Mode i kvällens Ström

Ikväll spanar vi in mode och musik. Två kreativa verksamheter som har mycket gemensamt. Särskilt i Jeff Mills värld. Jag fick en lång pratstund med en av technovärldens absolut tyngsta giganter. Du hör den ikväll klockan 21.30 - eller online i en månad.

Voltwebben är uppe...

Nu finns Voltfestivalens webbsida uppe. Snyggt tillverkad av Philip Clevberger och Håkan Ullberg. De är så grymt duktiga. Spana in den här.

Minneskonsert för Alex van Heerden

Nästa helg, närmare bestämt på lördag, har det blivit dags för minneskonserten för Alex van Heerden. Det kommer att bli en fin dag. Mycket intressant musik och film och självklart ett utmärkt tillfälle att minnas Alex, den livsbejakande och underbara person som rycktes bort alldeles för tidigt.

Alex with love
– en elektroakustisk konsert som del i utställningsprojektet Expectations – Utsikter på Botkyrka konsthall

Lördag 2 maj kl 16-19

Alex van Heerden Trio (Magnus Johansson och Håkan Lidbo)
Derek Gripper
Hemisfär (Magnus Johansson, Ivo Saint, Derek Gripper, Kate Ehrhardt)
Delta Brass Band
Mokira (Andreas Tilliander)
Anders Ilar


Botkyrka konsthall presenterar ett unikt möte mellan klassisk musik, elektronika och afrikaans folkmusik. Musiker från Sverige och Sydafrika spelar tillsammans utifrån sina möten med Alex van Heerden.

Alex van Heerden (1974-2009) var en sydafrikansk musiker och visionär som tillsammans med vingården Solms Delta och Museum van de Caab arbetade med att utveckla ett museum för den lokala folkmusiken i det västra Kapområdet i Sydafrika. Inför konserten har vi bjudit in musiker från Sverige och Sydafrika med en särskild relation till Alex och hans musik som en plats för att möta andra och upptäcka sig själv.

I januari i år omkom Alex van Heerden tragiskt i en bilolycka. Konserten är en del i utställningen samtidigt som det är vår gemensamma hyllning till honom. Den är även ett bidrag till att hans arbete fortsätter - samtliga biljettintäkter går till Solms Delta och nya instrument.

Derek Gripper samarbetade under flera år med Alex van Heerden utifrån sydafrikansk folkmusik och experimentell konstmusik. Han är en av Sydafrikas mest banbrytande gitarrister och har samarbetat med världsberömda musiker som W Umashankar, Odair Assad, Carlos Bonnel och Craig Oden. Hans minimalistiska musik har ofta jämförts med Steve Reich. Idag framför han sina meditativa tolkningar av traditionell sydafrikansk folkmusik på en specialutformad åttsträngad gitarr.

Pianisten Magnus Johansson och Alex van Heerden utvecklade en öppen och improviserad elektronisk stil med utgångspunkt i jazz och folkmusik. Tillsammans spelade de i olika projekt, bl. a Nefertiti och Hemisfär, och gjorde flera uppmärksammade liveframträdanden på t ex Stockholm Jazz Festival, Clandestino i Göteborg och Norbergfestivalen. Deras sista gemensamma projekt, Hemisfär, komponerad i Sydafrika och inspelad i ett vintrigt Hälsingland, släpps i samband med konserten som album på etiketten smallfunk.

Producenten och låtskrivaren Håkan Lidbo och Alex van Heerdens gemensamma musik rör sig från experimentell, minimalistisk elektronika via jazz till rockballader.

Anders Ilar och Mokira (Andreas Tilliander) bidrar till konserten med varsin remix av Alex van Heerdens musik.

Under konserten visar vi även en nyproducerad film från musik- och skördefestivalen Franschhoek Oesfees på vingården Solms Delta.

Biljetter: 30 kr
Konserttid ca 3 timmar.

Botkyrka konsthall ligger i Tumba C, bredvid biblioteket. Pendeltågstation Tumba, därefter gångavstånd ca 100 m till konsthallen. För mer info, se hemsidan.

Rejven tillbaka

Nej jag pratar inte nu-rejv från Frankrike. Jag tror att rejven, originalet, är på väg tillbaka på allvar. Möjligen är det bara luddiga associationer, men nu är det som vårtecken - först ser man en liten stackars vitsippa och sen upptäcker man fler och fler. Så låt mig förklara varför jag tror (och hoppas) att sommaren 2009 kan bli en ny Summer of Love - med starka influenser från originalet (och nej, jag menar inte den i San Francisco 1967). Det är ungefär tjugo år sedan acid housen slog igenom stort i England - åren 1988 och 1989 brukar kallas The Second Summer of Love - och 20 år är en alldeles lagom tidsrymd för att folk ska vilja återvända och kolla in kläderna, musiken och partyscenen. Nostalgi och retro har ju varit förhärskande i mode länge nu (preppy och så vidare) och när rejven blir tillräckligt gammal får den såklart också retrostatus.

