Trick or Treat

Halloween har inspirerat till många låtar. En del bra som Sonic Youths "Halloween" (för att inte tala om det vackra omslaget på deras "Bad Moon Rising": brinn pumpagubbe, brinn!). En del värdelösa som Misfits "Halloween". Ja och på tal om mindre bra... hårdrocksbandet Helloween då, som lånade hela imagen från denna ursprungligen irländska högtid.

Richie Hawtins skivbolag M-nus vill inte vara sämre. Lagom till helgen bjuder de på två fina låtar med JPLS: "Spooker" och "Spooktasm". Särskilt "Spooker" är en trivsam resa genom pumpande highhats och sköna melodislingor. Luftigare producerat än vanligt, och lite trevande vilket känns fint. Det är bara att blunda och sträcka ut armarna framför sig och låtsas att man är i en kolsvart källare där fladdermössen viner runt öronen. Det är inte skrämmande bra. Men en habil technodänga som kan sätta fart på Halloweenfantasierna.

"Spooktasm" är tristare. Den håller inte för sina 9.56 - utan kunde kortats rejält. Men är man dj och behöver ett bra redskap för Halloweenpartyt. Ja, då fyller den också sin funktion.

Bäst av allt: det är gratis! Hämta hem dem hos M-nus.

Personlig Jesus i Uppsala

Hur Enjoy the Silence låter på kyrkorgel vet jag sedan Depeche Mode släppte den i ”harmonium”-versionen på L12 BONG 18-maxin i februari 1990. Men hur övriga repertoaren kan vara i kyrkomiljö vet jag inte. De som var på plats i Uppsala igår har bättre koll:

På söndag 25 oktober slår Lötenkyrkan i Uppsala upp dörrarna för en annorlunda samling. "Personal Jesus" är rubriken som hämtats från en av Depeche Modes största hits. Precis så ska signalen uppfattas, det blir synthinspirerad musik för hela slanten, allt hämtat ur synthrockarna Depeche Modes stora repertoar. Temat är: Från ensamhet och känslan av skam, till girighet efter nåden och en Gud som väntar tålmodigt. Om detta kommer Tomas Nygren, rektor på Johannelunds teologiska institut. att lägga ut texten. 9.30 börjar det.

Dubfritt i vinter

Håkan Lidbo kallar det "kulturskymning" och "skandal". Men det är inte han som är mest illa däran i Strömredaktionen. Nej, det är Andreas Tilliander som sneglar sig oroligt över axeln när han vrider på filter och ekoeffekter. Än orkar han stå emot, men frågan är hur länge han klarar trycket från myndigheter och media...

Låt mig börja från början.

Det kom ett mail från Andreas. Han hade läst tidningar, sett nyhetsinslag, begrundat och insett hur allvarlig situationen är. Han mailade resterande Strömredaktion och fick snabbt stöd av Håkan och Hanna. Nu, i och med att jag lägger upp allt här på bloggen, ställer jag mig också enad med de andra i en protest för rätten att lyssna på eller till och med göra dub.

För så här är det. För en man som släppt låtar som "She Don´t Dub" och "Bonnadub" är det givetvis ingen lek när medierna startar hetsjakten på duben...

DJ Hero

Ok. Nu är det inte bara hårdrockarna som får leka på förfesten. Scratchande vinyljocks kan också spinna loss hemmavid. Tyvärr är det mest fokus på just scratch och hiphop på DJ Hero. Techno och house är relativt undanskymda... men det finns en bra dos Daft Punk-låtar. Jag har inte testat, men är sugen såklart... Och i vilket fall som helst: vem blir inte imponerad av den där j-kla pickupen? Måste vara måktigast i världen. Hade varit fint att se Sven Väth tampas med den.

Trent Reznor Returns to Twitter, Again

Trent Reznor Returns to Twitter, Again

Något schizofrent. Men jag förstår mycket väl Trent: jag älskar twitter, facebook och blogger. Jag läser på andras sidor och önskar att jag hade mer tid att uppdatera mina egna. Och ibland blir jag bara skittrött på denna pseudovärld online. Fast jag har inte ryckt ur pluggen som Trent Reznor. Jag har bara skolkat från att logga in några dagar. Jag menar, jag har ju fortfarande en myspacesida som jag knappt kommer ihåg hur jag kommer in på.

