Mode i kvällens Ström

Ikväll spanar vi in mode och musik. Två kreativa verksamheter som har mycket gemensamt. Särskilt i Jeff Mills värld. Jag fick en lång pratstund med en av technovärldens absolut tyngsta giganter. Du hör den ikväll klockan 21.30 - eller online i en månad.

Voltwebben är uppe...

Nu finns Voltfestivalens webbsida uppe. Snyggt tillverkad av Philip Clevberger och Håkan Ullberg. De är så grymt duktiga. Spana in den här.

Minneskonsert för Alex van Heerden

Nästa helg, närmare bestämt på lördag, har det blivit dags för minneskonserten för Alex van Heerden. Det kommer att bli en fin dag. Mycket intressant musik och film och självklart ett utmärkt tillfälle att minnas Alex, den livsbejakande och underbara person som rycktes bort alldeles för tidigt.

Alex with love
– en elektroakustisk konsert som del i utställningsprojektet Expectations – Utsikter på Botkyrka konsthall

Lördag 2 maj kl 16-19

Alex van Heerden Trio (Magnus Johansson och Håkan Lidbo)
Derek Gripper
Hemisfär (Magnus Johansson, Ivo Saint, Derek Gripper, Kate Ehrhardt)
Delta Brass Band
Mokira (Andreas Tilliander)
Anders Ilar


Botkyrka konsthall presenterar ett unikt möte mellan klassisk musik, elektronika och afrikaans folkmusik. Musiker från Sverige och Sydafrika spelar tillsammans utifrån sina möten med Alex van Heerden.

Alex van Heerden (1974-2009) var en sydafrikansk musiker och visionär som tillsammans med vingården Solms Delta och Museum van de Caab arbetade med att utveckla ett museum för den lokala folkmusiken i det västra Kapområdet i Sydafrika. Inför konserten har vi bjudit in musiker från Sverige och Sydafrika med en särskild relation till Alex och hans musik som en plats för att möta andra och upptäcka sig själv.

I januari i år omkom Alex van Heerden tragiskt i en bilolycka. Konserten är en del i utställningen samtidigt som det är vår gemensamma hyllning till honom. Den är även ett bidrag till att hans arbete fortsätter - samtliga biljettintäkter går till Solms Delta och nya instrument.

Derek Gripper samarbetade under flera år med Alex van Heerden utifrån sydafrikansk folkmusik och experimentell konstmusik. Han är en av Sydafrikas mest banbrytande gitarrister och har samarbetat med världsberömda musiker som W Umashankar, Odair Assad, Carlos Bonnel och Craig Oden. Hans minimalistiska musik har ofta jämförts med Steve Reich. Idag framför han sina meditativa tolkningar av traditionell sydafrikansk folkmusik på en specialutformad åttsträngad gitarr.

Pianisten Magnus Johansson och Alex van Heerden utvecklade en öppen och improviserad elektronisk stil med utgångspunkt i jazz och folkmusik. Tillsammans spelade de i olika projekt, bl. a Nefertiti och Hemisfär, och gjorde flera uppmärksammade liveframträdanden på t ex Stockholm Jazz Festival, Clandestino i Göteborg och Norbergfestivalen. Deras sista gemensamma projekt, Hemisfär, komponerad i Sydafrika och inspelad i ett vintrigt Hälsingland, släpps i samband med konserten som album på etiketten smallfunk.

Producenten och låtskrivaren Håkan Lidbo och Alex van Heerdens gemensamma musik rör sig från experimentell, minimalistisk elektronika via jazz till rockballader.

Anders Ilar och Mokira (Andreas Tilliander) bidrar till konserten med varsin remix av Alex van Heerdens musik.

Under konserten visar vi även en nyproducerad film från musik- och skördefestivalen Franschhoek Oesfees på vingården Solms Delta.

Biljetter: 30 kr
Konserttid ca 3 timmar.

Botkyrka konsthall ligger i Tumba C, bredvid biblioteket. Pendeltågstation Tumba, därefter gångavstånd ca 100 m till konsthallen. För mer info, se hemsidan.

