nästa vecka...

sticker vi ut i rymden igen... häng med om du finns i Stockholm!

2008 års 5 låtar – #4

Såvitt jag vet är Sun In My Eyes det första som engelska trion Myomi någonsin släpper. Dylan Barnes och Robert Davy har tidigare släppt en massa skivor som houseduon Mutiny. Men när de teamar ihop sig med sångerskan Amber Jolene är det under nytt namn – och med nytt fokus. Att de med denna debuttolva på Southern Fried Records landar på en fjärdeplats för 2008 lovar gott inför framtiden.

Men för att vara ärlig är denna placering i lika hög grad remixaren Paul Woodfords förtjänst.

För om sanningen ska fram – och det ska den här – hade originalet inte tagit sig in på min topp-50 över året som gått. Stökig, slamrig och skev umpa-umpa-musik blandat med ett rakt 4/4-beat är inte vad jag brukar gilla och så inte heller denna gång. Samma sak gäller för MJ Coles bombastiska houseremix som är med på tolvan. Inte heller den plockar några höga poäng i min bok.

Det är istället när Myomi lämnar över remixandet till Paul Woodford som det klickar rejält. I hans Sun In My Eyes (MDMA Vocal remix) faller allt på plats. Och som det faller!

Det börjar med ett hårt tweakat synthljud som direkt förklarar varför remixen fått det namn den har. Otroligt snyggt och trippigt. När sedan en mjuk och släpig kick svingas in efter 16 sekunder byggs overklighetskänslan på. Kickslaget faller långsamt och ekar lite lagom innan det tvärt klipps av så att ekot dör.

Efter cirka en halv minut börjar Amber Jolene sjunga – och som hon gör det. Hennes röst påminner en hel del om Billie Ray Martins vansinnigt vackra sånginsats i Slams Bright Lights Fading (som jag också bara älskar). 46 sekunder in börjar det blippa mer i bakgrunden, vilket gör ljudbilden skevare och konstigare – och vackrare. Digital magi.

När sedan hihaten piskar igång efter en och en halv minut får låten upp farten. Samtidigt får sångkanalen mer och mer eko – och under det ligger det där första trippiga ljudet och bubblar på. När basgången sedan sätter in (som låter som om någon säger bo bo bo booooom – fast ultradigitalt) blir det bara galnare och galnare.

Men dittills är allt bara uppbyggnad. För det är när bastrumman kickar in efter 2:04 och det samtidigt börjar låta som om någon stoppat ner mig i ett stort glas och börjat hälla hinkvis med kolsyrad läsk ur en aluminiumburk över och runt omkring mig som det börjar lossna på allvar. Då börjar det kännas ungefär som när Alice föll genom hålet rakt ner i underlandet…

Och sen ett break som tar ner allt till ekoeffekter, kick, tweakljud och sång. Sången! Som bara upprepar: catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall, catch me, if I fall … det ekar och ekar. Och jag står där med armarna utbredda och är redo att ta emot.

Men ingen ramlar. Och 3:05 dundrar basen igång igen och Amber Jolene börjar upprepa titeln: With the sun in my eyes and the world at my feet, my love´s in the music, the music´s in me. Och det är bara att låta musiken omsluta en, känna världen under fötterna och solen i ögonen. Eller sitta i decembermörkret och blunda och känna att det faktiskt känns som om solen gassar i ansiktet och att fötterna gräver i en skön sandstrand eller något liknande.

Och sen har det gått 4:39 av låten och plötsligt säger det bara djoong djoong och allt stannar av. Där känns det som om låten är slut. Men sen kommer läskljudet tillbaka. Bastrumman börjar pumpa igen, men än är det ändå inte uppe på samma nivå som tidigare. Läskljudet kommer tillbaka och påminner den här gången vagt om ett stycke i Kraftwerks Heimcomputer. Och sen den där ljuvliga rösten igen – med fullt eko: Cause what goes round comes back around…

5:41 kickar hihaten in igen och säger att det snart blir åka av igen. Men först ett utdraget break – så att det ska kännas fenomenalt när det väl börjar. Och det gör det… För när baskaggen dunkar igång klockan 6:28 finns det inget som separerar en från den här låten. Sen pressar de skiten ur den där Kraftwerkliknande rytmslingan. Sen dör den ut. Sen är bara bjongljudet och beatsen kvar. Sen är det slut.