Men det handlar inte bara om att det är tillräckligt länge sedan. Filmen They Call it Acid om acid house och rejv är på gång. Och i P3 Dokumentär görs program om Docklands - som jag bloggade om häromdagen.

Men det är mer än så. Det är New Speaks fantastiska samlingsskiva Recast (som jag också bloggade om häromdagen i form av releasefesten) som låter som en utflykt till bleep (Smyglyssna: Clarity)och old-school-electro blandat med acid (Ola Bergman: Hassletown, The Bird Who Fell To Earth: Frog Pit och Daniel Araya: Ramping Up) som inte skulle ha förvånat någon på ett sönderrejvat fält en tidig morgon 1989, eller i en övergiven lagerlokal i utkanten av Sheffield några år senare. Men styrkan ligger inte det att den handskas med influenserna så fint, utan att det samtidigt som det är retro låter helt och hållet NU. Recast är kort och gott modern dansmusik som inte skäms för att nicka tillbaka till referenserna och oblygt skapar de därmed musik med högsta relevans för 2009. Hela New samlingen är underbar och har gått på repeat i mina spelare den här veckan.





Det var när jag satt och lyssnade på Recast i soffan igår och samtidigt bläddrade i Another Man Magazine som pusselbitarna föll på plats - eller vitsipporna började visa sig om jag ska fortsätta med min vårliknelse... Inte bara för att de också skrev om They Call it Acid. Nej, mest för ett modejobb som andas så jäkla mycket Acid, Second Summer of Love och rejv att jag blev helt övertygad. För det handlade inte om några nu-rejv-kläder för indiekids. Det var kostymer och dressade plagg från Jil Sander, Calvin Klein, Gucci, Roberto Cavalli, Tom Ford och andra. Vuxnare än nu-rejv helt enkelt. Snyggare och med tydligare blinkningar till den tid då acidmusiken var ny. Bilderna ovan är från tidningen, tagen med min taskiga mobilkamera... Jag önskar mig den kommande sommaren inramad av solsken, kärlek, pumpande 303:or och välklädda partyn.

(För övrigt bjöd också Another Man på en fin intervju med Thurston Moore från Sonic Youth. Jag har alltid beundrat honom, men gör det ännu mer nu. Det blir så när man får veta att han har en hund som heter Merzbow, efter den japanska noiseartisten.)

Podtips #2

Torsdag och knappt en hel vecka till nästa Ström. Därför ett nytt pod-tips som man kan fördriva tiden med medan man väntar. Susanne Ljung från Stil i P1 var ju med och pratade om Björk och i nästa veckas Ström återvänder hon med kloka kommentarer. Men tills dess tycker jag man ska podda Stil i P1:s senaste avsnitt om Vampen. Särskilt avslutningen som bjuder på en intervju med Diamanda Galás som snart besöker Stockholm (Södra Teatern, 5 maj) och Umeå (Madefestivalen, 8 maj). En mycket spännande artist som när jag såg henne för några år sedan på just Södra Teatern gav en oerhört imponerande spelning. När hon tog i från tårna och pressade ur sig Iron Lady stod nackhåren rakt ut på mig. Mäktigt, skrämmande, vackert och finstämt på samma gång - hur nu det är möjligt?

Och på tal om Madefestivalen: det finns fler anledningar än Diamanda Galás att åka till Umeå. Laurie Anderson och Gudrun Gut uppträder också. Imponerande!

Sångfåglar i Ström

Nej vi har inte återgått till att remixa småfåglar. Men ikväll kollar vi in folk som sjunger till sin elektroniska musik, eller får andra att göra det. Bland de artister vi intervjuar är det extra roligt att ha med junior boys som snart kommer med sitt efterlängtade album Begone Dull Care. Det är tredje skivan i ordningen från den kanadensiska duon och precis som på Last Exit och So This Is Goodbye handlar det om själfull elektronikapop, eller synthpop om man så vill.

Vad det gäller Begone Dull Care så tycker jag nog att det låter lite väl mycket som Junior Boys. Det vill säga, utvecklingen har inte riktigt varit så stor som jag skulle velat. Men samtidigt har de verkligen hittat en fin formel så skivan är inte alls dålig. Bara att jag hoppades mer.