Rejven tillbaka

Nej jag pratar inte nu-rejv från Frankrike. Jag tror att rejven, originalet, är på väg tillbaka på allvar. Möjligen är det bara luddiga associationer, men nu är det som vårtecken - först ser man en liten stackars vitsippa och sen upptäcker man fler och fler. Så låt mig förklara varför jag tror (och hoppas) att sommaren 2009 kan bli en ny Summer of Love - med starka influenser från originalet (och nej, jag menar inte den i San Francisco 1967). Det är ungefär tjugo år sedan acid housen slog igenom stort i England - åren 1988 och 1989 brukar kallas The Second Summer of Love - och 20 år är en alldeles lagom tidsrymd för att folk ska vilja återvända och kolla in kläderna, musiken och partyscenen. Nostalgi och retro har ju varit förhärskande i mode länge nu (preppy och så vidare) och när rejven blir tillräckligt gammal får den såklart också retrostatus.

Men det handlar inte bara om att det är tillräckligt länge sedan. Filmen They Call it Acid om acid house och rejv är på gång. Och i P3 Dokumentär görs program om Docklands - som jag bloggade om häromdagen.

Men det är mer än så. Det är New Speaks fantastiska samlingsskiva Recast (som jag också bloggade om häromdagen i form av releasefesten) som låter som en utflykt till bleep (Smyglyssna: Clarity)och old-school-electro blandat med acid (Ola Bergman: Hassletown, The Bird Who Fell To Earth: Frog Pit och Daniel Araya: Ramping Up) som inte skulle ha förvånat någon på ett sönderrejvat fält en tidig morgon 1989, eller i en övergiven lagerlokal i utkanten av Sheffield några år senare. Men styrkan ligger inte det att den handskas med influenserna så fint, utan att det samtidigt som det är retro låter helt och hållet NU. Recast är kort och gott modern dansmusik som inte skäms för att nicka tillbaka till referenserna och oblygt skapar de därmed musik med högsta relevans för 2009. Hela New samlingen är underbar och har gått på repeat i mina spelare den här veckan.





Det var när jag satt och lyssnade på Recast i soffan igår och samtidigt bläddrade i Another Man Magazine som pusselbitarna föll på plats - eller vitsipporna började visa sig om jag ska fortsätta med min vårliknelse... Inte bara för att de också skrev om They Call it Acid. Nej, mest för ett modejobb som andas så jäkla mycket Acid, Second Summer of Love och rejv att jag blev helt övertygad. För det handlade inte om några nu-rejv-kläder för indiekids. Det var kostymer och dressade plagg från Jil Sander, Calvin Klein, Gucci, Roberto Cavalli, Tom Ford och andra. Vuxnare än nu-rejv helt enkelt. Snyggare och med tydligare blinkningar till den tid då acidmusiken var ny. Bilderna ovan är från tidningen, tagen med min taskiga mobilkamera... Jag önskar mig den kommande sommaren inramad av solsken, kärlek, pumpande 303:or och välklädda partyn.

(För övrigt bjöd också Another Man på en fin intervju med Thurston Moore från Sonic Youth. Jag har alltid beundrat honom, men gör det ännu mer nu. Det blir så när man får veta att han har en hund som heter Merzbow, efter den japanska noiseartisten.)

Podtips #2

Torsdag och knappt en hel vecka till nästa Ström. Därför ett nytt pod-tips som man kan fördriva tiden med medan man väntar. Susanne Ljung från Stil i P1 var ju med och pratade om Björk och i nästa veckas Ström återvänder hon med kloka kommentarer. Men tills dess tycker jag man ska podda Stil i P1:s senaste avsnitt om Vampen. Särskilt avslutningen som bjuder på en intervju med Diamanda Galás som snart besöker Stockholm (Södra Teatern, 5 maj) och Umeå (Madefestivalen, 8 maj). En mycket spännande artist som när jag såg henne för några år sedan på just Södra Teatern gav en oerhört imponerande spelning. När hon tog i från tårna och pressade ur sig Iron Lady stod nackhåren rakt ut på mig. Mäktigt, skrämmande, vackert och finstämt på samma gång - hur nu det är möjligt?

