När Burial släppte sitt debutalbum startade hetsjakten efter vem han kunde vara. Självklart var det så. "Burial" var ett underbart, kolsvart, regnglittrande soundtrack till nätter i den stora staden. Skivan stod ut mycket på grund av sina samplingar och melodier. Men på uppföljaren "Untrue" kändes det redan för mycket. De där röstsamplingarna, de där beatsen som lät som en klickande revolver eller nycklar som gneds mot varandra var innovativa och sköna när de kom. Men det höll inte riktigt att göra en uppföljare som i princip lät identisk.
Joy Orbison räknas till en av de hetaste dubstepproducenterna för tillfället. Nya tolvan "The Shrew Would Have Cushioned The Blow" (Aus Music) kommer förmodligen cementera den statusen. Men tyvärr kan jag inte riktigt känna att han svarar upp mot hajpen på den här tolvan. De där röstsamplingarna han kör om och om igen låter oerhört mycket som något han hittat på Burials hårddisk och då känns det rätt ointressant och oinspirerat.
Herr Orbison borde kolla in Pangeas senaste tolva "Pangea EP" (Hessle Audio) för lite tips om hur man gör bra dubstep med röstsamplingar. Inledande "Why" är en sagolik mix av dubstep, garage, twostep med soulig eller rnb-ig sång. En smäktande vacker soulsång som backas upp av hårdare beats. Att Pangea dessutom blir hårdare på de övriga spåren talar om att han har förmåga att variera sitt sound. Och det är precis det Joy Orbison borde lärt sig av Burial: inte att samplingar med heliumröster rockar, utan att det är viktigt att inte köra på formulär 1 hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar