Ström ut i rymden på fLiM

tack till alla som kom och blickade ut i kosmos med Ström (Håkan Lidbo som körde live och Mats Almegård som dj:ade), Marcus Mohall och fLiMgeneralen och resident-dj:n Kliin.

Det var en fin säsongsavslutning på fLiM med skön atmosfär och som vanligt härlig miljö på Nordic Light Hotel. tack också till Hanna Österberg för bilderna...

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #4

t. raumschmiere - e (shitkatapult)

Håkan: "trance kan vara bra. lyssna."

Håkan Lidbos bästa fem låtar under 2008: #5

chambertronica - escher (container)

Håkan: "tja, jag har ju gjort låten själv... läs först om tanken bakom musiken på www.chambertronica.com och lyssna sedan, jag kan inte argumentera för varför den är så bra".

2008 års 5 låtar – #1

Ibland behövs det lite trassel och bök för att en låt ska bli så där riktigt, riktigt fantastisk. Så är det väl med allt för den delen. Så fort man vill bevisa något – för sig själv, eller andra – blir det mer fokuserat, mer engagerat och mer taggat. Det är definitivt fallet med årets låt. För i min kalender över 2008 finns det ingen låt som slår Hero med Nas (ft. Keri Hilson) på fingrarna. Det är en samlad, kraftfull och svulstig uppvisning av någon som bestämt sig för att nu jäklar ska världen se vad jag går för.

Bakgrunden är att Nas ville släppa ett album och kalla det för Nigger. Inte helt okontroversiell titel – i alla fall inte i USA, särskilt inte när omslaget visar Nas ryggtavla med ett inpiskat sårigt N. Första singeln skulle bli Be a Nigger Too, men ströks sedan från skivan på grund av att samplingar inte hade ”clearats”. Möjligen var det så, möjligen var det skivbolaget som sade nej. Vem vet? Nas album släpptes i alla fall så småningom – men helt utan titel. Omslaget förblev dock intakt och Nas själv gav istället ut en ilsken, fantastisk och överlägsen singel som han kallade Hero. En låt som kommenterar allt strul med skivbolaget och titeln. Bland annat så här, där det strukna partiet ursprungligen sägs ha varit Doug Morris namn (Morris är högt uppsatt boss på Universal Music Group) – fast det vet väl bara Nas själv…

This universal apartheid
I'm hog-tied, the corporate side
Blocking y'all from going to stores and buying it
First L.A. and ------- was riding wit it
But Newsweek article startled big wigs
They said, Nas, why is he trying it?
My lawyers only see the Billboard charts as winning
Forgetting - Nas the only true rebel since the beginning
Still in musical prison, in jail for the flow
Try telling Bob Dylan, Bruce, or Billy Joel
They can't sing what's in their soul
So untitled it is
I never change nothin'

Nåja, han ändrade kanske inte titel. Men han tog bort den från albumet. Besvikelsen och frustrationen över detta juridiska tjafs fick honom i alla fall att spotta ur sig det bästa under 2008. Att han själv är hjälten är det inget snack om – Nas har varit mycket bra förr. Men inte så här oerhört bra. I Hero kombinerar han ilska med total hitkänsla.

Bakom studiorattarna sitter producenten Polow da Don och självklart är det också mycket tack vare honom – och körtjejen Keri Hilson – som Hero regerar.

Det börjar med ett flyglarm som via ett bastrummeslag tyngre än bly leder in i en glittrande vacker synthslinga. Och så frågan ”Where The Fuck Y´all at?” som ekar i bakgrunden… när beatsen kickar igång efter tretton sekunder får man lust att sträcka upp handen i luften och skrika ”här!!” – för redan då är det så tydligt att det här är ett mästerverk. Och sen, efter dryga 20 sekunder kastar han sig med full kraft rakt in i refrängen, som en boxare som kommer in och fyrar av sina hårdaste uppercuttar så fort han äntrar ringen. Ingen tid att långsamt känna på motståndaren genom att stå och småjabba. Bara pang på direkt. (Jag sa ju att han var taggad.)