Å andra sidan var det så även förra gången de släppte ett album. Vissa låtar når de högsta topparna, men i längden blir det lite väl samma av samma.

Favoriten på nya heter Work. Favoriten på Last Exit heter Teach Me How To Fight och på So This Is Goodbye är det In The Morning jag blir knäsvag av. Det är tre riktigt fina låtar det.

Att de kommer till Siesta i Hässleholm i sommar är väl allmänt bekant vid det här laget. Jag har ännu inte bestämt om jag ska åka, trots att några andra stora favoriter - Sonic Youth - också spelar. Får se, visste jag säkert att JB kör mina tre favoritlåtar skulle jag nog boka biljett idag.

Veckans bästa tips för maj.

Det kommer mycket musik hela tiden och det är inte alltid som den fastnar i örat. Men ibland dyker det upp album eller låtar som man bara inte kan sluta lyssna på. För några veckor sedan damp just ett sånt album ner på golvet hemma hos mig. Sedan dess har det gått på repeat i datorn på jobbet, i iPoden, i stereon hemma. När jag spelade skivor på Riche i lördags blev det ett spår från det i mixen, men jag hade egentligen tänkt köra fler (men en halvtimme är tajt). Så därför tänkte jag skriva lite om skivan här. Se det som ett tips du inte får missa. Det här är en blivande klassiker. Missa den inte när den släpps den 25 maj!

Abe Duque: Don´t Be So Mean (Process Recordings)

Herr Abe Duque själv behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Han har varit verksam som DJ och producent länge och började som resident-DJ på New York-klubben Limelight. Efter det har han släppt plattor på Tresor, Disko-B under alias som Rancho Relaxo Allstars och Kirlian.

Tidigare har han gjort bra techno, men inget som fastnat hos mig lika mycket som detta, hans tredje, album. Don´t Be So Mean innehåller det mesta man vill ha: snygg produktion med riktigt fläskiga bastrummor (kompressorerna jobbar hårt), glittrande diskantsynthar, funkiga rytmer och wobblande basslingor. Samtidigt balanseras techno och househittarna upp av mer meditativt stillsamma spår som Why Do They Need US, OFMA och Forever Untitled.

I Salute The Dawn låter det som om Debussy (ja, jag tror det är samplat) klivit in på en technoklubb. En sparsmakad pianoslinga biffas upp av pumpande basgångar. Det är både rofyllt och dansgolvsvänligt på samma gång.

Men det är när han pumpar hård acid ur maskinerna i Trash Acid House eller låter Blake Baxter minnas den gamla goda tiden i Let´s Take It Back som det lyfter totalt. Vilken ljudbild. Vilka svepande ackord, vilka enormt pricksäkra ljud. Och när Blake Baxter sjunger "when techno had a groove, when house made you move, jack-jack-jack-jack-jack-jack-jack-jack your body" blir jag så nostalgisk över en tid och en klubbscen jag aldrig varit på så jag blir alldeles vimmelkantig. Sen inser jag att jag är just där. Inte back in the day, men i den tid då techno har ett groove, house får mig att röra mig och jacka. Det här är perfekt musik i mina öron.

Podda i Strömpauserna

Många har frågat varför vi inte gör poddar på Ström, så att man kan ladda ner och lyssna var man än är. Det är synd, men funkar inte på grund av upphovsrättsliga skäl. Vi spelar alldeles för mycket musik för att det skulle gå. Att strippa av musiken är ju inte heller någon idé, då blir det inte så mycket kvar.

Men lösningen är att podda det som går att podda - i pauserna mellan onsdagar 21.30

jag har varit sen, men upptäckt hur fantastiskt mycket man lär sig av att lyssna på P3 (och P1) Dokumentär. K har tjatat länge på mig - och nu har jag äntligen förstått. Förra veckan lyssnade jag på den över ett år gamla dokumentären om Bordellhärvan, producerad av Anton Berg. Fantastisk radio och ett oerhört spännande ämne. Och jag lovar, jag gillar den inte bara för Anton Berg och jag växte upp i samma samhälle i Småland... nä, den är faktiskt rakt igenom fantastisk. Leif GW och andra i högform.

Idag har jag plöjt igenom dokumentären om Docklands som sändes i P3 igår. Givetvis ett mycket spännande ämne som har omnämnts i Ström (första säsongen), men inte på samma djuplodande sätt. Intressant att höra om Stockholms techno- och rejvscen ur ett politiskt och polisiärt perspektiv. Liksom att höra de gamla Docklandsarrangörerna ge sin syn på saken. Missa den inte. Här är länken.