Electrohouse har nog aldrig låtit så här bra. I alla fall inte under 2008.

man kan lyssna på alla tre versionerna, de båda dåliga och den fantastiska på Myomis myspacesida.

Nico Purman - Tuesday

en liten bonus på dagens låt. hoppar man upp och ner framför skärmen är det nästan som en video (rör på huvudet mycket bara). sitter man stilla är det en väldigt bra låt med en väldigt ful illustration till.

2008 års 5 låtar – #5

Först ut på listan och därmed som femte och sista årsbästalåt är argentinaren Nico Purmans mörka minimalmonster Tuesday på tyska bolaget Vakant. Faktum är att denna låt är exakt en av de där jag beskrev i förra inlägget, där jag faktiskt glömt att den kom under 2008. Eftersom jag hade promon innan årsskiftet hade jag stuvat in den i 2007-facket längst in i hjärnan. Men inte då. När jag satte mig för djup kontemplation slog det mig att den faktiskt inte släpptes förrän tidigt 2008, närmare bestämt i början av januari.

När den kom recenserade jag den i Groove och tyckte då att b-sidans Muela Pain satt bättre. Det tycker jag inte nu. Efter att ha spelat Tuesday otaliga gånger på klubbar under våren insåg jag att det var a-sidan som var spåret värt att älska.

Det som gör denna till en av årets låtar är framförallt ljudbilden. Som (nästan) alltid när herr Purman sitter bakom spakarna bjuds det på en luftig, krispig och detaljerad produktion – som samtidigt är mörk, tung och fokuserad.

Visst rymmer den också några vid det här laget standardiserade minimalklischéer som det svepande ljud som ska få alla e-skallar att veva med armarna och le lyckligt. Men skit i det. Tuesday är mer än så.

Inledningens hackande enkla rytm ges en tyngd och bredd av drivor av ekoeffekter, pysande ljud och pingpongiga effekter som varar i knappa halvminuten. Sedan rullar basen in – stadigt som en fiskekutter på väg ut för att fiska ut haven.

En halv minut senare kickar hihatsen och trummorna distinktare och bygger en bit till i det som så småningom ska bli ett högt, atmosfäriskt kyligt, vackert och mörkt bygge med ett sagolikt driv. 2.15 kommer det där svepande standardminimalljudet. Men det får bara några sekunder på sig innan Purman varvar upp beatsen, slänger in en kort andhämtning – för att sedan styra ut på banan igen med något hårdare beats, lite mer fokus. Där någonstans bör det gå upp för en att han är lika målmedveten som en rysk kulstötare som bara SKA vinna det förbannade guldet. Och då har han nått fram. Sedan håller han nivå. Innan det är dags för en avrundning, där ljud efter ljud plockas bort, så att till sist bara det svepande, klagande ljudet återstår. När det ekar ut är det slut.

2008 års 5 låtar

Det här med årsbästalistor är en tradition som är lika rolig som frustrerande. I början och mitten av december börjar redaktörerna maila ut instruktioner och som skribent/jurymedlem är det dags att lägga pannan i djupa veck. Efter att ha gjort ett par listor redan – som täcker lite olika områden, tänkte jag smygdela min kommande årsbästalista för Groove här. Fast inte hela. Groovelistan innehåller också tio bästa album och tre bästa konserter. Här på Strömbloggen får ni se vilka mina bästa låtar under 2008 har varit.

