Josh Wink - Stay Out All Night

Josh Wink slog igenom med dunder och brak i mitten av nittiotalet med Don´t Laugh och Higher State of Consciousness. Med sprudlande partyglädje, tweakade acidljud och ett hårt beat tog amerikanen Josh Wink dansgolv över hela världen med storm. Efter det har han fortsatt sprida leenden på klubbarna med egna produktioner - och med egna bolaget Ovum Recordings. I våras kom brottarhitten Stay Out All Night som förenade en bubblande orgel, hårda beats och uppmaningen att inte gå hem utan dansa till morgondagen inte längre är morgondag. Radiolegenden Pete Tong förutspådde att det skulle bli en av de största danshittarna under 2008 och fanken vet om han inte har rätt. Organiskt, digitalt, knasigt och rakt. En blandning som anar framtida klassikerstatus.

På nya Stay Out All Night (remixes) fortsätter Josh Wink pumpa upp partynivån till klimax. I digitala promovarianten ingår sju remixer - oklart om alla följer med på vinylen. Tee´s Original Mix är den absolut bästa. I den är originalspåret lite försiktigt omgjort, vilket är det enda som behövs när originalet är så frenetiskt bra. Den lite djupare och "techigare" Tee´s Frozen Mix är också en favorit, även om det organiska soundet förlorar lite av sin kraft. Andra spår är inte helt nödvändiga. HCCR-remixen känns krånglig och Tee´s A Capella är enbart intressant som DJ-tool. Men trots det är det här en maxi att äga. Särskilt om man inte skaffat originaltolvan.

I morgon kväll kommer för övrigt Josh Wink till Stockholm. Han spelar på nya klubben Stockholm Zoo på Fredsgatan 12. Eftersom herr Wink förmodligen kommer att uppmana publiken att stanna ute hela natten är det bra att öppettiden är generös. Partyt pågår till 05.00 lördag morgon. Jag gissar att det är lite för tidig hemgång för Josh Wink, men för att vara Sverige är det inte så dumt.

fler recensioner

Ett gäng Groove-recensioner till från månadens nummer...

Jason Fine
Our Music Is A Silent Order
Kontra-Musik
GGGG
Efter förra årets debuttolva på Omar-S bolag FXHE Records har det blivit dags för technonykomlingen Jason Fine att släppa ett helt album. Samtidigt innebär detta första albumet ut på Malmöbolaget Kontra-Musik som skämt bort oss med fin dubbig Detroittechno på senare år.

Det är precis vad det handlar om här. Jason Fine gör avskalad dansmusik som har den klassiska Detroitkänslan, samtidigt som det låter nytt och fräscht. Workin It Out och Isle är bara två spår av många som trollbinder. Det är enkelt, ibland nästan lo-fi-techno. Men samtidigt med en fingertoppskänsla som låter ana att Jason Fine har kommit för att stanna. Visst blir det några spår på debuten som känns väl långa och enformiga, men de bra spåren överväger enkelt och det är bara att konstatera att det här är en skiva som både herr Fine och Kontra-Musik kan vara stolta över.
Mats Almegård



Heartthrob
Dear Painter, Paint Me
Minus/import
GGGG
Med förra årets tolva Baby Kate fick Heartthrob, eller Jesse Siminski som han egentligen heter, en rejäl minimaltechnohit som tog sig långt utanför technokretsarna. Den pumpades på modevisningar och i varuhus och en del technotalibaner tyckte det var på tok för poppigt. De kommer nog inte att uppskatta debutalbumet Dear Painter, Paint Me heller. För precis som Baby Kate är de åtta spåren på albumet poppiga och medryckande. Samtidigt betyder inte det att Heartthrob skulle göra listmusik. Det är det alldeles för avskalat, synthetiskt och mörkt för.

Framförallt är det inledande Futures Past som har potential att bli en ny crossoverhit. Med stunsig bas, mörkt svepande muterade stråkljud och en naiv melodi är den både dansgolvslycka, catchy melodi och fett mörker i en och samma låt. Resterande spår på albumet är inte riktigt lika direkta, men håller en jämn och hög klass. Efter ett par lyssningar sitter även de som en smäck.
Mats Almegård

Diverse Artister
Total 9
Kompakt/Dotshop.se
GGG
Två gånger per år summerar Kölnbolaget Kompakt sin vinylutgivning på CD: till jul är det lugnare tongångar på Pop Ambient, mitt i sommaren är det dansgolvstechno på Total. De har nått del nio i denna pågående samlingsinstallation. Och upplägget är detsamma – vinylhittar, lite outgivet och allt centrerat kring Kompakts standardrecept: popig techno för klubben.

På Total 9 är det främst ”the usual suspects”, också det i vanlig ordning. Justus Köhncke, DJ Koze, Superpitcher, Matias Aguayo och många andra välkända Kompaktnamn. Som vanligt är det mycket som smakar gott. Kompaktstallet är inga nybörjare och de bjuder givetvis på habil techno som luktar hit lång väg.

Samtidigt är årets samling något svagare än tidigare. Det hedrar förvisso Kompaktartisterna att de vill ta minimaltechnon vidare och göra något nytt. Men när det resulterar i urvattnad och tråkig technodisco som Superpitcher vs The Congosounds Say I´m Your Number One eller Jonas Berings kladdiga I Can´t Stop Loving You önskar man att innovationssträvandet tog andra vägar.
Mats Almegård

Shed - Shedding The Past

Tänkte bjuda på en recension som är med i nya numret av Groove (6/2008) - papperstidningen finns att hämta någonstans i en skiv- eller klädaffär nära dig. Eller ladda PDF direkt från Grooves hemsida.



Shed
Shedding The Past
Ostgut-Tonträger/import
GGGG
Berlinborna må betrakta Berghain som en technoturistfälla för kids som vill känna på det vilda klubblivet i Berlin. Men den, vid det här laget, klassiska klubben är samtidigt en tummelplats för högkvalitativ technomusik. Inte nog med det, klubbens skivbolag Ostgut-Tonträger fortsätter pumpa ut techno som just nu är bland den allra främsta i Europa.

Den här gången handlar det om Shed, som förutom en massa släpp på egna bolaget Soloaction, också gjort sig ett namn på fina bolag som Delsin och Styrax Leaves. Han är alltså inte helt grön, vilket också hörs så snart Boose Sweep pumpar igång efter introt på Shedding The Past. Intrikata trumprogrammeringar, djupt blurrande basgångar och sjok med drömska synthharmonier på toppen – techno med en nypa deep house och minimal. Någonstans i kombinationen vemod – dans ekar det av MyMy:s fantastiska album Songs For The Gentle som kom för två år sedan. Och det är verkligen ingen dum influens (om det nu är det). Samtidigt väver Shed ihop denna melankoli med uppfordrande hård bas och kantigare beats än vad MyMy någonsin gjort. Another Wedged Chicken andas exempelvis också Mika Vainios sätt att hantera en bas. Men det blir aldrig lika hårt som den finske minimalmästaren.

Ett lysande album med nästan allt man kan önska. Fempoängaren sitter visserligen inte helt, men det gör det nog nästa gång Shed släpper ett album.

Mats Almegård