Dotshop lägger ner

Sorgligt meddelande från Dotistan idag. På grund av fildelning och allt färre som köper skivor lägger de ner sin distribution och webshop. Mycket trist eftersom Dotshop verkligen sett till att satsa på bra musik från oberoende skivbolag. Många av dessa har ingen annan distribution i Sverige och Dotshop har varit ett enkelt och prisvärt sätt att få tag på dem. Så det är med sorg vi får ta farväl... här nedan är Dotshops eget pressmeddelande:

It is with sadness that we today must inform you that we are closing down our operation. The sales have dropped radically due to all the illegal file sharing going on, and we can no longer survive.

We have learned many things and we are proud and happy to have been able to represent so many great labels and artists, and we would like to thank each and everyone of you for a good collaboration and for the good music you have released. We wish you the very best of luck and fortune in the future.

We sincerely hope that all artists and musicians around the world start to speak up and fight for their professions and careers, or else we are afraid it's all gloom and doom from here. Unless you find a way how to monetize chaos.

This whole scene we are witnessing is a circus where pirates have hi-jacked concepts that are too important to be misused the way they are: democracy, freedom, bright future. These entities, it seems, are beyond their grasp and comprehension, as they truly have absolutely nothing to do with piracy.

File sharing without the permission of the owner of the copyright is a real killer. It is killing us. And it is killing the labels we work with. It is a fight for our livelihoods, and for free culture. Because without a strong copyright law we risk to be caught in a patronage and sponsoring web (and that is a kick-back by 200 yrs). We need copyright laws. And we need people who respect the law and pays the author.

We wish that everyone had the same respect for the creator as the many customers of Dotshop. And to all of you, our loyal music loving customers from all over the world - we thank thee graciously for your support, love and intelligence. Thank you!

You will all have a final op to purchase great music. Starting in June we shall have a BIG SALES CAMPAIGN to empty our shelves. This campaign will go on until we have cleared the shelves or till the end of August, whichever occurs first.

Anders Bersten, on behalf of team Dot.

Minivolt och New Speak på Riche

Det blev en härlig kväll på Riche. Packat med folk, bra musik och allmänt fint. Stort tack till alla som kom och till Little Jinder och hela New Speakgänget som körde så j-vla bra musik.




Patric Kiraly från Uppsala Konsert och Kongress var nöjd med kvällen men inte med min blixt som jag skickade rakt i ansiktet på honom.


Jag spelade skivor...

och gjorde min Apornas Planet-imitation.


DJ-mingel med Mikronesien och Kliin.


Håkan försökte sig på tricket att skaka av sig ansiktet. Det gick rätt fint.




The Bird Who Fell To Earth var fantastisk live. Grymt set!


Andreas tillbaka från Malmö och releasefest för Show spelade skivor.


Little Jinder bjöd också på ett grymt liveset!

Spelschema för miniVolt möter New Speak på Riche i morgon.

20.00 – 20.40 :: Staff-1 (NEW SPEAK / FÖRSTA HJÄLPEN) DJ
20:40 – 21.10 :: Mats Almegård (STRÖM / VOLT) DJ
21.10 – 21.40 :: Håkan Lidbo (STRÖM / VOLT) LIVE
21.40 – 22.00 :: Little Jinder (STRÖM / VOLT) LIVE
22.00 – 22.40 :: Andreas Tilliander (STRÖM / VOLT/NEW SPEAK) DJ
22.40 – 23.10 :: The Bird Who Fell to Earth (NEW SPEAK) LIVE
23.10 – 00.00 :: Patrick Richard (NEW SPEAK) DJ
00.00 – 00.30 :: Ola Bergman (NEW SPEAK) LIVE
00.30 – 01.00 :: Daniel Araya (NEW SPEAK) LIVE
01.00 – 02.00 :: Kapten Grogg (NEW SPEAK/ MANIC PANIC ) DJ
19.00 – 02.00 :: Source of Uncertainty (NEW SPEAK) Bild Speal

Från DN på stan, 16 april

jag har blivit riktigt sugen på att höra Håkans nationallåt. Den verkar helt fantastisk.

New Speak firar nylansering och peppar inför Volt

På lördag är det som sagt dags för oss som arrangerar Volt i Uppsala 6 juni att bjuda på tidig förfest. Förutom att Strömredaktionen spelar skivor, Little Jinder spelar Live och att folk utanför på trottoaren kan roa sig med interaktiva ljudinstallationen CCTV av Christian Björklund kommer vi att få finbesök av ett av Sveriges absolut bästa skivbolag: New Speak.

New Speak bjuder på liveset av Daniel Araya, Ola Bergman och The Bird That Fell To Earth.