Och grattis "Pretty Hate Machine". Ikväll ska jag plocka fram den och spela "Sin".

God hates Fangs

Första säsongen av HBO-serien True Blood går för fullt i SVT. Serien håller inte alls samma oerhörda kvalitetsnivå som HBO:s The Wire, men visst är den underhållande. Där The Wire var som en tjock maffig roman är True Blood som ett bra seriealbum: snyggt och spännande, men med en del logiska luckor som man måste glömma för att inte sabba nöjet för sig själv.

För att peppa upp oss ytterligare på ett evigt liv med långa tänder släpper nu bukarestbaserade The Model en tolva på International Deejay Gigolo Records med den lovande titeln ”Vampire Funk”. Tidigare har The Model gjort mörkt episk techno av Isaac Asimovs böcker på Underl_ne med lyckat resultat. Science Fiction-temat passade rumänens kalla och svarta techno perfekt.



Men vampyridén är inte lika bra. Det verkar tyvärr inte som The Model sett True Blood. Då hade hans iskalla trancetechno kanske fått lite mer värme och sexighet. Som det är nu är det en relativt trist trance-techno-italo-dänga (In The Night) med en tråkig och oinspirerad b-sida (Flex). Ska man vara levande död vill man ha bättre tryck i basen än vad The Model erbjuder.

PS. Ledsen, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en rolig detalj att det just var ett tandläkarbesök som fick Alan Ball att vilja göra True Blood. Huruvida det var kindtänderna som var besvärliga förtäljer dock inte historien:

Alan Ball: I was early for a dentist appointment, and I had some time to kill. I went into Barnes and Noble, and I just bought this book on impulse. It was just a little paperback, and on the cover, the tagline said, ''Maybe having a vampire for a boyfriend wasn't such a good idea.'' I thought it was kind of funny. I started reading it that night, and I couldn't put it down. And the minute I was done with it, I wanted to read the next one. And I really got addicted. It's just such a fun world, and she really nailed so many things: They're very sexy, they're hilarious, there's a lot of interesting sociology. I'm from the South, and it was a very authentic look at the South. It's the kind of book you think, ''I'm going to read one chapter before I go to bed, and you read six.''

Höstregn

När jag börjar dricka chai-té igen är det dags att erkänna att hösten är här. Annars brukar jag dra mig för det där med att erkänna. Även om löven blåser av träden, kvällarna blir mörkare och vädret blir mer och mer kylslaget. Jag traskar på i samma jacka som tidigare. Fryser bara lite mer, fast höst? Nä, inte. Men igårkväll tog jag en fika med en kompis. Jag drack chai-té och insåg att det faktiskt är dags att inse. Det är i slutet av oktober, hösten är här och snart kommer julkoman att landa.

Möjligen därför som Vladislav Delays senaste album ”Tummaa” börjat fungera på allvar i mina hörlurar. Alla som läst bloggen eller lyssnat på Ström vet att han är en av mina absoluta favoritproducenter.

Såå. Därför är det väntat att jag ska gilla ”Tummaa”. Men lite oväntat att albumet tog så lång tid att förstå. Visst, rakt igenom är jag inte helt med. Jag hoppar gärna ”Mustelmia” som i sitt industriella mangel blir lite för repetitiv.

Men låtar som Kuula ”(kiitos)” och ”Tunnelvisio” är helt suveräna och given höstlyssning. För ”Tummaa” betyder mörk, eller mörker och spelades in i vintras – på den ö i finska skärgården där Sasu Ripatti numer bor. Därför är resultatet mörkt och vackert. Ombonat och varmt. Som en kopp chai-té när det är kallt ute och regnet smattrar mot fönstret.

Vladislav Delay går vidare mot ett mer akustiskt sound som påminner lite om det han släppt tillsammans med Moritz von Oswald, men mest är det hans eget material som duger som referenspunkt. Bara att det har släppt in riktiga trummor och andra akustiska instrument. Det är ett vackert album. Och nu när mörkret är här – är det lättare att förstå.