Mats gillar...

här är några remixer jag gillar...


Björk: Bachelorette (Ice Princess and the Killer Whale Remix by Alec Empire)- aldrig har björk låtit så hårt kompromisslös som i händerna på Atari Teenage Riotmannen Alec Empire.

Depeche Mode: Everything counts (Absolut Mix by Alan Moulder) - en riktig technodänga.

Everything But The Girl: Missing (Todd Terry Club Mix) - inledde ett nytt kapitel i bandets karriär. Från ett sömnigt popband blev det snyggt och elektroniskt.

Rhythm & Sound: Poor People Must Work (Carl Craig Remix) - bara så bra.

Franz Ferdinand: Take Me Out (Daft Punk Remix) - remixen är väl sådär, men låten är fantastisk och jag älskar Daft Punk.

Remixer Hanna gillar...

Ström handlar ikväll om remixer.

Här är några av Hannas favoriter:

Nine Inch Nails: Me, Im not (Olof Dreijer remix)
Múm: Ballad of the broken birdie (Ruxpin remix II)
KLF: What time is love? (Ricardo Villalobos remix)
Maurizio: Domina (Carl Craig's Mind Mix)
Dave Clarke: Wisdom to the Wise (Robert Hood Remix)
Wu-Tang Clan: Reunited (Reunixed by Funkstörung)
Dave Clarke: What was her Name? (LFO Remix)
Shackleton: Blood on my Hands (Ricardo Villalobos Apocalypso Now Mix)

För er som vill skolka från Ström ikväll...

...så är det säsongsstart för fina elektronikaklubben fLim. Själv erkänner jag att jag anlitar stream, pod och play och allt vad det heter med stor glädje. Det är alltid svårt att komma ihåg att passa ett program framför radion eller tvn. Så ingen oro, jag har full förståelse för att ni går på fLim och tar Ström via webben. Och ni får ju ändå se herr programledare Tilliander bakom sina maskiner. Nästan som på radio fast ute bland folk.

korrfel

usch. jag hatar korrfel. så när nya avsnittets text dyker upp på sr:s hemsida får jag lite panik: "Vi pratar med artister som blivit blåsta på konfekten av de stora skivbolagen, av andra som alltid förklarar att de vill ha full frihet – annars är de inte med. Vi intervjuar några som struntar i alla regler och förväntningar och bara spinner ihop lite ny musik, och kryddar det med några originalljud". MED ska det vara. MED.

Jaja, det är väl jag som är överkänslig.

Men. På onsdag kör vi igen. då kollar vi in remixen som fenomen. Vi pratar MED en hel del som remixar eller som blivit remixade. Bland annat Josh Wink, vars senaste skiva When a banana was just a banana är en av vårens skönaste plattor. Har du missat den måste du kolla upp den. Utgiven på Winks egen label Ovum. Så här såg han ut när jag intervjuade honom i Amsterdam:

Alternativa soundtrack

Helgen blev väldigt lugn och skön. Lördagen ägnade jag åt en lååång promenad i solen med stopp för kaffe och en öl på en uteservering. Mycket härligt. Men jag har även hunnit med tre filmer. Och det slog mig hur sällan det är man hör ett riktigt fint elektronikasoundtrack till filmer. Pi är ju en favorit, liksom Morvern Callar. Men annars finns det inte så mycket. Så jag roade mig med att fundera ut vad man skulle haft till de filmer jag såg i helgen.


I fredags blev det äntligen bröderna Cohens Burn after Reading. Tänkte först se den på premiären i New York, men det blev inte av. Sen på premiären i Sverige. Inte då heller. Så jag gick till DVD-uthyraren på Åsen och hyrde den. Bra, mycket roliga karaktärer, men innehållsmässigt en bagatell. Fast underhållande.

jag tror den hade mått bra av Mouse on Mars debila elektronika. Lagom skruvat knäppt för att matcha Brad Pitt, Frances McDormand och George Clooney idiotkaraktärer. Hade no funkat bäst med Niun Niggung-albumet.


Lördagkvällen ägnades åt W av Oliver Stone. Filmen om George W Bush trodde jag nog skulle vara en grad elakare. Men den var rätt inkännande - även om den självklart visade upp Bush som en tvättäkta loser också. Den var ok, inte mer.

Men med tanke på faderskomplexet han lider av gentemot sin pappa presidenten är jag säker på att Aphex Twins Come To Daddy hade varit en höjdare i soundtracket. Och så lite Mr Oizo - för att få knäppheten och den totala farligheten i en giftig kombination. Kanske något från Lambs Anger?


