En annan sak som hjälpte mig igenom alla dagar på sjuksoffan var senaste numret av
Wire och en fin intervju med Moritz von Oswald, signerad Philip Sherburne. I den pratar dubtechnolegenden om sin stroke som han fick förra året, om Basic Channel, Rhythm & Sound, Moritz von Oswald Trio och mycket mer. Jag kan verkligen rekommendera att man läser den.
Så lagom kom också Moritz von Oswald Trio "Vertical Ascent". Precis när jag började känna mig lite friskare och inte behövde lika mycket jazz och country - utan började lyssna på elektroniskt igen. Då kom Vertical Ascent som en fin bro mellan dessa båda tillstånd.
Visst är den elektronisk. Men den har en väldigt jazzig känsla över sig. Moritz von Oswald säger själv i Wireintervjun att titeln är tänkt som ett skämt, men att det samtidigt är en beskrivning av musikens stämning - som strävar uppåt, som är upplyftande och som ska funka i många olika sammanhang. Det känns delvis sant. Nog finns det en uppåtsträvande rörelse i musiken, men jag tycker det är lika mycket de lösa konturerna som driver musiken framåt - vilket kanske låter som en motsägelse, men i improvisationen slår det hela tiden små gnistor som knuffar de repetitiva looparna framåt.
I Moritz von Oswald Trio ingår, förutom MvO själv, Max Loderbauer (från Sun Electric) och Sasu Ripatti (Vladislav Delay, Luomo osv). Loderbauer sköter modularsyntharna, Sasu Ripatti har hand om percussion (trummor, men också metallskålar fyllda med vatten och andra objekt), von Oswald själv har hand om mixerbordet med dubeffekterna och också en del synthar.
Naturligtvis blir det dubbigt. Det vore konstigt om det inte skulle vara det - med tanke på de tre medlemmarnas tidigare skivor. Men samtidigt är det inte klassisk dub. Precis som det är jazzigt (kanske främst Ripattis rytmpålägg) men inte jazzigt på något klassiskt sätt. Det finns element av Krautrock, det finns till och med partier som låter smått industriella. Som om Throbbing Gristle hade gjort hembesök hos en fullkomligt avslappnad och "cool" John Coltrane eller Miles Davis.
När jag intervjuade Sasu Ripatti för Ström tidigare i år sa han att Moritz von Oswald Trio var fantastiskt stimulerande eftersom det fått honom att återupptäcka den musik där han startade - jazzen - och att skivan skulle påminna om Miles Davis "On The Corner".
Liknelsen är lite tveksam. On The Corner är tidig sjuttiotalsfusion med ett mycket större energidriv än Vertical Ascent. Men samtidigt finns det något sökande med båda skivor som stämmer helt och hållet. Som att riktningen inte är klar - inte ens när spåren är pressade på skiva. Det känns nästan som att de skulle kunna låta annorlunda nästa gång man lägger in cd;n i spelaren.
Samtidigt är liknelsen också väldigt talande. Det är nämligen inte helt enkelt att säga vad Vertical Ascent är. Det är inte ofta det kommer skivor som är så svårkategoriserade som Vertical Ascent. Med den har Moritz von Oswald Trio skapat något helt unikt. Ur improvisationen har något sällsynt uppstått. Något som strävar uppåt som raketen på omslaget. Men som samtidigt flyter ut och breddar sig i det oändliga. Improvisationsmusik när den är som bäst. Och för varje lyssning finns det något nytt att upptäcka.
