ute

jag gräver nog snart fram Deepchord presents: Echospace "The Coldest Season" för det är ett passande soundtrack till den vackra vintern ute.

Julläsning

En trave böcker och tidningar väntar redan på mig inför julhelgen. Jag kommer i vanlig ordning inte hinna en tredjedel av allt jag tänkt "det kan jag läsa i jul", men ändå blir jag givetvis glad över ett nytt nummer av The Wire. Artikel om Monolake lockar såklart och så tyckte jag omslaget var ovanligt lyckat. Det brukar annars mest vara skäggmurvlar i närbild...

det här med stavning...

Core

Enligt ordboken betyder "hardcore" kärntrupp; hårdnackad, orubblig, övertygad; svår obotlig. Tillsammans med tillägget pornography står det för hårdporr.

Någonstans i början av åttiotalet anammades etiketten av den första musikgenren, och sedan dess har i alla fall efterledet "core" (kärna) spridit sig som en löpeld bland olika subgenrer - som alla (åtminstone från början) har ett gemensamt: de är tuffare, svårare och snabbare än den huvudgenre den vill avskilja sig ifrån. En genre för de invigda - och inte för de "sell outs" som varje genre och musikstil får - genom fans eller journalister. Kärnan i musiken - för de invigda.

Punken var väl först. Hardcore, kort och gott, särskilde hårdpunk från vanlig punk. Enligt wikipedia är det också här ursprunget finns till både fastcore, emocore och metalcore. På Urban Dictionary finns en rad olika intressanta core-varianter.

Och sen har det bara fortsatt. Hardcore och olika varianter är så vanligt att det går att gödsla med. Inom technon finns både happy hardcore och hardcore techno. "Core" är helt enkelt en av de vanligaste genrebeteckningarna. Och när etiketten väl sitter är den svårrubbad. Det är nog bara emo som brutit loss sitt core vid det här laget och blivit kort och gott just emo. Eller?

Mest verkar det vara en klisterlapp för hårdrocks- och punkgenrer. Speedcore, grindcore och till och med grorocore

Men för några månader sedan pratade jag hiphop med en bekant. Hardcore rap är rätt given, men den här killen var helt inne på nerdcore. Där rappar nördarna om datorer, science fiction och annat som intresserar en riktig nörd.

Jag tänkte inte mycket på det, förrän häromveckan då två kompisar började diskutera fenomenet crabcore som enligt dem ska vara en melodiös hårdrockstil där det egentligen viktigaste är att basister och gitarrister rör sig som krabbor. Det ser verkligen fantastiskt kul ut.



Trist att inte elektronikan bjuder på lika fantasifulla uttryck. Jag vill se en laptopartist göra orangutangcore eller dolphincore. Snälla, gör det.

Isländska nätlabeln och klubbarrangören Weirdcore har fattat namngaloppen. på deras hemsida kan man ladda ner deras samlingsalbum. Men tyvärr hittar jag ingen lika rolig dans som crabcore. Weirdcore skulle ju annars - som namn - kunna föranleda hur bra danser som helst.

2009 i backspegeln

Jag bloggar då och då på Sound of Musics eminenta sida. Den här gången handlar det om 2009. Kolla in den här. Som framgår av texten är jag inte helt nöjd med 2009 som elektronikmusikår. Visst kom det mycket bra, men det var inte så värst mycket som golvade mig. Pop och rock har känts mer innovativt och nyskapande under året. Mycket av technon var mest trötta upprepningar - men det fanns en del som höjde humöret så klart. Förutom det som jag skriver om på Sound of Music-sidan listade jag ett gäng skivor här häromdagen. Så det var inte ett skralt år, men jag hoppas att 2010 tar fart med mer nyheter.

Rejvkulturen i sin linda

För de som är i Stockholm under jul, mellandagar och nyår rekommenderas ett besök till Färgfabriken, Liljeholmen. Där pågår nämligen fotoutställningen Raving 89 av den brittiske fotografen Gavin Watson. Tidigare har han gjort sig mest känd för sina fotoböcker "Skins" och "Skins & Punks". Gavin Watson gick sedan vidare till att plåta galna acid house-rejvare runt om i England. Så är man intresserad av rejvscenen, dokumentärfotografi och långa gylfar på jeans - ja då är det bara att knata iväg till Färgfabriken.

Utställningen var intressant. Men samtidigt har jag två invändningar. Den tidiga rejvrörelsen var en explosion i färger, så det är synd att de allra flesta fotografierna är i svartvitt. Dessutom är utställningen rätt liten. Jag hade hoppats på en maffig storutställning, men det lilla rummet på färgfabriken tar några minuter att gå igenom och sen är det slut. Tur att det finns julfika i baren också... Men trots det, som sagt, ett tips är det.

kent

glömde ju kent "röd" häromdagen när jag skrev om de bästa skivorna. för visst kvalar de in där. faktumet att det är ett av de mest spelade albumen i min ipod är ett bevis på det.

årsbästa i en enda hög.

Några av årets bästa album i osorterad ordning:

Dinky "Anemik"
Ben Klock "One"
We Fell To Earth "We Fell To Earth"
Tokyo Black Star "Black Ships"
Tortoise "Beacons of Ancestorship"
Tomas Andersson "Stiff Disco"
Mokira "Persona"
Abe Duque "Don´t Be So Mean"
Klimek "Movies is Magic"
AGF "Einzelkämpfer"
Ben Frost "By The Throat"
Claro Intelecto "Warehouse Sessions"
Estroe "Elemental Assets"
Fuck Buttons "Tarot Sport"
Jesu "Infinity"
Andreas Tilliander "Show"
The Field "Yesterday And Today"
Lusine "A Certain Distance"
Mika Vainio "Black Telephone Matter"
Mikkel Meyer "Bacon"
Redshape "The Dance Paradox"
Sonic Youth "The Eternal"
Phoenix "Wolfgang Amadeus Phoenix"
v/a "Delsin 2.0 Compilation"
Vladislav Delay "Tummaa"
Moritz von Oswald Trio "Vertical Ascent"
2562 "Unbalance"
v/a "Warp chosen"
v/a "Warp recreated"
Bill Callahan "Sometimes I Wish We Were An Eagle"
The XX "The XX"
Yagya "Rigning"

Ambient ocean noise has increased by more than 12 decibels since the mid-20th century

December. jag brottas med en förkylning som får mig att ställa upp som lägsta basen i vilken strupsångarkör som helst. Intressant att valarna också verkar röra sig mot basigare tongångar. Ambient ocean noise... Det låter som något Merzbow, Sunn O))) och Jana Winderen kunde ha kokat ihop. Men det är det inte. Valarna är inte vad de verkar... för att travestera Twin Peaks. Läs mer.