Efter söndagmiddagen blev det hårdkokt med Tommy Lee Jones i The Three Burials of Melquiades Estrada. Vackra landskapsbilder från Rio Grande (Texas/Mexico) och relativt bra manus. Tommy Lee Jones bra som vanligt, liksom Barry Pepper. Men inte mer än ok.

Musikaliskt hade jag velat höra Murcof. Hans svepande mexelektronika hade fungerat utmärkt bland de vackert karga bergssidorna. Vilket album? Min stora favorit Remembranza såklart.

anglomania på norberg

Norbergfestivalen skickade ett pressmeddelande och talade om att de satsar hårt på England i år. Programmet ser i vanlig ordning väldigt intressant och fint ut. Britpoppare (finns de fortfarande) har dock inte mycket att hämta. Det är kompromisslösa breaks och elektronika som gäller. Ser som sagt mycket bra ut. Ses på Norberg!

PRESSMEDDELANDE NORBERGFESTIVAL 2009
"FROM ENGLAND WITH LOVE"

Skandinaviens största alternativa elektroniska festival,
Norbergfestival, presenterar stolt:

B12 (UK)
MILANESE (UK)
SYNTHEME (UK)
POSTHUMAN (UK)
THE TEKNOIST (UK)
CURSOR MINER (UK)
THE DJ PRODUCER (UK)
RAIDERS OF THE LOST ARP (IT)
HILD SOFIE TAFJORD (NO) + KATHY HINDE (UK)

I 10 år har vi på Norbergfestival genom banbrytande
musikupplevelser försett våra besökare med en festival
utöver det vanliga. Sista helgen i juli kulminerar det
återigen i en sprakande och fullkomligt oförglömlig
musikfest full av hänförande ljud- och videoupplevelser.

Under festivalens tre dagar kommer luften i det gamla
gruvområdet i Norberg att vibrera, och då inte bara av
julihettan. Dagens artistsläpp domineras av artister från
England och vi är stolta över att få presentera denna
line-up av tungviktare från Europas ledande elektroniska
undergroundscen.

Fler artister kommer släppas inom kort, till dess, håll
koll på vad som händer kring Norbergfestival via vår
hemsida www.norbergfestival.com

Mono Murakami

Jo, jag spelade ju skivor på Debaser slussen i tisdags och hade en fin kväll. Tack vare lite inlånad snigelrock (tung, instrumental och episk postrock) som jag fick av Tomas och Mathias klarade jag kvällen galant. Även om en del tyckte det blippade för mycket. Jaja, när jag avslutade med techno kom ändå en del glada rop från rockdiggarna på Debaser.

Mokira/Andreas Tilliander gjorde som vanligt en utmärkt spelning. Han satsade på monotona tunga riff på sina analogsynthar och det gungade bra.

Mono var kvällens huvudakt och de gjorde en riktigt bra konsert. Tamaki var den i bandet som var synlig under hela konserten. Hon stod i mitten av scenen och spöade sin bas i de tunga attackpartierna. Resten av bandet blev sen synligt mot slutet. Det kändes logiskt att de inte ville vara synliga hela tiden. Monos musik handlar verkligen om att lyssna, lyssna, lyssna. Långa smekande postromantiska partier med nästintill naiva melodislingor vävs långsamt mot ett hårt crescendo. Jag har lyssnat mycket på deras senaste album Hymn To The Immortal Wind på sistone. Även om man hört det förr, Godspeed You Black Emperor! och Mogwai m.fl., så tycker jag att Mono gör något eget av den här "mjuk, melodisk - hård aggressiv - mjuk melodisk - hård aggressiv-osv"-musiken.

Det är självklart bara för att de är japaner. Jag erkänner min orientalistiska ådra, eller att jag associerar för snabbt när det gäller sånt här. Men jag kunde inte låta bli att inte tänka på en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami. För precis som han skriver tycker jag Mono låter. Det är brett anslag, stora ambitioner. Det får ta tid. Svälla ut i långa romaner eller 15-minuterslåtar. Det är naivistiskt, romantiskt och ibland tangerar det nästan kitsch, men håller sig samtidigt på rätt sida. Murakami flörtar ju ibland väl hårt med fantasygenren. Samtidigt är det kanske mixen mellan allvar och popkulturens ytlighet som gör att det alltid känns surrealistiskt och som att det tillhör en annan verklighet när man läser Murakami. och så är Monos musik också. Den svävar - och drar mig med uppåt. Jämför man med Mogwai är deras musik också outgrundligt vacker, men den står stadigt på benen. Det gör inte Mono - de är mer eteriskt flyktiga.

Så jag antar att mitt tips är att läsa Fågeln som vrider upp världen och lyssna på Hymn to the immortal wind. Jag tror kombinationen kan funka riktigt bra. och för den som vill läsa lite mer om Murakami har jag skrivit en kort artikel i DN som finns här.