Och på tal om Madefestivalen: det finns fler anledningar än Diamanda Galás att åka till Umeå. Laurie Anderson och Gudrun Gut uppträder också. Imponerande!

Sångfåglar i Ström

Nej vi har inte återgått till att remixa småfåglar. Men ikväll kollar vi in folk som sjunger till sin elektroniska musik, eller får andra att göra det. Bland de artister vi intervjuar är det extra roligt att ha med junior boys som snart kommer med sitt efterlängtade album Begone Dull Care. Det är tredje skivan i ordningen från den kanadensiska duon och precis som på Last Exit och So This Is Goodbye handlar det om själfull elektronikapop, eller synthpop om man så vill.

Vad det gäller Begone Dull Care så tycker jag nog att det låter lite väl mycket som Junior Boys. Det vill säga, utvecklingen har inte riktigt varit så stor som jag skulle velat. Men samtidigt har de verkligen hittat en fin formel så skivan är inte alls dålig. Bara att jag hoppades mer.

Å andra sidan var det så även förra gången de släppte ett album. Vissa låtar når de högsta topparna, men i längden blir det lite väl samma av samma.

Favoriten på nya heter Work. Favoriten på Last Exit heter Teach Me How To Fight och på So This Is Goodbye är det In The Morning jag blir knäsvag av. Det är tre riktigt fina låtar det.

Att de kommer till Siesta i Hässleholm i sommar är väl allmänt bekant vid det här laget. Jag har ännu inte bestämt om jag ska åka, trots att några andra stora favoriter - Sonic Youth - också spelar. Får se, visste jag säkert att JB kör mina tre favoritlåtar skulle jag nog boka biljett idag.

Veckans bästa tips för maj.

Det kommer mycket musik hela tiden och det är inte alltid som den fastnar i örat. Men ibland dyker det upp album eller låtar som man bara inte kan sluta lyssna på. För några veckor sedan damp just ett sånt album ner på golvet hemma hos mig. Sedan dess har det gått på repeat i datorn på jobbet, i iPoden, i stereon hemma. När jag spelade skivor på Riche i lördags blev det ett spår från det i mixen, men jag hade egentligen tänkt köra fler (men en halvtimme är tajt). Så därför tänkte jag skriva lite om skivan här. Se det som ett tips du inte får missa. Det här är en blivande klassiker. Missa den inte när den släpps den 25 maj!

Abe Duque: Don´t Be So Mean (Process Recordings)

Herr Abe Duque själv behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Han har varit verksam som DJ och producent länge och började som resident-DJ på New York-klubben Limelight. Efter det har han släppt plattor på Tresor, Disko-B under alias som Rancho Relaxo Allstars och Kirlian.

Tidigare har han gjort bra techno, men inget som fastnat hos mig lika mycket som detta, hans tredje, album. Don´t Be So Mean innehåller det mesta man vill ha: snygg produktion med riktigt fläskiga bastrummor (kompressorerna jobbar hårt), glittrande diskantsynthar, funkiga rytmer och wobblande basslingor. Samtidigt balanseras techno och househittarna upp av mer meditativt stillsamma spår som Why Do They Need US, OFMA och Forever Untitled.

I Salute The Dawn låter det som om Debussy (ja, jag tror det är samplat) klivit in på en technoklubb. En sparsmakad pianoslinga biffas upp av pumpande basgångar. Det är både rofyllt och dansgolvsvänligt på samma gång.

Men det är när han pumpar hård acid ur maskinerna i Trash Acid House eller låter Blake Baxter minnas den gamla goda tiden i Let´s Take It Back som det lyfter totalt. Vilken ljudbild. Vilka svepande ackord, vilka enormt pricksäkra ljud. Och när Blake Baxter sjunger "when techno had a groove, when house made you move, jack-jack-jack-jack-jack-jack-jack-jack your body" blir jag så nostalgisk över en tid och en klubbscen jag aldrig varit på så jag blir alldeles vimmelkantig. Sen inser jag att jag är just där. Inte back in the day, men i den tid då techno har ett groove, house får mig att röra mig och jacka. Det här är perfekt musik i mina öron.