Inte missa! Det kommer att bli toppen. Platsen är Riche, Lilla Baren.

Kom tidigt. det är rätt trångt...

Minivolt på Riche (lilla baren) på lördag

Nu på lördag 18/4 kl 20.00-02.00 blir det elektronisk minifestival på Riche (Birger Jarlsgatan 4, Stockholm).

Det är en tidig förfest till den kommande VOLT-festivalen 6 juni som arrangeras av oss på Ström i P2 och Uppsala Konserthus.

På MiniVOLT på lördag spelar Little Jinder LIVE och så är nästan hela Strömredaktionen där och spelar skivor: dubbelt albumaktuelle Andreas Tilliander, nästan lika flitige Håkan Lidbo och journalisten/DJn Mats Almegård.

Möjligen får vi besök från fler DJ:s och artister. Mer info kommer om det.

Trottoaren utanför Riche görs om till den interaktiva ljudinstallationen CCTV av Christian Björklund, där fotgängarnas rörelser omvandlas till musik.

Helt gratis!

Vi ses på lördag.

Eskilstunakuriren om Hanna

R FM går på knock

Nya sajten från r:fm är uppe. att de går på knock direkt är en underdrift. Dada Lifes biffiga fajtvideo till Happy Hands and Happy Feet, ett makalöst muskulöst dj-set från Kevin Saunderson direkt från studion i Detroit och mycket, mycket annat. Det är bara att gå in, stänga av kopplingen till omvärlden och förlora sig i allt skönt material. här är länken: r.fm

Björkspecial i kvällens Ström

Ikväll gör vi ett program som vi har pratat om länge. Till alla säsonger har vi haft en stående önskan om att intervjua Björk. Men det är svårt. Storbolag inom musikvärlden känns lätt kafkaeska - man kommer till en portvakt och knackar på. Blir vänligt bemött men anar att det finns låååånga korridorer att ta sig fram igenom innan man kommer till beslutsfattarna. Längst inne där någonstans sitter Björk och dinglar med benen och så någon byråkrat som visar ett mail och säger: "nå, intervju med ström i p2?", varpå Björk fnittrar och säger "nej, jag har ingen lust".

Eller så fastnar man på vägen, jag vet inte vilket. Det spelar ingen roll. Svenska kontoret för stora skivbolaget har varit hjälpsamt och givetvis önskat att vi ska få intervjua. Men någonstans har det alltid havererat. Kanske beror det på att det är så många som vill göra Björkintervjuer. Eller så finns det ett inneboende motstånd i de där korridorerna mot att göra intervjuer om "artisten inte är aktuell". Jag kan förstå poängen med att artisten vill prata om nytt material. Men när man gör en special vill man ju mer än att prata om senaste singeln, hur bra den än är.

Lite synd är det, hon hade varit rolig att intervjua tror jag. Eller knepig. Eller kanske knepig och rolig.

Att hon varit högst på önskelistan hela tiden betyder kanske inte att hon är vår stora favorit. Jag har blivit knockad av henne två gånger. Ena gången när Debut kom och hon visade mig att hon faktiskt var en artist att räkna med (nej, jag tyckte VERKLIGEN inte om Sugarcubes) och andra gången när hon släppte Homogenic. Den var genial. Efter det har jag alltid lyssnat in och sett vad hon har för sig, men blivit besviken varje gång.

Skälet till det? Mest tydligt blev det när jag såg en dokumentär om hur hon spelade in Medulla. Hon pratade mycket om att ständigt utforska nya gränser och nya områden i musiken och att hon inte väjde för något. En mycket fin inställning som jag har djup respekt för. Samtidigt är det definitivt här problemet ligger. För så fort hon sen öppnar munnen och sjunger. Ja, då låter det Björk. Det är som att hon glömt bort att utveckla sin röst mitt bland alla musikaliska experiment.

Har vi inte den röst vi har? undrar någon kritisk bloggläsare... jo. men sångare går vidare. Lär sig nya tekniker och hoppar över att köra på gammal vana och säkerhet. Det tycker jag tyvärr inte Björk gjort på länge. Hur innovativ hon än varit i musiken är det alltid samma "isprinsessesång". Som jag är trött på den.

Och ändå är hon ett drömobjekt att intervjua. Av mer än en anledning. Hon är ständigt innovativ. Hon har som ingen annan artist gjort knepig elektronika och sålt som smör. Hon har som ingen annan elektronisk artist blivit större än sin egen musik.

