Visst ägnar jag mig rätt flitigt åt fackindelningar i musiksammanhang. Någon viss musik är dubstep, något annat som är snarlikt kanske hellre bör beskrivas som dubtechno. När jag var tonåring och gjorde allt för att vara synthare sa jag ofta saker som "gitarrer är hemska och svensk musik är skit". Mest för att avgränsa mig mot andra i min omgivning som råkade lyssna på Union Carbide Productions och liknande musik. Att jag sen köpte Union Carbide-plattorna och lyssnade hemma själv också är en annan historia. Liksom att mina stora favoriter var Einstürzende Neubauten som bland annat spelade på just gitarrer. Nåväl, som tonåring kanske man kan kosta på sig att vara lite ologiskt kategoriserande. Svart/vitt var mitt förhållningssätt till världen.
Men, kära kids, låt nu farbror tala om hur det ligger till. Svart och vitt övergår mer och mer i gråzoner när åren trillar in. Det gör inte att allt blir grått (som jag för övrigt håller som en av världens bästa färger - idag är det grått all over som gäller i min klädsel) och trist. Nej, snarare att man ser nyanser och uppskattar mer än en slags musikstil.
Därför förvånar det mig lite att jag nu. Sisådär 20 år senare alltid får äta upp mina kategoriska uttalanden som tonåring. Inte av de som hörde dem, eller ens vet om att jag yppat dem. Nej, de har ju precis som jag gått vidare och insett att elektronisk musik, jazz, blues, hiphop och vad det nu var vi INTE lyssnade på då - att det också är bra och i många fall kan kännas oändligt mycket bättre än det man höll högst när man var ung (ta ett band som Vomito Negro. Hur kunde jag ens gilla dem då? Medan ett rockband som Sonic Youth alltid bestått. En del skivor är svagare än andra, men som helhet är de utsökta).
Nej, men då och då stöter man på någon ny bekantskap. En vän till en vän, en musikjournalistkollega, en bekant, en okänd - alla djupt intresserade av musik. Häromdagen gjorde jag just det. Vi pratade om all möjlig musik och tyckte lika om en del, olikt om annat. Sen berättade jag att jag gör Ström i P2 och att jag älskar elektronisk musik.
- "jahaaaaaaaaa" och så den där granskande, lite sneda och misstänksamma blicken.
- "Vad har du i din iPod då?"
Jag höll fram min iPod och sa: "scrolla så får du se".
2562, Claro Intelecto, Delsin 2.0-samlingen, senaste Deadbeat-mixen, Emptyset, Mika Vainio, AGF, Grischa Lichtenberger, Nico Purman, Pär Grindvik, Vladislav Delay och Bloody Mary bläddrades förbi med bistra nickningar.
Men sen kom ett förvånat uttryck i ansiktet på N (som vi kan kalla honom):
- "Miles Davis?, Bruce Springsteen???, Phoenix????, Tindersticks?????, Wilco??????, Neil Young??????, Regina Spektor??????, Pink Floyd???????" Gillar DU det här??, och så den där granskande blicken igen, kombinerat med en halvöppen mun som uttryckte förvåning.
- Ja, det är klart. Annars hade jag ju inte haft det i min iPod.
- Men du gillar ju ELEKTRONISK musik?!!!!!
Ridå.
Denne man har ingen aning om mina brådmogna uttalanden om att gitarrer inte funkar. Min slutsats är någon av följande:
1. you get what you deserve. Någon högre makt har bestämt sig för att plåga mig med att alltid få äta upp mina gamla dumma kommentarer.
2. rockmän tycker att allt elektroniskt är suspekt och tror att man har en annan slags hörsel om man bestämmer sig för att lyssna på elektronisk musik. då KAN man inte uppskatta Neil Young. Och gör man det - ja, då lyssnar man på "fel" skiva, av "fel" anledning.
3. kategoriserande och fackindelning tillåter inget överskridande. Då blir världen svårförstådd och går inte att tolka alls.
4. elektronisk musik - efter vad? 30 år? - upplevs fortfarande som så "nytt" och "konstigt" att det inte går att föreställa sig att det har någon som helst koppling till någon annan musikform.
