Berghain regerar fortfarande

Berghain och Panorama Bar. Två namn som blivit i det närmaste synonyma med techno under senare år. I Malmö arrangerar Kontramusik snart en Berghainkväll på Inkonst (27-28 augusti) och varje gång en dj har ett (Berghain) bakom namnet strömmar publiken till. Den gigantiska technoborgen i Berlin lockar förmodligen fler turister per helg än Siegessäule och Brandenburger Tor tillsammans. Eller kanske inte, men nog fylls stället av danssugna från hela världen – varje helg. Till viss del har det givetvis med de generösa öppettiderna att göra (det börjar inte hända saker här förrän sent, sent, eller snarare tidigt, tidigt nästa morgon). Det handlar också om att klubbarna uppstått ur gamla Ostgut, en legendarisk bögklubb där sexualitet var ett lika givet inslag som musik (och droger). Och det handlar givetvis om själva byggnaden i sig. Det gamla energikraftverket i östra Berlin ligger i ett ingenmansland mellan parkeringsplatser, industribyggnader och floden. Här störs inga grannar. Dessutom är energikraftverket fortfarande avskalat och industri-rått. Klubbägarna har inte försökt piffa till lokalen för att få till en snygg klubb. Förutom några Wolfgang Tillmansbilder på Panorama Bars vägg är utsmyckningen minimal. Interiören består till största del av obehandlad betong, stålräcken och -trappor. Det är som om arbetarna flyttat ut – och ersatts av en arbetande massa technoentusiaster som stämplar in för nattskift, och som aldrig får nog av att arbeta övertid, långt in på nästa dag.

Men en annan, lika viktig anledning till framgångarna är skivbolaget Ostgut Ton som är nära lierat med klubbarna. De flesta producenter som ger ut skivor på detta bolag är resident-dj:er på Berghain och Panorama Bar. Deras technosound kännetecknas av att det är mörkt, hårt och avskalat – och att tempot inte behöver dra iväg alldeles för mycket. Förmodligen är det lika inspirerat av lokalen Berghain som av klubbkvällarna där: byggnadens fantastiska akustik och den imponerande ljudanläggningen ger en techno som har mycket mellanrum, som trots de mörka ljuden gör den lätt och luftig. De långa dj-seten inspirerar tempot (en dj kan här spela upp till åtta timmar i sträck för en publik som aldrig får nog) som brukar ligga mellan 125 och 128 BPM (givetvis med undantag). Är man resident-dj på Berghain behöver man helt enkelt inte ha bråttom, vilket också färgar av sig på låtstrukturer.

Visst är det skillnad på de olika producenternas sound, men det finns särdrag som påminner om varandra: Berghainsoundet. Just nu är det tongivande inom techno och inspirerar gamla producenträvar som före detta New York-bon Adam X att skapa nya alias (i Adam X fall: Traversable Wormhole) och börja producera mörkare, spatiösare techno. Målet är att bli spelad i technokatedralen – av någon av de överstepräster som här går under begreppet resident dj.

I juni släppte en av de mer namnkunniga dj:erna och producenterna på Ostgut Ton, Ben Klock, cd-mixen Berghain 04, där han visade upp hur det kan låta på Berlins främsta technoklubb. I kölvattnet av denna mix-cd släppte bolaget under sommaren också en serie där låtarna finns med i sin helhet – utan att mixas över i något annat. Två vinyltolvor och ett digitalt släpp med nyskrivet material som ingick på cd-mixen alltså.



Berghain 04 Part I bjuder på holländske dubstepkometen Martyns Miniluv. Dubstepen är här rakare än någonsin – förmodligen som en anpassning till Berghain, där det ju ändå ska handla om techno. Vackert skimrande melodislingor adderar en housig känsla. I kombination med den dubiga basen och de pulserande ekoeffekterna är det här en låt som ständigt vrider och vänder och ut in på sig själv. På ett bra sätt. Kanske inte det mest egna Martyn producerat, men definitivt bland hans bästa låtar. B-sidans Keppra, signerad Roman Lindau, har mer stuns i beatet och ett råare sound. Flirten med det industriella inslaget i Berghains universum är här tydlig.



Det raka, monotona och pulserande fortsätter på Berghain 04 Part II, åtminstone på tolvans a-sida Graphic. Där använder James Ruskin ett fåtal toner, en piskande hi-hat och en bultande bastrumma. Trots ett piggt anslag är detta den svagaste länken i Berghain 04-serien. Bättre blir det när Kevin Gorman tar över på b-sidan. 7am Stepper säger inte bara något om Berghains generösa öppettider, den leker också med intressanta ljud som får svepa runt omkring de studsande dubsteprytmerna.



Att Ostgut Ton valt att bara släppa Berghain 4 Part III digitalt är en gåta. Denna del är nämligen den absolut bästa och borde verkligen finnas på vinyl. De två låtarna är pulserande dansbomber signerade The Echologist (Brendon Moeller) respektive Jonas Kopp. The Echologists Dirt (Ben Klock Edit) är en svepande och luftig uppvisning i dubtechno som påminner en del om gamla Basic Channel, utan att låta som en kopia. Spelad på hög volym – företrädelsevis på Berghain – kommer den att fylla klubbar med värme, rytm och ekoeffekter. En garanterad bomb för riktigt sena nätter. Jonas Kopps Michigan är rakare, mer direkt och fungerar precis som Dirt perfekt för sena nätter. Men kanske inte lika sena. Här handlar det snarare om prime-time-techno som med snärtiga rytmer och ett frenetiskt driv kommer att piska upp folk på dansgolvet.

Berghain 04 är helt enkelt ytterligare en styrkedemonstration från världens just nu ledande klubb och skivbolag. Ett måste för alla som undrar hur technomusiken mår år 2010.