Hennes videor och omslag är bara de värda ett program. Så vad man än tycker om rösten är Björk en artist som förtjänar uppmärksamhet. Det tycker jag och de andra på Ström i alla fall. Lyssna ikväll så får vi se om du håller med.

en utflyktsbild till från småland

Alla vägar bär till...

Mokira live på fLim

Jag missade fLim igår. Hanna och Andreas var där och representerade Ström. Hanna bakom kameran, Andreas bakom analogsyntharna.

Ost till påsk

Jag vet inte hur påsken ser ut för er andra. För mig betyder den en utflykt tillsammans med K till Småland, för att hälsa på mina föräldrar och min bror och hans familj. Och tro mig, i Småland är påskbordet nästan lika överdådigt som julbordet.

Det brukar vara med en liten ostbricka på slutet av påskmiddagen också. Och i år finns det ett perfekt soundtrack till just den delen. Alkmaar Cheese heter tolvan som bör ackompanjera alla påskbord runt om i landet. För holländsk ost är god. Och på tolvan finns två hyllningar till några välkända ostar. Edam och Gouda. Bakom produktionsspakarna finns Ströms Håkan Lidbo och holländske Rob Adema. Båda låtarna bjuder fint skruvad techhouse som anknyter till popvärldens ökade intresse för ost och osttillverkning (som Alex James från Blur som blev ostproducent). Utgiven av schweiziska bolaget Tongut.

Jag missade releasefesten, men visst ser det trevligt ut:

Pust...

Jag andas ut. Slappnar av i nackmusklerna och börjar andas normalt igen.
Puhhhh...

Ett quiz om elektronisk musik under åttiotalet är givetvis ingen barnlek för en medlem i Strömredaktionen. Det är prestige, ära och rykte som står på spel.

Nej, kanske inte riktigt. Men det hade varit trist att få 1 av 10.

Eftersom det är Stefan Thungren som knåpat ihop quizet hade jag förväntat mig mer frågor om baleariska skägg/fjord/proggdiscolåtar. Och där hade jag inte räckt till. Det kanske kommer framöver, hoppas det så får jag en anledning att läsa på. Samtidigt förstår jag verkligen inte att Junior Boys skulle vara långsam disco. Det verkar vara en överenskommelse de har där på SvD att Junior Boys gör disco - se mitt inlägg om Lokkos krönika - och det får jag väl bara svälja.

Det är roligt att det finns journalister som Stefan Thungren som brinner för det elektroniska. Det behöver dagstidningarna. Läste i DN idag om att papperstidningen är i fara och att allt blir snuttifierat och boulevard och att papperstidningen så småningom kommer att dö. Det vore högst beklagligt. Inte för att jag ogillar nätet. Men säg vad som slår en eller två nya dagstidningar i nytt fräscht skick och en kopp kaffe och några smörgåsar till frukost? (Särskilt inte när de innehåller artiklar eller recensioner om elektronisk musik.).

Men quizet gör man givetvis online. Närmare bestämt här. och här läser man recensionen på Junior Boys.

Andreas ambient

Andreas:

Eftersom det är premiär av ambientbaren Flim i Stockholm idag, väljer jag lite passade remixer att fördrinka till:

Basic Channel - e2e4 Basic Reshape
Jag hade spelat sönder Basic Channels remix/cover/remake/reshape parallellt med
att jag lyssnat intensivt på Manuel Göttsching's original i flera år innan jag insåg att det handlade om en remix.

Cocteau Twins - Cherry Coloured Funk (Seefeel Remix)
Två bitvis lika nittiotalsband möts och gör något helt magiskt tillsammans.

LFO - Tied Up (Spiritualized Electric Mainline Remix)
Två totalt olika nittiotalsband möts och det låter som den där droniga sidan jag älskar med
Spacemen 3

Primal Scream - Higher Than The Sun (Higher Than The Orb Remix)
Utmärkt exempel på när rock och elektronik möts och blir nåt helt annat än hemsk elektrorock

Humeka - Analeptic Act (Plakto Remix)
Till skillnad från resten av min gubbiga lista är den nutida och alldeles gratis: http://freedownloads.last.fm/download/246681072/Analeptic%2BAct%2B%2528Plakto%2BRemix%2529.mp3

Håkans favoritremixer

1. man parrish - boogie down bronx - gescom remix 1999 (skam)

2. cabaret voltaire - nag nag nag - akufen remix 2002 (nova mute)

3. revl9n - walking machine - sebastian remix 2006 (ed banger)

Mats gillar...

här är några remixer jag gillar...


Björk: Bachelorette (Ice Princess and the Killer Whale Remix by Alec Empire)- aldrig har björk låtit så hårt kompromisslös som i händerna på Atari Teenage Riotmannen Alec Empire.