Jag gillar listor. Det är roligt att blicka tillbaka och fundera på året som gått. Vissa låtar har man nästan glömt bort att man gillade så in i h-vete i början av året. Andra låtar blir man överraskad av att de kom under året överhuvudtaget – och inte förra. Det är också roligt att läsa andras listor. Se vad folk gillat, hur mycket man håller med eller inte. Nördigt är ordet. Men samtidigt kul.

Jag tycker inte om listor. I samma ögonblick som man tryckt på sändknappen kommer man utan undantag att komma på minst fem andra låtar som borde platsat – om inte på förstaplatsen, så på fjärde eller femte. Listor kan också vara uttröttande och förutsägbara – eftersom det ofta råder en kritikerkonsensus om vad som är årets skiva, band eller låt. Det blir lätt ointressant.

Sen säger inte listor så mycket som man kan få för sig. När de är nedskrivna går de inte att ändra. Visst, de huggs inte i sten. Men ibland kan man önska att det gick att göra listor som ändrade karaktär varje dag – utifrån det humör man är på. Jag vet inte hur många gånger någon sagt: ”hur fan kunde du missa den och den låten?” ”Varför har du med den där – den är ju inte ens bra?” – med andra ord: när man skriver en lista och publicerar den, objektifierar många och tar det för en allmän sanning. Det är det ju inte. Det är en högst personlig sak.

Nåväl, med detta sagt tänker jag här börja nedräkningen på min årslista över bästa låtarna – så som de kommer att publiceras i Groove. Jag har redan kommit på några som BORDE varit med. Men det skiter jag i. Nu kör jag så här. Jag har ju redan tryckt på sänd en gång.

Tobias von Hofsten live i Umeå 28 november

Här kan ni lyssna på Tobias von Hofstens fantastiska liveset från Strömshowcaset på Digital Tone Festival i Umeå den 28 november. Finfin rap om "minilogue masters" och "love for life", dubstepinfluenser, technobeats och allmänt klurigt set. Tobias är alltid rolig att se live. Man vet liksom inte alls vad som ska hända och det gör det så mycket roligare.

Äntligen har jag förstått Fennesz

Ibland klickar det inte. Du vet, du har två bra kompisar som enligt dig skulle vara det perfekta paret. Men trots att de är singlar, är trevliga, smarta och ser bra ut är de helt ointresserade av varandra. Inte för att jag brukar sätta upp möten mellan mina kompisar regelbundet, men det har hänt. Det har aldrig funkat så bra. Det klickar inte.

Samma med film, böcker, musik och allt annat som man har personliga åsikter om. Ofta kan det vara så att tidningar, radio, kompisar och bloggar hyllar något som på pappret ser så bra ut. BORDE vara bra. Men inte känns rätt. Klickar inte.

Det kan till och med vara så att man säger "jo, jag vet, jag borde verkligen gilla det här. Men jag gör det inte." Det går inte riktigt att förklara varför. Det finns inga logiska argument, inte heller känslomässiga. Det bara funkar inte. Musiken, filmen, boken är bra, välgjord. Snygg. Men den lämnar inga spår efter sig. Den känns inte. Den bara flyter förbi och lämnar en oberörd. Inte ens uttråkad, för då hade det varit dåligt. Och det är det inte. Man blir inte mätt och inte heller hungrig.

Fennesz har alltid varit en sån artist för mig.



När Endless Summer kom för sju år sedan var det precis så där. Jag förstod hypen (och det ordet brukar man bara använda när man inte håller med om att något är skitbra), men jag kände inget. Det tilltalade mig inte. Men det var heller inte dåligt.

Sen har jag sett Fennesz live - och det var rent av dåligt. Feedback på feedback på feedback. Trist och ointressant. Kändes direkt dåligt.

Men på skiva har det aldrig varit så. Det har varit fint. Det har varit "borde funka". men har aldrig gjort det - tills nu. Black Sea (lyssna på ett spår på Touchs hemsida är riktigt riktigt vacker. Jag förstår för första gången. Eller snarare: jag känner. Det här är vacker musik. Musik som berör. I Groove kommer snart en recension. Jag är positiv som ni förstår.