Synthare is a bunch of raggare

I fredagens SvD (27 mars) skriver Andres Lokko i en krönika kallad ”Syntpopparna är de nya raggarna” om hur arg han blir när BBC envisas med att spela senaste Depeche Mode-singeln ”Wrong” en gång i timmen. Lokko brukar vara duktig på att sätta fingret på nutidens puls och visst kan jag förstå att han tycker att ”Wrong” låter ”pensionsrockig” och att det är deppigt att höra den om och om igen. Själv nöjer jag mig med att tycka att den är rätt trött. Depeche Mode slutade göra intressant musik för ett par år sedan – i min bok var det Alan Wilders avhopp som satte punkt för dem som ett innovativt och spännande band. Nu gillar jag dem svalt, lite på rutin. ”Violator” är fortfarande min favorit och de nya skivorna lyssnar jag mest igenom av plikt. Det finns ibland något litet guldkorn på varje album, men inte mer.

Frågan är om det gör mig till en raggare? Jag ”drabbades av syntpopen i sin linda” som Lokko skriver. Men nä, jag känner mig inte som en raggare. Det var INTE bättre förr. År ut och år in fick jag när jag skrev för Groove recensera nya synthskivor. Om och om igen skrev jag om hur genren stagnerat och att allt banden ville var att låta som Depeche Mode, Front Line Assembly eller Skinny Puppy anno slutet av åttiotalet. Så Lokko har rätt när han säger att synthare är raggare. De som krampaktigt håller fast vid (åttiotals-)synthen är tyvärr det. Men såna falanger finns väl inom varje musikstil? Kan någon räcka upp handen och säga inom vilken musikstil nostalgiker som tjatar om att allt var bättre förr absolut INTE finns? Tack.

Men nej, synthpop kan vara en bra start om man vill gå vidare och lyssna på ny musik också. Ta Junior Boys som exempel. De är definitivt ett av senare års bästa synthpop. Men att Lokko skulle erkänna det – det är föga troligt. När han den 5 februari tipsar om kommande albumet ”Begone Dull Care” gör han det med att skriva om new wavepopparna Prefab Sprout och benämna Junior Boys musik ”Paddy McAloon-disco”. Men kom igen. Disco? Ja visst är det en genrebeteckning som är ”rätt” nu. Gärna med ett förled som ”skägg”, ”fjord” eller ”Paddy McAloon”. Lokko berättar i raggarkrönikan om att han försökt förstå Depeche Mode genom att diskutera dem med sin terapeut. Kanske skulle han ta en ny vända med terapeuten och prata om synthpop och varför det är så svårt att inte ”rockifiera/new waveifiera” ett band som så uppenbart lyssnat tonvis på Depeche Mode, men som bestämt sig för att inte bli raggare utan göra något nytt, baserat på det gamla.

Jag har helt enkelt lite svårt att köpa hela resonemanget. Varför skriver Lokko om nostalgi som något tidstypiskt – och utan kritik – i sin krönika ”Hoppet blev kvar på 60-talet” den 30 januari? Och varför skriver han (i sin text om synthraggarna) att Thåströms utnämning av en Clashkonsert i Örebro 1978 till världens bästa görs med ”sin ålders insiktsfullt klädsamma nostalgi”? Sen går han loss om att synthare är raggare som bara vill att allt ska vara som förr. Och då bör tilläggas att ”Wrong” (som är upphov till ilskan) ju faktiskt inte handlar om nostalgi alls – om man inte ska vara så subtil att man tar Martin Gores ökade intresse för gamla analogsynthar som anledning. Men det handlar det nog inte om. Jag förstår att man irriteras över en trött låt. U2:s nya är inte heller så kul. Men att för den sakens skull förklara att framtiden är över? Det känns väl drastiskt (och visst gör det krönikan mer underhållande. För krönikor måste ju skruvas lite ibland).

Sen utnämner Andres Lokko Depeche Mode till ”popfuturismens galjonsfigurer”. Jag misstänker att han blandar ihop dem med Kraftwerk som alltid frontat en retrofuturistisk image. Men Depeche Mode? De har alltid handlat om religion, vardagsliv och kärlek. Inget nytt under solen på nya plattan heller. De har inte handlat om futurism, de råkade bara köpa synthar och ersatte gitarrerna med dem. Det hade Lokko vetat om han hade menat allvar med att försöka förstå det engelska bandet. Som det låter nu är det mest en rockjournalist som ligger på divanen och klädsamt låtsas förstå ”syntarna”. En journalist som är trygg när rockikoner som Thåström blickar bakåt – till en Clashkonsert. Säkra referenser. Trygg rockmusikhistoria.