Depeche Mode: Everything counts (Absolut Mix by Alan Moulder) - en riktig technodänga.

Everything But The Girl: Missing (Todd Terry Club Mix) - inledde ett nytt kapitel i bandets karriär. Från ett sömnigt popband blev det snyggt och elektroniskt.

Rhythm & Sound: Poor People Must Work (Carl Craig Remix) - bara så bra.

Franz Ferdinand: Take Me Out (Daft Punk Remix) - remixen är väl sådär, men låten är fantastisk och jag älskar Daft Punk.

Remixer Hanna gillar...

Ström handlar ikväll om remixer.

Här är några av Hannas favoriter:

Nine Inch Nails: Me, Im not (Olof Dreijer remix)
Múm: Ballad of the broken birdie (Ruxpin remix II)
KLF: What time is love? (Ricardo Villalobos remix)
Maurizio: Domina (Carl Craig's Mind Mix)
Dave Clarke: Wisdom to the Wise (Robert Hood Remix)
Wu-Tang Clan: Reunited (Reunixed by Funkstörung)
Dave Clarke: What was her Name? (LFO Remix)
Shackleton: Blood on my Hands (Ricardo Villalobos Apocalypso Now Mix)

För er som vill skolka från Ström ikväll...

...så är det säsongsstart för fina elektronikaklubben fLim. Själv erkänner jag att jag anlitar stream, pod och play och allt vad det heter med stor glädje. Det är alltid svårt att komma ihåg att passa ett program framför radion eller tvn. Så ingen oro, jag har full förståelse för att ni går på fLim och tar Ström via webben. Och ni får ju ändå se herr programledare Tilliander bakom sina maskiner. Nästan som på radio fast ute bland folk.

korrfel

usch. jag hatar korrfel. så när nya avsnittets text dyker upp på sr:s hemsida får jag lite panik: "Vi pratar med artister som blivit blåsta på konfekten av de stora skivbolagen, av andra som alltid förklarar att de vill ha full frihet – annars är de inte med. Vi intervjuar några som struntar i alla regler och förväntningar och bara spinner ihop lite ny musik, och kryddar det med några originalljud". MED ska det vara. MED.

Jaja, det är väl jag som är överkänslig.

Men. På onsdag kör vi igen. då kollar vi in remixen som fenomen. Vi pratar MED en hel del som remixar eller som blivit remixade. Bland annat Josh Wink, vars senaste skiva When a banana was just a banana är en av vårens skönaste plattor. Har du missat den måste du kolla upp den. Utgiven på Winks egen label Ovum. Så här såg han ut när jag intervjuade honom i Amsterdam:

Alternativa soundtrack

Helgen blev väldigt lugn och skön. Lördagen ägnade jag åt en lååång promenad i solen med stopp för kaffe och en öl på en uteservering. Mycket härligt. Men jag har även hunnit med tre filmer. Och det slog mig hur sällan det är man hör ett riktigt fint elektronikasoundtrack till filmer. Pi är ju en favorit, liksom Morvern Callar. Men annars finns det inte så mycket. Så jag roade mig med att fundera ut vad man skulle haft till de filmer jag såg i helgen.


I fredags blev det äntligen bröderna Cohens Burn after Reading. Tänkte först se den på premiären i New York, men det blev inte av. Sen på premiären i Sverige. Inte då heller. Så jag gick till DVD-uthyraren på Åsen och hyrde den. Bra, mycket roliga karaktärer, men innehållsmässigt en bagatell. Fast underhållande.

jag tror den hade mått bra av Mouse on Mars debila elektronika. Lagom skruvat knäppt för att matcha Brad Pitt, Frances McDormand och George Clooney idiotkaraktärer. Hade no funkat bäst med Niun Niggung-albumet.


Lördagkvällen ägnades åt W av Oliver Stone. Filmen om George W Bush trodde jag nog skulle vara en grad elakare. Men den var rätt inkännande - även om den självklart visade upp Bush som en tvättäkta loser också. Den var ok, inte mer.

Men med tanke på faderskomplexet han lider av gentemot sin pappa presidenten är jag säker på att Aphex Twins Come To Daddy hade varit en höjdare i soundtracket. Och så lite Mr Oizo - för att få knäppheten och den totala farligheten i en giftig kombination. Kanske något från Lambs Anger?


Efter söndagmiddagen blev det hårdkokt med Tommy Lee Jones i The Three Burials of Melquiades Estrada. Vackra landskapsbilder från Rio Grande (Texas/Mexico) och relativt bra manus. Tommy Lee Jones bra som vanligt, liksom Barry Pepper. Men inte mer än ok.

