Mono Murakami

Jo, jag spelade ju skivor på Debaser slussen i tisdags och hade en fin kväll. Tack vare lite inlånad snigelrock (tung, instrumental och episk postrock) som jag fick av Tomas och Mathias klarade jag kvällen galant. Även om en del tyckte det blippade för mycket. Jaja, när jag avslutade med techno kom ändå en del glada rop från rockdiggarna på Debaser.

Mokira/Andreas Tilliander gjorde som vanligt en utmärkt spelning. Han satsade på monotona tunga riff på sina analogsynthar och det gungade bra.

Mono var kvällens huvudakt och de gjorde en riktigt bra konsert. Tamaki var den i bandet som var synlig under hela konserten. Hon stod i mitten av scenen och spöade sin bas i de tunga attackpartierna. Resten av bandet blev sen synligt mot slutet. Det kändes logiskt att de inte ville vara synliga hela tiden. Monos musik handlar verkligen om att lyssna, lyssna, lyssna. Långa smekande postromantiska partier med nästintill naiva melodislingor vävs långsamt mot ett hårt crescendo. Jag har lyssnat mycket på deras senaste album Hymn To The Immortal Wind på sistone. Även om man hört det förr, Godspeed You Black Emperor! och Mogwai m.fl., så tycker jag att Mono gör något eget av den här "mjuk, melodisk - hård aggressiv - mjuk melodisk - hård aggressiv-osv"-musiken.

Det är självklart bara för att de är japaner. Jag erkänner min orientalistiska ådra, eller att jag associerar för snabbt när det gäller sånt här. Men jag kunde inte låta bli att inte tänka på en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami. För precis som han skriver tycker jag Mono låter. Det är brett anslag, stora ambitioner. Det får ta tid. Svälla ut i långa romaner eller 15-minuterslåtar. Det är naivistiskt, romantiskt och ibland tangerar det nästan kitsch, men håller sig samtidigt på rätt sida. Murakami flörtar ju ibland väl hårt med fantasygenren. Samtidigt är det kanske mixen mellan allvar och popkulturens ytlighet som gör att det alltid känns surrealistiskt och som att det tillhör en annan verklighet när man läser Murakami. och så är Monos musik också. Den svävar - och drar mig med uppåt. Jämför man med Mogwai är deras musik också outgrundligt vacker, men den står stadigt på benen. Det gör inte Mono - de är mer eteriskt flyktiga.

Så jag antar att mitt tips är att läsa Fågeln som vrider upp världen och lyssna på Hymn to the immortal wind. Jag tror kombinationen kan funka riktigt bra. och för den som vill läsa lite mer om Murakami har jag skrivit en kort artikel i DN som finns här.