ska fram – och det ska den här – hade originalet inte tagit sig in på min topp-50 över året som gått. Stökig, slamrig och skev umpa-umpa-musik blandat med ett rakt 4/4-beat är inte vad jag brukar gilla och så inte heller denna gång. Samma sak gäller för MJ Coles bombastiska houseremix som är med på tolvan. Inte heller den plockar några höga poäng i min bok.

Det är istället när Myomi lämnar över remixandet till Paul Woodford som det klickar rejält. I hans Sun In My Eyes (MDMA Vocal remix) faller allt på plats. Och som det faller!

Det börjar med ett hårt tweakat synthljud som direkt förklarar varför remixen fått det namn den har. Otroligt snyggt och trippigt. När sedan en mjuk och släpig kick svingas in efter 16 sekunder byggs overklighetskänslan på. Kickslaget faller långsamt och ekar lite lagom innan det tvärt klipps av så att ekot dör.

Efter cirka en halv minut börjar Amber Jolene sjunga – och som hon gör det. Hennes röst påminner en hel del om Billie Ray Martins vansinnigt vackra sånginsats i Slams Bright Lights Fading (som jag också bara älskar). 46 sekunder in börjar det blippa mer i bakgrunden, vilket gör ljudbilden skevare och konstigare – och vackrare. Digital magi.

När sedan hihaten piskar igång efter en och en halv minut får låten upp farten. Samtidigt får sångkanalen mer och mer eko – och under det ligger det där första trippiga ljudet och bubblar på. När basgången sedan sätter in (som låter som om någon säger bo bo bo booooom – fast ultradigitalt) blir det bara galnare och galnare.

Men dittills är allt bara uppbyggnad. För det är när bastrumman kickar in efter 2:04 och det samtidigt börjar låta som om någon stoppat ner mig i ett stort glas och börjat hälla hinkvis med kolsyrad läsk ur en aluminiumburk över och runt omkring mig som det börjar lossna på allvar. Då börjar det kännas ungefär som när Alice föll genom hålet rakt ner i underlandet…

Och sen ett break som tar ner allt till ekoeffekter, kick, tweakljud och sång. Sången! Som bara upprepar: catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall … det ekar och ekar. Och jag står där med armarna utbredda och är redo att ta emot.

Men ingen ramlar. Och 3:05 dundrar basen igång igen och Amber Jolene börjar upprepa titeln: With the sun in my eyes and the world at my feet, my love´s in the music, the music´s in me. Och det är bara att låta musiken omsluta en, känna världen under fötterna och solen i ögonen. Eller sitta i decembermörkret och blunda och känna att det faktiskt känns som om solen gassar i ansiktet och att fötterna gräver i en skön sandstrand eller något liknande.

Och sen har det gått 4:39 av låten och plötsligt säger det bara djoong djoong och allt stannar av. Där känns det som om låten är slut. Men sen kommer läskljudet tillbaka. Bastrumman börjar pumpa igen, men än är det ändå inte uppe på samma nivå som tidigare. Läskljudet kommer tillbaka och påminner den här gången vagt om ett stycke i Kraftwerks Heimcomputer. Och sen den där ljuvliga rösten igen – med fullt eko: Cause what goes round comes back around…

5:41 kickar hihaten in igen och säger att det snart blir åka av igen. Men först ett utdraget break – så att det ska kännas fenomenalt när det väl börjar. Och det gör det… För när baskaggen dunkar igång klockan 6:28 finns det inget som separerar en från den här låten. Sen pressar de skiten ur den där Kraftwerkliknande rytmslingan. Sen dör den ut. Sen är bara bjongljudet och beatsen kvar. Sen är det slut.

Electrohouse har nog aldrig låtit så här bra. I alla fall inte under 2008.

man kan lyssna på alla tre versionerna, de båda dåliga och den fantastiska på Myomis myspacesida.