Och i bakgrunden sätter Keri Hilson igång. Hennes röst ligger så vacker över Nas tunga rap. Så mjuk, så stark och så otroligt rakt på.

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen är det bara det glittrande ljudet och de hårda kantiga beatsen som jammar på – och på toppen, längst fram – rakt i ansiktet – ligger Nas självsäkra och tuffa rap som bara skriker ut: jag är hjälten. Och det är han. Jag ger honom det. När Hero är på är det ingen som spöar honom.

Another chapter of the cleanest rapper
Distinguished gentlemen
Crooks and castle on his back
Maybach-er, exotic lady eye-catcher
Holla at'cha, call me the chiropractor
Working like Muay Thai class
Get perspire out ya
And of course I've been the boss since back when
Rocking D Boy, Fila, velour in 190 black Benz
Now they shut down the stores when I'm shopping

Och här. Efter exakt en minut. Stannar allt av och ett pompöst, fläskigt synthljud värmer igång i bakgrunden, samtidigt som trummorna tar paus. Och så snirklar det sig fram under Nas sista versrader…

Used to be train robbing, face covered in stocking
I'm him

… och så kickar refrängen in igen och det känns som om det fladdrar i kläderna av det oerhörda drag som uppstår. Det är som att se en helikopter lyfta på nära håll. Håret slickas bakåt. Bullret får magen att knorra och man försöker bara stå emot och samtidigt vill man inget annat än att dras med uppåt… uppåt.

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen drar versen vidare…

Rubber-grip-holder, reloader
Come at me I'ma rip your soliders in half

… för att liksom switchas av och på – så musiken försvinner och det bara blir orden som hörs och sen…

Silverback ape, nickle-plated mag

… på igen…

Young, rich, and flashy
Young, b!tch, I'm nasty
All black clothes til ice lay on me so classy
And every time I close my lids
I can still see the borough, I can still see the Bridge
I can still see the dreams that my niqqas ain't never lived to see

Och han hänger på det där ”classy” när musiken tystnar och han gör det accapella. Och sen. Sen blir det dags för den vackraste passagen i hela låten. För när han rappar:

Tell them angels open the door for me

… går samtidigt en enkel virveltrumma bananer i bakgrunden. Den piskar upp fart, visar framåt, mot något nytt som ska komma…

och då kommer det fläskigaste, pompösaste bassynthljudet á la bastuba igång och det låter plötsligt old-school, och det är samtidigt mycket funkigare, mycket svängigare än tidigare. som om Nas kliver tillbaka ett steg i boxarringen och inser att han redan har pepprat motståndaren med så många slag att han lika gärna kan bjuda publiken på några snygga slag i luften och lite fotarbete – bara för att han kan. Bara för att han är överlägsen och bara för att han njuter av att stå i strålkastarskenet.

From nine berettas and moving raw
To chilling in wine cellars
Sticks and humidors
That's what I call mature
That's what I call a g
That's what I call a pimp
That's what I call a gangsta
To the fullest, sh!t
I try to make more cream
By every September 14th, that's my dream
So I can be more clean, as I grow yearly
I can see things more clearly

Bastuban pumpar in på varannan första i 4/4-an. Över den en barock melodislinga som ornamenterar ut melodin. Så vackert, så enkelt, så snyggt. Och så tvärnit för att hamra in budskapet:

That's why they fear me

Och så lyfter taket igen med refrängen…

Chain gleaming
Switching lanes
Two-seating
Hate him or love him
For the same reason
Can't leave it
The games needs him
Plus the people need someone to believe in
So in God's Son we trust
'Cause they know I'm gonna give 'em what they want
They looking for . . . a hero
I guess that makes me . . . a hero

Och sen är det down to business. Det det egentligen handlar om:

This universal apartheid
I'm hog-tied, the corporate side
Blocking y'all from going to stores and buying it
First L.A. and Doug Morris was riding wit it
But Newsweek article startled big wigs
They said, Nas, why is he trying it?
My lawyers only see the Billboard charts as winning
Forgetting - Nas the only true rebel since the beginning
Still in musical prison, in jail for the flow

Och då är det dags för den barocka melodislingan igen – som snirklar fram med hjälp av ett elgitarrljud denna gång. Som en variation på det snygga vi just hört för någon minut sedan.