Musikaliskt hade jag velat höra Murcof. Hans svepande mexelektronika hade fungerat utmärkt bland de vackert karga bergssidorna. Vilket album? Min stora favorit Remembranza såklart.

anglomania på norberg

Norbergfestivalen skickade ett pressmeddelande och talade om att de satsar hårt på England i år. Programmet ser i vanlig ordning väldigt intressant och fint ut. Britpoppare (finns de fortfarande) har dock inte mycket att hämta. Det är kompromisslösa breaks och elektronika som gäller. Ser som sagt mycket bra ut. Ses på Norberg!

PRESSMEDDELANDE NORBERGFESTIVAL 2009
"FROM ENGLAND WITH LOVE"

Skandinaviens största alternativa elektroniska festival,
Norbergfestival, presenterar stolt:

B12 (UK)
MILANESE (UK)
SYNTHEME (UK)
POSTHUMAN (UK)
THE TEKNOIST (UK)
CURSOR MINER (UK)
THE DJ PRODUCER (UK)
RAIDERS OF THE LOST ARP (IT)
HILD SOFIE TAFJORD (NO) + KATHY HINDE (UK)

I 10 år har vi på Norbergfestival genom banbrytande
musikupplevelser försett våra besökare med en festival
utöver det vanliga. Sista helgen i juli kulminerar det
återigen i en sprakande och fullkomligt oförglömlig
musikfest full av hänförande ljud- och videoupplevelser.

Under festivalens tre dagar kommer luften i det gamla
gruvområdet i Norberg att vibrera, och då inte bara av
julihettan. Dagens artistsläpp domineras av artister från
England och vi är stolta över att få presentera denna
line-up av tungviktare från Europas ledande elektroniska
undergroundscen.

Fler artister kommer släppas inom kort, till dess, håll
koll på vad som händer kring Norbergfestival via vår
hemsida www.norbergfestival.com

Mono Murakami

Jo, jag spelade ju skivor på Debaser slussen i tisdags och hade en fin kväll. Tack vare lite inlånad snigelrock (tung, instrumental och episk postrock) som jag fick av Tomas och Mathias klarade jag kvällen galant. Även om en del tyckte det blippade för mycket. Jaja, när jag avslutade med techno kom ändå en del glada rop från rockdiggarna på Debaser.

Mokira/Andreas Tilliander gjorde som vanligt en utmärkt spelning. Han satsade på monotona tunga riff på sina analogsynthar och det gungade bra.

Mono var kvällens huvudakt och de gjorde en riktigt bra konsert. Tamaki var den i bandet som var synlig under hela konserten. Hon stod i mitten av scenen och spöade sin bas i de tunga attackpartierna. Resten av bandet blev sen synligt mot slutet. Det kändes logiskt att de inte ville vara synliga hela tiden. Monos musik handlar verkligen om att lyssna, lyssna, lyssna. Långa smekande postromantiska partier med nästintill naiva melodislingor vävs långsamt mot ett hårt crescendo. Jag har lyssnat mycket på deras senaste album Hymn To The Immortal Wind på sistone. Även om man hört det förr, Godspeed You Black Emperor! och Mogwai m.fl., så tycker jag att Mono gör något eget av den här "mjuk, melodisk - hård aggressiv - mjuk melodisk - hård aggressiv-osv"-musiken.

Det är självklart bara för att de är japaner. Jag erkänner min orientalistiska ådra, eller att jag associerar för snabbt när det gäller sånt här. Men jag kunde inte låta bli att inte tänka på en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami. För precis som han skriver tycker jag Mono låter. Det är brett anslag, stora ambitioner. Det får ta tid. Svälla ut i långa romaner eller 15-minuterslåtar. Det är naivistiskt, romantiskt och ibland tangerar det nästan kitsch, men håller sig samtidigt på rätt sida. Murakami flörtar ju ibland väl hårt med fantasygenren. Samtidigt är det kanske mixen mellan allvar och popkulturens ytlighet som gör att det alltid känns surrealistiskt och som att det tillhör en annan verklighet när man läser Murakami. och så är Monos musik också. Den svävar - och drar mig med uppåt. Jämför man med Mogwai är deras musik också outgrundligt vacker, men den står stadigt på benen. Det gör inte Mono - de är mer eteriskt flyktiga.

Så jag antar att mitt tips är att läsa Fågeln som vrider upp världen och lyssna på Hymn to the immortal wind. Jag tror kombinationen kan funka riktigt bra. och för den som vill läsa lite mer om Murakami har jag skrivit en kort artikel i DN som finns här.