Try telling Bob Dylan, Bruce, or Billy Joel
They can't sing what's in their soul
So untitled it is
I never change nothin'
But people remember this
If Nas can't say it, think about these talented kids
With new ideas being told what they can and can't spit
I can't sit and watch it
So, shit, I'ma drop it
Like it or not
You ain't gotta cop it
I'm a hustler in the studio
Cups of Don Julio
No matter what the CD called

Och där blir det extra, extra tyst. Sen ger han den tyngsta knogmackan hittills med orden:

I'm unbeatable, y'all, let´s go

Som ackompanjeras av ett slag på baskaggen som är tyngst i hela låten.

Och efter det börjar det om. Men utan rap – och mycket mer lojt. Avslappnat. Motståndaren är redan nere för räkning och när det varma stråkljudet flödar över det glittrande lilla synthljudet från låtens början är det bara för att erbjuda ett soundtrack till segraren, hjälten, som rör sig bort från scen.

Så jävla snyggt.

Mariah Carey Migrate

2008 års 5 låtar – #2

Det finns några saker som jag alltid är extremt svag för. Saker som kan lyfta vilken låt som helst. Vocoodersång, eller sång som på något annat vis manipulerats för att låta mindre mänsklig och mer maskinell är en sådan sak. Inte så att jag älskar allt som har vocooder, men det finns en bra chans att jag gör det. Autotune som körs riktigt hårt – så att det digitala flirret slinker in är definitivt av samma kaliber. Att producenten Danja (som skolats upp av Timbaland) manglat T Pains rapp genom ett rejält autotunefilter är en av anledningarna till att Mariah Carey snattar en andraplats på min lista över årets bästa låtar.

Men det är inte bara det som är så fantastiskt med Migrate.

Redan de 5 första sekunderna är ju lysande. Mariah tar i med sitt allra högsta (nej kanske inte, men högt är det) tonläge och lärkar ur sig en melodislinga som så fint får en riktig käftsmäll när basen kommer in och ”bounce, bounce” börjar ljuda. Där någonstans övergår de första lärkljuden till ett flöjtliknande ljud som ligger kvar i ljudmixen när T-Pain kommer in och presenterar sig och bastrummorna bultar. Och när hon sen börjar sjunga på riktigt är det rent ut sagt nackhårsresarläge. Jag kan inte påminna mig att Mariah Carey någonsin sjungit lika avslappnat, kraftfullt och bra.

Efter knappa minuten så kommer ett stick där röster vandrar in och ut i ljudbilden – samtidigt som ett nytt tema i melodin presenteras. Det blir drömskt, lojt och jäkligt snyggt. När det sedan avslutas med orden ”it´s time to migrate” styr sången åter upp låten ur det slappa sköna med refrängen som beskriver en perfekt utekväll med Mariah:

”From my car into the club, we migrate. From the bar to V.I.P. we migrate. From the party to the afterparty migrate, Afterparty to hotel, migrate”.

Med lojt beat, snygg ljudbild och oerhörd skönsång är det redan där en riktigt, riktigt bra låt. Det finns så många små slingor, så många ljud- och röstfragment som rör sig lugnt framåt. Men det är när T Pain kommer in och rappar efter 2:30 som det lyfter totalt, särskilt de små pauserna där hela låten liksom hänger i luften – innan den kommer igång igen.

För att inte tala om när Mariah kommer tillbaka igen efter 3:40 och ligger högst upp i mixen med sina ylande kärleksförklaringar till Patron Tequila – jo varumärkesplacering har R&B-artister alltid varit duktiga på.

Men eftersom hon gör det så bra själv i videon ovan, så slutar jag förklara. Lutar mig tillbaka och sippar på mitt svarta kaffe – fast jag tänker inte tala om vilket märke.

2008 års 5 låtar – #3

Okej. Den här är inte direkt oväntad. Jag erkänner det. Varje år finns minst en låt eller ett album på min bästalista som bär signaturen Sasu Ripatti. Den finske producenten tillhör definitivt mina allra, allra största favoriter. Men mest är det som Uusitalo eller Vladislav Delay han kniper ett hårt tag om mitt hjärta och vägrar släppa taget. Anima-albumet som han gjorde under Vladislav Delay-aliaset på Mille Plateaux kom för snart åtta år sedan. Ändå känns det alldeles jättefräscht varje gång jag lyssnar på det. Varför? För att det är så skevt, så oväntat och så ruskigt vackert – utan att för en enda sekund bli kitschigt eller slickt. Det är ambient, men har alltför många risiga och otajta rytmer – som samtidigt är snuskigt exakta – för att det ska bli någon Eno-ambient. Det är för lite rytm för att vara något annat. Det pyser, klickar och fräser. Men inte som någon annan clicks and cuts-skiva. Anima är unik.

Just det slicka har Luomo dock varit farligt nära – vissa av de techhouseproduktioner som Sasu Ripatti släppt under detta alias har gått över gränsen och blivit för loungigt och för polerat för att falla mig i smaken. Så när det var dags för Convivialalbumet att släppas på Ripattis egen etikett, Huume Recordings, var jag tveksamt intresserad.

Men eftersom årets tredje bästa låt Have You Ever inleder Convivial tog det inte många sekunder för mig att inse att Luomo gjort sin bästa platta någonsin, även om den inte håller Delay/Uusitalo-klass. För redan med det där stunsiga döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döh-döhdö-ljudet som inleder – är vi hemma. Så rent, så oerhört elektroniskt kallt och samtidigt själfullt varmt (det är ju det han är så bra på! Värmen, känslorna och magin – samtidigt som det är så kallt, avskalat och digitaliserat). Och när det ljudet sedan skapar en slags duett med det mycket ljusare och ekande ”ditt-ditt”-ackordslaget är det bara magiskt.

Sedan börjar trumljuden braka till synes ostrukturerat i bakgrunden. Men alla som har följt Sasu Ripattis musik vet att det är så sjukt överlagt. Att han, som gammal jazztrummis, gör det bara för att luras, för att han kan och för att han är så in i helvete duktig på just rytmer och beats. Och när hihaten försiktigt tickar igång efter 32 sekunder får den hela låten att börja svänga, som en riktigt gammal skön jazzdänga. Sen byggs rytmerna upp – tills det är dags för en stunsigt fjädrande 4/4-kagge att slå in. Då har det gått 1.04 av låten. Och samtidigt presenterar sig gästvokalisten: fenomenala Cassy Britton.

Hittills och i några sekunder till är det bara upphackade bitar av ord, eller något helt som hörs. Orden ekar runt i ljudbilden – som hackat igång rejält i armarna på en sequencer på högvarv.

Sen tar låten en rejäl vändning. Och Cassy börjar sjunga. Det låter underbart. Fenomenalt. Vackert. Förkylt och snuvigt. Sexigt och oskuldsfullt. Distanserat och nära. Hennes röst matchar musiken helt och hållet och det är ren eufori framför högtalarna. Tiden är 2:03 och efter det är det himmelsk, ”slickt producerad elektronisk techhouse med tydliga synthpopsinfluenser” (som jag skrev i min Grooverecension av hela albumet).

Det puttrar och smattrar, det är en fest för örat. Det är sjukt, sjukt bra. När jag skriver det här undrar jag varför jag kunde vara så korkad att jag gav den här låten ett så lågt betyg som nummer tre på min årsbästalista. Men jag kommer väl ändra mig när det är dags att skriva om ettan och tvåan. Hoppas jag.